brev till japan
Sista månaden i JapanSkapad av Johanna mån, mars 29, 2010 09:42:40Kära Japan,
Jag åker ifrån dig om bara några dagar. Tre år har jag varit här. Ibland känns det som om jag har varit här i en evighet och ibland som om jag kom hit igår. Jag minns så väl mina första veckor här. Körsbärsträden blommade och jag var på min första hanami. Där träffade jag de finaste människorna som skulle visa sig bli mina käraste vänner under hela min tid här. Gobiöknen stormade och jag fick uppleva den röda sanden i varenda ficka i alla mina kläder. Allt kändes nytt och exotiskt, allt var upp och ner och bak och fram. Så gick tre år och nu är jag på väg hem till hemlandet. Innan jag åker är det några saker jag vill säga till dig.
Tack för alla fina platser jag har fått besöka. Jag älskade Hokkaido med all snö, alla underbara onsen och den godaste miso-ramen i landet. Jag är glad att jag fick uppleva att bestiga Tateyama och det se fantastiska bergslandskapet i Toyama. Tack för att jag kunde åka till Fukui och äta så mycket krabba och bada så mycket onsen att jag nästan blev trött på det. Okinawa kommer alltid att ha en särskild plats i mitt hjärta, särskilt Miyakojima, den vackraste platsen på jorden. Och alla andra städer, byar, öar och berg jag har besökt under mina tre år: tack. Det har varit ett nöje att lära känna alla olika delar av landet.
Tack för tiden i Osaka. Jag har bedömt Osaka som Japans fulaste stad många gånger, jag vet, men jag har lärt mig att uppskatta charmen, framförallt bland människorna här. Det finns så mycket gästfrihet, så mycket skratt, så mycket värme och kärlek i den här staden. Här finns människor som verkligen är intresserade, som inte behandlar en som om man bara var en utlänning. Jag har träffat så många genuina och underbara människor på tågen, på restaurangerna, barerna, på gatan, överallt har de funnits där och fyllt mitt liv med värme och glädje. Det doftar mat i Osaka var man än är, och människorna är galna i att äta. Jag har aldrig sett människor som kan äta så mycket som de gör här. Jag har aldrig varit på en restaurang med tråkig atmosfär i Osaka. Jag har känt mig så hemma. Jag skulle inte välja bort Osaka för allt i världen.
Tack för all god mat. Jag vet att jag kommer att sakna ramen mest av allt, miso-ramen med mycket sesam. Jag kommer att sakna umeshu varje dag. Kimuchi-nabe, soba, yakitori, gomadoofu, yoghurt, kinakomochiglass, banachokladpocky, ichigo-daifuku, sakuramochi, shukuriimu, jag vet inte hur jag ska klara mig utan detta varje dag. Tack för att jag har fått möjlighet att lära mig äta och uppskatta, saker som jag inte ens trodde var mat tidigare: fiskhuvuden, rå häst, friterade ålben, maneter, räkor med skal.
Jag vill be om ursäkt för många saker. Förlåt att jag har klagat så mycket över långsamheten i landet. Jag har krävt för många likheter med mitt eget hemland. I slutändan har jag fått ett riktigt bra tålamod. Jag har klagat utan att förstå kulturen så många gånger. Jag har varit snar till gnäll och inte sett till det positiva och jag har suckat över saker bara för att jag inte har varit van vid dem. Förlåt.
Japan, tack för allt. Dessa tre åren har lärt mig så mycket om mig själv, om livet, om världen och allt i den. Det är ingen överdrift att säga att det har varit de tre bästa åren i mitt liv. Jag kommer att sakna livet här. Jag kommer att sakna det så mycket. Jag kommer tillbaka, jag lovar.
Massor av kramar,
Johanna
- Kommentarer(6)http://www.hantus.se/#post518
Årets
varmaste dag hittills var i lördags. 23 grader var det och vi
spenderade dagen på stan. Vi hittade ett ställe som sålde
miniatyrbakelser, inte större än en femma. I kombination med
take-awaykaffe blev det en fika i solen. 
Efter min fantastiska Singaporetur tog jag några dagar i Bali. Det är bara två timmars flygtur dit, så det blev en trevlig omväg hem. Min hotellpool var toppen.
Hotellet var ett spahotell (som alla hotell på Bali) och jag spenderade ganska mycket tid just i spaavdelningen.
Jag var där bland annat för att surfa, så första dagen hade jag en heldag med Erik, min lärare. Vågorna var fina och ganska snälla, så Erik tyckte efter halva dagen att vi skulle åka till ett roligare ställe. Jag och brädan blev inslängda i bilen och vi körde söderut till höga vågor. Jag tror att det var den här eftermiddagen som gjorde att jag fortfarande har träningsvärk i konstiga muskler precis överallt. 
En del turister med godis i fickorna blev jagade.
I Ubud ligger en stor gammal traditionell marknad och även det kungliga huset.
En dag tog jag mig en åktur runt ön med Nummer fyra (han hette något annat svåruttalat, men namnet betydde att han var nummer fyra i syskonskaran. Eftersom jag envisades med att kalla honom Nummer fyra blev jag kallad Made = nummer två i ordningen bland syskonen) och han visade mig runt bland kaffeplantager, silversmedjor och terassrisfält:
Bali var trevligt på alla sätt och vis och jag hade många roliga samtal med både Nummer fyra och med Erik. Över en Bintang (den lokala ölen, Balis stolthet) med Nummer fyra berättade han om sitt liv och hur det var att leva på Bali. Det är inget lätt, och framförallt inget fritt liv att leva som hindu på Bali. Allt kretsar kring hembyn, och så fort man har gift sig är man bunden till byn. Man kan aldrig flytta från Bali för då blir man utesluten och kan inte komma tillbaka. Jag tyckte att det kunde vara ett effektivt sätt att stoppa befolkningsminskningen i Japan.
Det har nog inte undgått någon att jag blev störtförälskad i Singapore. Det var en stad som var så rolig att vara i och som bjöd på så många överraskningar att jag måste åka dit igen. Snart!
Singapore är en mycket blandad stad med invånare från jordens alla hörn. Största delen är kineser, och eftersom det kinesiska nyåret var alldeles nyligen fanns det mycket nyårsfirande och nyårsceremonier överallt.
Singapore är mest känt för alla sina förbud mot en massa saker. Ett av dessa är att man måste gå på övergångsställena och att man inte får gå mot röd gubbe. Det verkade bara vara jag som följde reglerna när det gällde detta.
Ett annat känt förbud är tuggummiförbudet. Man får varken köpa, sälja eller tugga tuggummi i Singapore (såvida man inte har läkarintyg). En kväll, när jag satt nere vid vattnet och sippade på en Singapore Sling hade jag ett bord med 17-åriga Singaporetjejer bredvid mig. Singapore har många officiella språk, och en otroligt rolig blandning har uppstått, en dialekt som kallas ”Singlish”. Det är engelska på sätt och vis. Man förstår en del, men grammatiken är annorlunda, och framförallt innehåller den så otroligt mycket kinesiska, malaj, tamil och annat inblandat att det är omöjligt att förstå. Tjejerna snackade på och jag tjuvlyssnade, ända tills jag blev upptäckt och tjejerna bytte till vanlig engelska och frågade var jag var ifrån och varför jag drack Singapore Sling som ”smakar som hostmedicin” (det tycker jag också, men jag gillar hostmedicin). Tjejerna var upproriska tonåringar och tuggade tuggummi som de hade köpt i Taiwan. Visst, man får inte tugga i Singapore, men det är ett förbud som respekteras ungefär lika mycket som lamptvånget på nattcyklar i Sverige. Men kolla in vad regeln har lett till. Har ni någonsin sett en så här tuggummifri trottoar:
I Singapore finns flera olika etniska området, Little India, Chinatown, Arab Quarters osv. Little India var full av fantastiska affärer, restauranger och roliga människor. Det var som att vara i Indien, men att slippa trängslen och lukten. Arab Quarters är en lugn och avslappnad del i närheten av Little India, med mängder av mysiga gränder och med en mycket fin moské.
Shishalukten ligger tung här, och området är fullt av trevliga affärer och kaféer.
Givetvis dyker ett svensk kafé upp, och så klart med namnet ”Fika”. Undrar hur många sådana det finns i världen? Det känns som om de finns var man än är. De sålde halalkanelbullar som var mycket goda.
Singaporemänniskor är lika galna i mat som de flesta asiater, och otroligt god mat finns det där också. Eftersom det är ett land med så blandad befolkning är matkulturen också blandad, men en del lokala specialiteter finns, som den här, Singapores egen currylaksa:
Fikshuvudcurry är en annan specialitet, en som jag egentligen inte hade tänkt testa (ärligt talat, hur kan man sälja något med ett sådant namn?) men efter en lång diskussion med ett gäng gubbar i Little India, gubbar som hävdade att det skulle bli det godaste jag någonsin kommer att äta (+ att de bjöd) blev det en sådan. Det var så sjukt gott att jag köpte en till dagen efter.
Jag gillar Singapore Sling, trots medicinsmaken, och alla guideböcker pekar med hela handen mot Raffle's Hotell. Raffle är snubben som bestämde att Singapore var brittiskt i slutet av 1800-talet, och han mer eller mindre formade staden så som den ser ut idag. Hans hotell är ett riktigt gammalt hus som andas förra sekelskiftet. Där hängde Charlie Chaplin och Rudyard Kipling, och där uppfanns också den numera så kända Singapore Sling. Det är ett äventyr att vara där och det känns som om man befinner sig i en helt annan tid, en tid med vita kostymer och stora hattar. Det bör göras av kulturella skäl, men eftersom allt kostar fem gånger så mycket som var som helst annars i Singapore tycker jag att en ganska kort besök är ok.
Läkerol är en hit i Singapore. Överallt såldes de, i hur många smaker som helst. Finns denna i Sverige?
Denna sorten var det äckligaste jag har testat någonsin:
Singapore ligger nästan mitt på ekvatorn, så det är ständig sommar. Det finns så mycket växter och exotiska djur att man knappt kan ta in det. Jag åkte på Singapore Zoos nattsafari. Det var skitkul. Man fick åka runt och titta på djur som är aktiva på natten och se dem i deras mer naturliga miljö. Ett mycket mycket roligt ställe.
Jag är fullt medveten om att Singapore bara är en demokrati på pappret och att det finns en mängd tvivelaktigheter när det gäller styret av landet. Jag är kulturimperialist och tycker att sådant är kasst. Men jag fascineras över vad man har kunnat göra med landet på detta sätt. Det är social ingenjörskonst på hög nivå. Det är ett otroligt säkert land. Jag måste spendera mer tid där, lära känna fler människor och gräva mig lite djupare än vad jag hann under mina få dagar. Kanske har jag hittat mitt framtida hem?