Februari 2008Posted by Johanna Tue, February 26, 2008 13:28:22Jag anade ingenting när Henrik hängde med till posten för att skicka iväg ett brev. Eftersom det var fint väder tyckte jag inte att det var misstänksamt att Henrik ville gå på en lång promenad efter posten. Inte heller ett evighetslångt besök på Kansai Supa var särskilt konstigt tyckte jag. Men när jag kom hem möttes jag av det här:
Mina avgångsstudenter tar examen snart och ville tacka för året och fixade en överraskningsfest för sin svensklärare. Så otroligt gulligt. Så här ser en svensklärare med hjärtinfarkt ut förresten:
De hade pyntat så fint i lägenheten medan vi var borta:
De hade till och med vikt små papperstranor och ställt ut överallt.
De hade med sig saker så att vi kunde göra nabe (= japansk gryta som man äter på vintern. Min japanska absoluta favoritmat)...
...och jag fick fina presenter.
Det var så gulligt allting. Jag har aldrig fått en överraskningsfest innan och jag blev så glad att jag nästan började gråta. Priset för världens gulligaste studenter går till mina studenter!
Februari 2008Posted by Johanna Sun, February 24, 2008 13:22:34
Japanernas kärlek till körsbärsblommor har väl ingen missat, men inte alla känner till den stora plommonblomningen. En månad innan körsbärsblommorna är det plommonträden som blommar, och i vissa delar firas detta nästan mer än körsbärsblommorna. I går åkte vi till Okamoto, en "stad" i utkanten av Kobe. Där har man en lång tradition när det gäller plommonträd. En ganska känd plommonträdspark ligger där och dit åkte vi igår.
Det är en bra promenad upp i bergen. Bra rumpträning. Men när man väl är uppe kan man se nästan hela Kobe + en bit av Osaka längst bort:
En av de saker som jag älskar med Japan är att under en helt vanlig promenad stöter man förr eller senare alltid på ett tempelområde med jättefina miljöer, vackra byggnader och allt är bara så fint. Jag älskar tempelområden.
Tyvärr hade blomningen inte riktigt kommit igång än, så vi fick nöja oss med ganska få, men mycket fina blommor.
Det var en fin dag, men ett snöoväder tvingade iväg oss från parken och resten av kvällen satt vi med George, Takashi och Yuukiko på en izakaya i Okamoto.
Jag var ju så glad över vårvädret häromdagen, men vilken syn mötte mig när jag kom upp ur sängen i morse? Jahapp, vinter igen:
Februari 2008Posted by Johanna Thu, February 21, 2008 10:41:42
Det är verkligen sant! Det måste vara vår nu. Äntligen! Det är 12 grader ute och i morgon ska det vara 14. Solen skiner, himlen är blå, fåglarna kvittrar, alla träd är fulla av knoppar och plommonträden har börjat blomma. Längs vägen när jag cyklade till jobbet idag stod det massor av rosa träd överallt. Helt plötsligt. Jag lovar, de fanns inte där igår när jag cyklade samma väg.
På vägen till jobbet tar jag en genväg mellan risfälten (har jag sagt att vi bor på landet:) och där var tanterna och farbröderna i full gång med att påta och greja. Och luften luktar vår också.
Jag är så trött på vintern nu. Jag är så trött på att hela tiden frysa inomhus. Jag längtar så mycket efter värme. Nu är jag fullt medveten att om någon japan läser detta kommer han/hon direkt tänka "eh, det är inte vår än hörru. Den kommer i slutet av mars". Här är det nämligen inte vår förrän det är 20 grader typ. Japansk vår är precis samma som svensk sommar (när svensk sommar skärper sig och inte håller på som förra året). Men med svenska mått mätt är det vår nu. Lycka!
Februari 2008Posted by Johanna Wed, February 20, 2008 22:26:46I går åkte en man fast i Osaka efter att ha tafsat på en tjej på tåget (han hade rört hennes höft). Han blev förd till ett rum på stationen i väntan på polisen och när han ett ögonblick blev lämnad ensam hoppade han ut genom fönstret, 9 meter, och dog.
Sådana här män kallas chikan, en person som trakasserar andra sexuellt. Jag tror att det är ett ord som bara gäller för män. Det verkar inte som om någon ser sexuella trakasserier från kvinnor som något särskilt allvarligt. Man ser mycket allvarligt på chikan och bara i vårt kvarter kan man hitta minst 10 skyltar och affischer som varnar för just chikan. I korridorerna på mitt jobb hänger det alltid affischer på väggarna som ser ut så här ungefär:
Idag fick jag en liten broschyr om ämnet i mitt brevfack. Jag förstod så klart inget annat än bilderna, men här verkar det som om man inte får säga saker som uppfattas som trakasserier:
...och det varnas också för att klä av någon med ögonen eller att bli närgången när man sjunger karaoke:
Men, missförstå mig inte. Jag hatar folk som tar sig friheter och passar på att tafsa när tåget är fullpackat eller bara för att de råkar vara fulla, men (och jag trodde ALDRIG att jag skulle säga något sådant) jag börjar känna att man kanske är lite väl känslig här. Eller?
Jag kan så klart bara tala för mig själv. Om någon skulle tafsa på mig på tåget i Sverige skulle jag säga till personen att lägga av meddetsamma och gärna smällt till honom också om jag hade kunnat. Skulle jag gå till polisen? Inte särskilt troligt. Jag tror inte att jag är ensam om den inställningen som svensk heller. En idiot som inte kan hålla fingrarna i styr. Ingen större fara skedd hade jag tänkt, även om jag nog hade gapat om det en del med kompisar. Man ser det inte så här. Det är en stor och ytterst allvarlig kränkning att göra så här och det ska anmälas till polisen. Det är jättesvårt att bevisa att man inte gjorde något, så när man bli hämtad av polisen handlar det om att fixa 23 dagar i finkan (man får lov att hålla personer i 23 dagar i finkan utan att en berätta vad man är anklagad för...jag är RÄDD för japansk polis) och om man hävdar att man är oskyldig är det ofta bara att säga hejdå till familj, vänner osv, för då hamnar det i domstol, och som sagt, kan man inte bevisa sin oskuld är det så gott som kört. De allra allra flesta som hamnar i detta väljer att betala skadestånd till tjejen/kvinnan och komma ut ur finkan och kunna fortsätta sitt liv.
Det finns sjuka typer här, som i alla länder, och ibland blir man ganska chockad när man står i tunnelbaneträngseln och hamnar med näsan i någons mangatidning och ser mer porr än man sammanlagt har sett i hela sitt liv tidigare. En del personer fyller sitt huvud med detta varje ledig sekund och blir säkert ganska vrickade av det. Så jag säger inte alls att det inte tafsas på tågen, för det gör det. Men situationen som har uppstått av jakten på chikan är inte bra. Jag hör historier om fullpackade tåg där folk står med händerna ovanför huvudet för att inte kunna anklagas för att vara chikan.
Jag vet inte vad som hände på det där tåget. Mannen tafsade säkert på tjejen. Förtjänade han sitt öde? Vem fan vet. Kanske det. Han kanske hade sprungit runt och tafsat på tjejer hur mycket som helst och åkte till sist fast och valde den, enligt honom, enda utvägen. Men en sak är säker, jag är glad att jag är tjej.
Februari 2008Posted by Johanna Tue, February 19, 2008 14:21:21Jag antar att jag har mig själv att skylla. I går satt jag och skröt om att nu har jag inte varit förkyld på jättelänge, säkert ett år. Sa jag "peppar, peppar"? Tog jag i trä? Nej nej och åter nej. Och hur kändes det när jag vaknade i morse? Precis! Som om en förkylning är på G. Att jag aldrig kan lära mig...
Men det finns några saker att vara glad för idag i alla fall, till exempel:
Detta är mina nya jobba-hemma-vantar. Dem ska man ha på sig inomhus när man till exempel ska skriva på sin dator eller göra annat där man måste använda händerna. Har jag berättat att det fortfarande är skitkallt inomhus?
En annan glädjande sak är att en gammal gammal gammal gubbe kom och levererade 7 sumobiljetter igår:
I mars kommer sumobrottarna till Osaka, precis när mamma, pappa och Nalle är här. Så vi ska på sumobrottning allihop, tillsammans med George och Takashi. Det är inte särskilt billigt att gå på sumo. Dessa biljetter kostade lite mer än 300 kronor styck, men å andra sidan kan man vara där hela dagen och titta på när tjockisar kastar varandra ut ur ringen. Sumobrottningen har varit ganska skandalomsusad på senare tid här. En 17-årig sumostudent dog för några månader sedan till följd av långvarig mobbning och misshandel, både från tränaren och från äldre "stallkompisar". Sumo har varit så heligt här att man har inte riktigt vetat vad som har pågått där innanför murarna, men den här historien avslöjade en hel del. Tränaren/stallmästaren blev av med jobbet (har aldrig hänt innan) och nu är både han och tre av stallkompisarna åtalade. Man trodde att intresset för sumo skulle minska efter detta, men min stackars kompis som hjälpte till att boka biljetterna när de släpptes fick sitta vid telefonen i 5 timmar för att komma fram och kunna boka biljetter.
Så...vad tror ni detta är? Johanna lär sig skriva på nytt. Jag kommer ihåg när jag lärde mig läsa och skriva det latinska alfabetet. Allt var från början krumelurer och det gick inte att se skillnad på dem. När jag skulle skriva dem glömde jag alltid något litet viktigt streck, eller råkade skriva tecknet spegelvänt. Det tyckte alla såg så gulligt ut.
Grejen är att det händer igen. När jag ska lära mig kanji upplever jag exakt samma sak som när jag lärde mig skriva förra gången. Tecknen säger mig inget, även om jag vet vad de betyder, de ser likadana ut, jag glömmer ett streck här och ett där, jag spegelvänder, sätter böjar år fel håll, och det ser inte lika gulligt ut längre. En vuxen människa som lär sig skriva är faktsikt inte alls lika gullig som ett barn. Jag är, och har alltid varit, urdålig på att rita, teckna, måla av saker. Jag kan inte rita en katt och det ser ut som en katt. Jag ritar som ett barn. Detta märks när jag skriver kanji. Jag kan inte titta på ett tecken och se att "aha, det är den bilden jag ska återge". Det ser inte likadant ut. Det är fult, knaggligt, barnsligt och skrattretande. Till och med min lärare skrattar åt mina försök. Jag kan läsa kanske 50 kanji, men inte fler än 5 kan jag skriva så att en japan förstår vad det står.
Jag lider. Det är synd om mig...
Februari 2008Posted by Johanna Mon, February 18, 2008 14:23:29
Vädret är konstigt här nästan jämt. Det snöar i princip varje dag, men om man tittar upp mot himlen är den nästan alltid helt blå. Ingen annan tycker att det är konstigt. En dag kom jag till jobbet och var i chock. "Det snöar men det är inga moln någonstans!" försökte jag förklara för alla jag mötte. Ingen förstod vad jag pratade om. Det var väl inte så konstigt? Förklaringen var att det snöade i bergen och blåste över Minoo. Även om detta händer nästan varje dag nu tycker jag att det känns lite kul. Solsnö kallar jag och Henrik det för och det är jättefint.
Till saken: Jag tänkte skriva om tre nyheter som har dominerat nyheterna här ett tag och som jag tror att svenska medier inte skriver om, men som är mycket intressanta. Jag börjar med den största: För några veckor sedan blev några japaner matförgiftade efter att ha ätit frusna gyoza (kinesiska "dumplings").
Det har utretts och utretts men ingen vet hur det hela har gått till. Det kan tilläggas att mat från Kina alltid ses med en viss misstänksamhet här i Japan. Alla är överens om att man inte bör köpa mat från Kina, men ändå importerar man massor därifrån och alla köper kinesisk mat hela tiden. Det visade sig att det var bekämpningsmedel i gyozapaketen, men man vet fortfarande inte hur det har kommit dit. Varje dag kommer det nya teorier. Grejen är att relationerna mellan Japan och Kina inte är de bästa, och varje gång något sådant händer blossar det upp tankar och åsikter som det flesta annars är ganska tysta med. Det är lite roligt att iaktta. Jag är inte tyst med att jag tycker att kommunistkina är ett särdeles dumt land och jag bojkottar gladeligen Kina-OS på grund av landets idiotiska politik, men japanerna är väldigt försiktiga med att säga sådana saker.
Nyhet nummer två:
Japans kejsare gick ut i tv i slutet av förra året och sa att han önskade att han kunde träffa sitt barnbarn oftare. Kronprinsen svarade i tv ett tag efter att han skulle göra allt han kunde för att farfar skulle få träffa sondottern. Senaste nyheten nu är att en talesperson från kronprinshuset har gått ut och sagt, hör och häpna, kronprinsen har inte alls varit och hälsat på kejsaren med sin dotter. Varför är detta stooooora nyheter? Ja, Japan är inte som Sverige där vi älskar att skoja med kungafamiljen och tar varje tillfälle att driva med dem. Här är det snudd på dödsstraff att uttala sig negativt om kejsarfamiljen. Att det nu har kommit ut i media att det finns en del problem i den kejserliga familjen är stort. Och viktigt. Och bara så fånigt att man dör...
Sista nyheten: Det finns 50 000 amerikanska soldater i Japan, varav de flesta är i Okinawa (Japans södra ögrupp).
Jag vet faktiskt inte varför de fortfarande är kvar är. Kriget slutade trots allt för ganska länge sedan. Men nu har Okinawaborna börjat tröttna rejält på att soldaterna uppför sig som puckon där och kampen för att få ut USA blir större och starkare. För inte så länge sedan arresterades en amerikansk soldat, misstänkt för att ha våldtagit en 14-årig tjej, och detta satte fart på folkrörelsen. Det ska bli intressant att se hur det hela utvecklar sig.
Jepp. Färdigrapporterat för idag.
Johanna
Februari 2008Posted by Johanna Sun, February 17, 2008 16:40:46I dag sitter jag och hämtar mig från gårdagens fest. Det var som vanligt mycket trevligt, mycket öl, mycket mat, mycket folk...nästan alla japaner. Ja, vad förväntar jag mig egentligen? Jag är i Japan eller hur? Många av mina utländska vänner här är uravis på mig som har så många möjligheter att umgås med japaner som inte kan engelska. Jag tycker så mycket om mina japanska vänner, men grejen är att jag blir så trött. Efter bara 10 minuters "konversation" är jag helt trött i huvudet och måste nästan lägga mig ner och vila. Så efter 5 timmar japanska igår...jag måste nog ligga under kotatsun hela dagen:)
Mitt största problem är egentligen inte att prata japanska. Jag kan oftast säga vad jag vill ha sagt (på ytterst kass och inkorrekt japanska, men ändå ganska begriplig) men jag fattar aldrig vad folk säger till mig. Inte ett ord. Jag suger på hörförståelse. Hur övar man upp det? Jag har fokuserat jättemycket på att prata, men det hjälper ju inte om man inte fattar vad folk svarar.
Jag ska ta itu med ännu en del av det japanska språket i morgon. Jag har anmält mig till en kanjikurs (kanji = kinesiska tecken). Så i 8 veckor, varje måndag, två timmar, ska jag gå och lära mig läsa och skriva. Skräckblandad glädje. Som tur är har jag övertalat Henrik att också gå. Jag har dessutom bett min privatlärare komma två gånger i veckan nu under vårlovet, så nu är det fokus som gäller. Japanska 4 gånger i veckan. Någonting måste ju fastna, eller?
Februari 2008Posted by Johanna Thu, February 14, 2008 15:19:06
Idag är det alla hjärtans dag, en högtid som givetvis älskas av Japan. Det säljs choklad i mängder, men också lite mer fantasifulla saker som hjärtformade fiskkakor, sake i hjärtformade flaskor m.m. Jag tror att det, i nästan alla länder som firar denna högtid, är vanligast att killar/män uppvaktar sina tjejer/fruar med något. Så är det inte här. I Japan köper tjejerna kärlekspresenter till sina pojkvänner.
Några saker förbryllar mig här. Först tycker jag att det är lite lustigt att det är just choklad som köps till killarna, eftersom många tycker att det är omanligt att äta choklad. Choklad är för barn och kvinnor. Det finns choklad som är just för män...
...men då är det alltid riktigt mörk och bitter choklad. Män äter inte sötsaker. Så varför ger man choklad till killarna på alla hjärtans dag?
Det andra som förbryllar mig är detta att det just i Japan bara är tjejer som ger godis till killarna. Jag upplever ju Japan som ett otroligt ojämställt land som kryllar av hemmafruar och gamla konservativa värderingar. Det känns som om om detta hänger ihop med den gamla klassiska kvinnan-på piedestal-grejen. Jag kommer aldrig förstå mig på hur allt fungerar här...
Jag är själv ingen alla hjärtans dag-firare, men jag ska faktiskt på ett valentine party på lördag. Vi har en intressant bekant inne i de södra delarna av Osaka. Han är jätterik, så han behöver inte arbeta (och det gör han inte heller. Han spenderar sin tid med att röka och dricka whisky och skoja med sina polare). Hans föräldrar var jätterika och nu är de döda och han var den enda arvingen. Han har ett gammalt gammalt hus, otroligt fint på många sätt, men också i ett otroligt behov av renovering. Det är ett klassiskt gammalt japanskt hus med fin trädgård och massor av små rum. Det känns som ett riktigt spökhus. Han har så många rum att han hyr ut ganska många till kompisar som inte har någonstans att bo (fast jag tror faktiskt att de får bo där gratis).
4 gånger om året har han fest: julfest, alla hjärtans dag-fest, stjärnfestivalfest (japansk högtid när man önskar sin en massa saker, skriver ner vad man önstar och hänger upp lappen i ett träd) och halloweenfest. Det är otroligt roligt att vara på fest där; stort hus, fullt av folk, massor av mat (han är också världens bästa kock). Det ska bli kul!
Johanna
