Januari 2008Posted by Johanna Wed, January 30, 2008 15:02:07Precis efter jag hade publicerat mitt inlägg igår kom en student till mitt kontor med ett intressant problem som rör gårdagens inlägg. Hon ska söka till en mastersutbildning i Sverige som börjar till hösten. Hon är färdig med sin utbildning här efter den här terminen och har alla poäng som hon behöver för att söka utbildningen. Enligt det japanska systemet alltså.
Antagningsavdelningen i Sverige vill att hon skickar in alla intyg på vilka kurser hon har gått och bevisar att hon har en kandidatexamen innan 15 februari. Hon har skickat det papper som man använder i Japan, ett papper som säger att hon kommer att få sin examen 29 mars. Detta papper betyder i Japan att det garanteras att hon kommer att få sin examen då. Det betyder att det finns ingen risk att någon lärare kommer att underkänna henne i slutet av terminen. Om man går sista året på universitetet kommer man att bli godkänd. Det bara är så. I Japan är ett sådant papper tillförlitligt. Vad tror ni att man säger i Sverige på antagningsavdelningen när det kommer ett papper som säger att någon kommer att få ett visst antal poäng någon gång i framtiden? Givetvis fungerar ett sådant papper inte alls där. Man ska lämna in bevis på att man redan har klarat det. Ingen kan lova att man kommer att klara något i framtiden. Problemet här är att det kan man. I Japan kan man det. Man kan lämna ett papper som garanterar att jag kommer att klara alla mina poäng om en månad. Man kan till och med göra detta många månader innan man är färdig. Detta hänger ihop med söka-jobb-systemet:
I mitten av tredje året på universitetet börjar alla söka jobb. Det börjar lite lätt med att man går på informationsmöten på olika företag och försöker komma på vilket företag man vill jobba på. Om man blir intresserad kan man bli kallad på en första intervju. Om det går bra kan man bli kallad till en andra intervju. Till sist kommer en tredje och ofta får man veta efter denna om man får jobbet eller inte. Hela tiden har man detta papper med sig som garanterar att man får sin examen ett visst datum. Man kan lova att man kommer att klara alla kurser i framtiden och komma till sitt nya jobb med en fullständig examen. Därför kan man inte underkänna någon som går sista terminen. Den personen har redan fått ett jobb (förmodligen ett år innan) under förutsättningen att examen är fullständig när han/hon börjar jobba.
Min student har nu skrivit ihop ett brev till antagningen där hon förklarar det japanska systemet och har fått flera lärare att skriva under på att verkligen stämmer, så vi får se om antagningen går med på detta eller inte. Jag kan ju förstå att det låter märkligt.
En lustig grej som jag tror att jag själv är orsak till hände idag. Jag har pratat mycket i klasserna om hur informell svenskan är i jämförelse med japanskan. Jag hade prov häromdagen och studenterna skulle skriva ett brev till ett fotolabb (känner du igen det Lena?). Bilderna de fick från labbet var fel bilder och de skulle förklara detta och be labbet skicka de rätta bilderna. Nästan hälften av mina studenter avslutande sina brev med "Kram". Det är så jäkla gulligt att jag inte kunde hålla mig för skratt, men jag var tvungen att ha en lektion idag om den mer formella svenskan. Jag tar på mig skulden helt och hållet och hoppas att skadan nu är reparerad.
Johanna
Januari 2008Posted by Johanna Tue, January 29, 2008 10:32:49Denna vecka är sista veckan på terminen för studenterna på mitt universitet. Sedan väntar ett två månader långt vårlov. Lov blir det såklart varken för lärarna eller för studenterna. Det måste jobbas den mesta tiden ändå. Men sista veckan betyder att alla betyg måste sättas snart. Jag är inte helt överens med det japanska betygsystemet och tycker att hela processen är lite jobbig.
Som betyg på universitetet kan man få S, A, B, C eller F. S får man om man har lyckats få 90 % eller mer på slutprovet (och på andra småprov under terminen), A är 80-89, B är 70-79, C är 60-69 och F är under 60 %. F är så klart underkänt. Jag har mest konversationskurser och andra praktiska kurser. Det är så svårt att mäta i procent. Jag trodde aldrig att jag skulle säga detta, men jag saknar Bologna. Riktiga mål, beskrivande verb, tydlighet...Jag är givetvis helt fri att göra upp mina egna mål och skriva mina egna kursplaner för att förtydliga mål och krav, men tänkandet är fortfarande annorlunda. Jag menar inte att det är annorlunda på min institution, utan hela universitetssystemet är annorlunda än det svenska.
Jag har ju nyligen skrivit om hur svårt det är att komma in på universitetet. När man väl har kommit in vet man att man har 4 år på sig innan man måste börja jobba. Detta leder till inställningen "jag har 4 år på mig att slappna av, ha roligt, vara ung och njuta av livet innan det är slut". För många är universitetet en plats där man slappnar av, en fristad. Som lärare måste man förstå den här inställningen. Jag sympatiserar med mina studenter och tycker också att de ska passa på att ta det lugnt. Men resultatet blir låg nivå och dåliga resultat.
Ett annat problem är att närvaro verkar vara viktigare än resultat. Man måste vara närvarande vid minst 80 % av lektionerna för att kunna få poäng för kursen. Är man borta för mycket kan man inte godkänna studenten. Om en student är närvarande hela tiden men får dåliga resultat är det inte lika lätt att underkänna. Detta gäller särskilt om studenten går sista året på universitetet. Jag har hört historier om lärare som har satt F på fjärdeårsstudenter och betyget har ändrats till C av högre instanser. En student som går fjärde året ska ut och arbeta snart. Det är förödande att inte ha ett fullständigt betyg med sig. Det kan leda till att jobbet som studenten har fått helt plötsligt försvinner. Det antas att alla som går fjärde året blir godkända, oavsett om de kan ämnet eller inte. Om man underkänner en fjärdeårsstudent måste man vara beredd på problem.
Å andra sidan är det fel att sitta och gnälla över sådana saker. Det här är Japan. Det här är det japanska systemet. Det är bara att anpassa sig. Saken är att det egentligen inte spelar någon roll om man godkänner någon som egentligen inte är godkänd. De allra flesta behöver ändå inte svenska på jobbet. De allra flesta behöver inte sin universitetsutbildning alls på jobbet. Alla utbildas internt på arbetsplatsen. Universitetsutbildningen är mer en allmänbildning. Betygen behövs för att visa arbetsplatsen att man inte är en slarver, utan att man har bra närvaro och har skött sig. Vad man har pluggat spelar mindre roll.
Så jag lägger ner mitt gnäll på betygssystem och universitetssystem, anpassar mig och gör livet mycket enklare för både mig, mina studenter och alla andra runt omkring mig.
Jaha, så var det med det.
Januari 2008Posted by Johanna Fri, January 25, 2008 14:28:31Den här terminen har vi läst "En komikers uppväxt" på min konversationskurs, och detta har lett till att vi har diskuterat mobbning ganska mycket. Givetvis förekommer mobbning lika mycket i Japan som i Sverige, men man verkar inte ha en särskilt bra strategi när det gäller att förebygga mobbning på skolorna. Jag har berättat om antimobbninggrupper, hemlig-kompis-systemet, byta plats i klassrummet-tänkandet, och alla sådana tankar verkar helt nya för mina studenter. Jag har berättat om hur man kan anmäla skolan om den inte gör tillräckligt för att bekämpa mobbning och hur skolorna blir dömda i domstolen för att de inte har kämpat tillräckligt. Det är mycket ovanligt här. De få tillfällena när en skola har blivit dragen till domstol är när någon elev har begått självmord pga mobbning och föräldrarna vill att rättvisa skipas.
Det finns ett japansk uttryck som heter "gambatte". Jag trodde först att det betydde ungefär samma som "kämpa!" men det verkar som om det oftare betyder "stå ut! eller "härda ut!" Jag gillar inte det här uttrycket. Jag tycker att känslan i gambatte är "det finns inget att göra. Härda ut i stället". När jag frågar mina studenter vad man gör som elev om man blir mobbad är svaret: gambatte! Kräv inte av läraren att den ska hjälpa dig. Kräv inte att skolan ska göra något. Gambatte. Dumt.
På tal om mobbning har jag också länge funderat över varför det är så ok att mobba Japan och japaner i västvärlden. Det är precis som om alla har kommit överens om att det är helt ok att hitta på en massa konstigheter och tokigheter och driva hur mycket som helst med just japaner. Givetvis tycker jag också att det finns en massa roliga skämt som man kan skratta jättemycket åt, men det verkar nästan som om folk tror att allt är sant som de hör. Tänk om man skulle hålla på på samma sätt med afrikaner. Det hade aldrig varit ok. Det är jättejobbigt för mina studenter som kommer till Sverige och svenskarna på något vis tycker att det är ok att ösa ur sig alla sina fördomar och behandla japanerna som om de vore från Mars. Man skulle aldrig göra samma sak mot någon från något annat land än Japan tror jag. Men men, Japan får väl gambatta helt enkelt.
När jag ändå är inne på mobbning kan jag passa på att mobba Henrik. Så här ser det ut när han har varit ute och joggat på kvällen och står i vårt kök. Kolla röken från hans huvud. Det är så kallt i köket och hans huvud är så varmt efter joggningen att det bildas rök. Jag vet inte om det är kul eller skrämmande...
Januari 2008Posted by Johanna Thu, January 24, 2008 12:57:30Jag skrev häromdagen om högskoleprovet som gick i helgen och här kommer en fortsättning på det. Proven görs i hela landet, exakt samtidigt. Det är superviktigt att alla ha samma chans att klara provet, dvs, det får inte finnas några störande moment i någon provsal som gör att några studenter har sämre förutsättningar än andra. Detta följer man så att det blir snudd på absurt. Jag fick höra av en kollega, som hade suttit provvakt hela helgen, att man hade bestämt, från högsta nivå, att alla provsalar på mitt universitet skulle följa samma regler när det gäller luftkonditioneringen. Reglerna var att den skulle vara igång innan provet började, och när provet startade skulle den stängas av så att ljudet inte skulle störa någon och så att det inte skulle bli för varmt. Sedan skulle den igång igen i pausen för att sedan stängas av när nästa prov började osv.
Mitt universitet har många campus, och högskoleprovet gick på alla campus. Men det enda campus som ligger högt uppe i bergen, och har en temperatur som ligger kanske 3 eller 4 grader under de andra, är det campus där jag jobbar. Man var tvungen att följa reglerna vilket ledde till att det blev skitkallt i salarna redan efter en halvtimme. Det tog en hel dag att få bestämmande personer att förstå detta, så hela första provdagen var det så.
Jag läste i tidningen att i Tokyo hade en mobiltelefon börjat ringa i en provsal, mitt under en hörförståelse. Den hade ringt i 30 sekunder (jag vet inte om det var med signal eller vara vibrator). Nu får alla som gjorde provet i den salen göra om hörförståelsen om de vill.
På många sätt förstår jag att allt måste vara rätt när dessa prov görs. Så mycket hänger på att man får bra poäng på provet. Man vill inte att framtiden ska vara sabbad pga att man inte kunde höra en hörförståelse ordentligt för att en mobil ringde. Men jag får ont i magen när jag tänker på den stackaren som glömde stänga mobilen. Fy så hemskt.
I går fick jag lite information som jag tyckte var så intressant att jag måste dela med mig av den. I Japan har man alltid paraply när det regnar (till skillnad från Sverige där ingen någonsin har paraply med sig även om det regnar varje dag), även om det bara duggregnar lite grand. Jag fick reda på att särskilt män är noga med att alltid ha paraply, även om det bara är pyttelite regn. Man säger närmligen här att regnvatten orsakar att man tappar håret, eller att läget åtminstone förvärras. Detta gäller tydligen bara män, eftersom det oftast är män som tappar håret. Det är skitjobbigt för en japansk man att tappa håret, och man gör allt för att dölja det om det skulle hända. Det är ingen slump att världens största tupéfabriker ligger här. Så tänk på det! Akta er för regnvatten:)
Johanna
Januari 2008Posted by Johanna Sun, January 20, 2008 18:09:03
En gång i månaden, den tredje lördagen, är det vallfärd till Caipirinha, en brasiliansk bar i Hommachi (centrala Osaka). Det är ett trevligt ställe, riktigt trevligt, och jag försöker oftast hålla den tredje lördagen i månaden fri för att kunna gå dit. Så eftersom det var tredje lördagen i går var det just till Caipirinha jag åkte. Givetvis är deras caipirinha finfina så det blev en hel del av den varan.
Det är ett skönt ställe, väldigt avslappnat. Det skumma är att man alltid träffar folk man känner när man är där. Det har bara blivit så att många av mina kompisar är brasilianare, och eftersom alla vallfärdar till samma ställe var tredje lördag träffar man alltid många att prata med. Det här är brasilianska Dani som tidigare pluggade på Gaidai där jag jobbar, och tjejen till höger är Lina från norra Sibirien (näpp, inte japan):
Grejen med tredje-lördags-Caipirinha är att det är livemusik med öppen scen. Vem som helst får ta med sig instrument och spela med i musiken...
...det är fritt fram att använda det lilla utrymmet på golvet till att dansa...
...och om man har lust att sjunga någon sång på portugisiska är det bara att ställa sig på scenen. Här är det min kompis/kollega/granne Fernanda som sjunger:
I vanlig ordning måste man dra sig hemåt tidigt eftersom det är ganska långt hem och tågen slutar gå såååå tidigt (och taxi är ganska dyrt). Men väl på stationen blev vi väldigt sugna på att dra vidare och tog tåget till Senri Chuo och gick till BB, ett helt otroligt tokigt nöjescenter. Det är öppet dygnet runt och allt allt allt finns där. Man betalar ungefär 1000 yen för 3 timmar och så får man använda allt som finns där inne. Det finns massor av spel, tokiga japanska spel som åka-skidor-maskinen, åka-motorbåt-maskinen, leka-sumo-avdelningen, osv osv. Det finns också ett stort onsen (varm-källa-bad) som också är öppet dygnet runt. Men vi gick raka vägen till BB:s största karaokerum och spenderade natten drickandes öl, ätandes yakisoba och sjungandes Beatles tills vi var tvugna att ge upp.
När man ringer efter taxi i Japan är det inte riktigt "den kommer om två minuter" utan det kan lika gärna vara "taxin kommer kanske om 15 eller 30 minuter". Kanske är verkligen rätt ord. Här sitter vi i 40 minuter och väntar på taxin hem klockan 4 på morgonen:
Trots taxiväntan var det en väldigt rolig kväll, och idag är jag trött...
Januari 2008Posted by Johanna Sat, January 19, 2008 15:10:12Jag vet att jag gnäller mycket på kylan här och på att jag fryser hela tiden. Men så pratade jag med min farmor i telefon igår och hon berättade att när hon var ung och växte upp under andra världskriget i Danmark fanns det inget att elda med så husen var så klart jättekalla på vintrarna. Hon berättade att de brukade värma upp tegelstenar och lägga i sängen och flaskor med varmvatten och så sov de under så tjocka madrasser att det inte gick att se om det låg någon i sängen eller inte. Farmors pappa brukade ha ett glas vatten bredvid sängen när han somnade, och på morgonen när han vaknade var vattnet bottenfruset. Så härmed tar jag tillbaka allt. Det är inte kallt här alls. Jag är en mes:)
På tal om något helt annat blir jag ibland helt tokig på politiken här. De flesta som känner mig vet hur mycket jag hatar familjefokuserad politik. Tyvärr är det oftast just sådan politik som dominerar här. Detta hittade jag i dagens tidning:
"TSUKUBAMIRAI, Ibaraki -- The municipal government here has cancelled a lecture on domestic violence scheduled for next Sunday in response to protests from opponents, city sources said. Opponents criticized the Law for the Prevention of Spousal Violence and the Protection of Victims, which allows the government to provide shelters for domestic violence victims, on the grounds that it would lead to the breakdown of families."
Man kan ju bli galen för mindre...
Januari 2008Posted by Johanna Fri, January 18, 2008 14:45:41I helgen är det dags för Japans nationella högskoleprov. Varje år, en gång om året, är alla universitet nerlusade av gymnasieelever som ska göra provet. Det varar i två dagar och man blir testad på nästan allt man läser på gymnasiet. Alla lärarna på mitt universitet måste arbeta hela helgen, både lördag och söndag, från 9 till 19, för att vakta proven. Det är inte som tentavaktning i Sverige direkt där tentavakten kan sitta och sticka i lugn och ro. Man måste går runt heeeeeela tiden och kolla så att allt går rätt till. Jag är återigen räddad av mitt ursprung och behöver inte jobba i helgen. Jag är inte flytande på japanska och därför kan jag inte ge instruktioner på japanska, svara på frågor och en massa annat som behövs. Alltså är jag värdelös som provvakt. Alltså är jag ledig hela helgen.
Det japanska systemet är helt olikt det svenska när det gäller att komma in på universitetet. Alla som vill in på universitetet måste göra det här provet och man måste så klart också få bra resultat. Man blir testad på engelska, japanska, japansk historia, världshistoria, kemi, fysik, samhällskunskap och kanske några ämnen till. Proven är mycket omfattande och tar alltså lång tid att göra. Eftersom hela landet gör proven samtidigt kan man göra som i Sverige - anteckna sina svar och gå hem och kolla svaren på internet och direkt få reda på hur det gick.
Om man får ungefär 500 poäng kan man komma in på mitt universitet och även andra universitet som är svåra att komma in på. Får man 300 och under har man inget annat alternativ än att satsa på ett av de många privata universiteten (mycket dyrare och har lägre status). Men det är inte slut bara för att man har fått bra poäng på högskoleprovet. Det betyder bara att man kan söka sig till de bra universiteten. Nästa steg är antagningsproven som går i sommar. Då testas man igen på ungefär samma ämnen, men här kan universiteten forma proven lite mer som de vill. Men engelska och japanska testas alltid och historia och några naturvetenskapliga ämnen är också alltid med. Många som klarade högskoleprovet med bra poäng misslyckas på antagningsprovet tyvärr. Det enda man kan göra då är att börja om. Man måste ta högskoleprovet igen, nästa år, och sedan ta antagningsprovet igen. Detta systemet är sjukt stressande för alla. Det leder till många många magsår, depressioner, och diverse annat. Det leder också till att man försöker söka sig till det bästa universitetet som man kan, men det lättaste ämnet där. Man vet alltid vilka ämnen som är lätta att komma in på och därför kan det se ganska roligt ut när man kollar på vad japaner egentligen studerar på universitetet. För några år sedan var det jättelätt att komma in på svenska på mitt universitet. Så året efter det sökte jättejättemånga till svenska eftersom det var lätt att komma in där. Detta ledde till att svenska var det absolut svåraste ämnet att komma in på det året pga mängden ansökningar. Samma år sökte nästan ingen in till vietnamesiska så det var lätt att komma in där. Så klart sökte då jättemånga sig till vietnamesiska året efter och det var det svåraste ämnet att komma in på. Antalet studenter motsvarar alltså inte alltid riktigt antalet intresserade. Man vill bara gå på ett bra universietet och skit samma vad man studerar, bara man kommer ut på arbetsmarknaden med ett examensbevis från mitt universitet är man ganska säker.
Om jag nu ska ge hela bilden måste jag ju också skriva att det finns en chans till om man missar antagningsprovet. Man kan fakstiskt snacka sig in också. Några studenter varje år missar antagningsprovet men kommer ändå in på intervju. Ganska schysst ändå. Ganska schysst också att jag har sluppit gå igenom det här systemet som gymnasieelev. Jag hade stoppat huvudet i gasugnen direkt...
Januari 2008Posted by Johanna Wed, January 16, 2008 11:08:12Idag, när jag cyklade till jobbet, roade jag mig med att räkna hur många trafikvakter jag mötte på vägen. Det är en cykeltur på ca 20 minuter och den håller sig mest till ganska trafikerade vägar. Resultatet blev 11 stycken.
Jag är inte säker, men jag tror att det måste ha något med det japanska försäkringssystemet att göra att varenda litet vägbygge är fullständigt överbefolkat av vakter som ska se till att fotgängare och cyklister kan ta sig förbi på ett säkert sätt. Det är ganska skrattretande när man ser det, även om jag förstår att det är viktigt med säkerhet i trafiken. De brukar stå på rad allihop, med röda lysande pinnar i händerna och dirigera alla som åker förbi. Det är inte så att jag vill kritisera, men det känns som om de där 11 vakterna jag träffade idag lätt skulle kunna vara 3 stycken och ändå göra ett bra jobb.
Men det är likadant överallt. Vart jag än går, om det är till en restaurang eller kafé eller klädesaffär, så arbetar det minst 3 gånger så mycket folk där i jämförelse med liknande ställen i Sverige. Sverige är inget ideal, absolut inte. Servicen på de flesta ställen i Sverige är ofta urusel, och det beror säkert ofta på att det jobbar för få personer på stället. Men det japanska sättet är liksom överdrivet på andra hållet. På en restaurang arbetar ofta en person med att placera människorna vid borden, en annan tar beställning, en tredje ser till att man hela tiden har vatten, en fjärde delar ut mat, en femte tar betalt osv osv. Trafikvakterna har säkert sina speciella sysslor, något uppdrag som bara den personen gör. Det bara ser ut som om hela högen står och gör exakt samma sak. Säkert är det så...eller?
Japan har ett rykte om sig att vara effektivt. Jag har många gånger skrivit om hur irriterad jag blir på ineffektiviteten här. Men kanske är det så att om man kommer hit tillfälligt och ser hur snabbt man får mat på restaurangen, eller hur snabbt det går i kön till kassan när man handlar, så får man en bild av landet som mycket effektivt. När det jobbar så otroligt många människor på ett ställe går det undan. Det gör det verkligen. Sen kan man ju börja fundera på hur effektivt det egentligen är...
