så går ett år
Mars 2008Posted by Johanna Sun, March 30, 2008 21:44:53Idag, precis på dagen, har jag varit här i ett år. Skumt. Konstigt att det redan har gått ett år och samtidigt konstigt att det bara har gått ett år. Så mycket som har hänt, så mycket som jag har gjort...Det har varit ett jättebra år, förmodligen ett av de bästa åren i mitt liv. Jag har en känsla av att det kommer att vara otroligt svårt att ge upp den här sortens liv, att flytta tillbaka till Sverige och skaffa ett vanligt jobb och glida tillbaka in i det gamla livet. Jag tror inte att det kommer hända om jag ska vara ärlig. Jag är fast. Att ständigt utmanas av nya intryck, nya språk, kulturer, mat. Jag började kanske lite sent med den här sortens liv, men jag kommer nog inte kunna sluta. Just nu har jag väldigt svårt att överhuvudtaget tänka mig ett liv i Sverige igen. Vi får väl se hur det slutar...
Dagen firades med att vi gick och tittade på "rakugo", japansk traditionell underhållning. Det är en person som berättar en rolig historia och som spelar alla karaktärerna själv. Som tur var gick vi på engelsk rakugo, så vi förstod det mesta.
Körsbärsblommorna har nästan slagit ut. De ser ut som popcorn på grenarna just nu:
På söndag nästa vecka är det den stora hanamidagen (hanami = picknick under körbärsblommorna), och då ska så klart vi också ut på picknick, ända ner till södra Osaka. Förra året var det min allra första hanami. Då regnade det och var skitkallt. Det här året hoppas jag på mycket sol, mycket blommor och mycket sake. Körsbärsblommor varar bara i en vecka och sedan är de helt borta, så eftersom de redan blommar håller jag tummarna för att det inte blåser för mycket så att de är helt borta på söndag.
Men men, tack så mycket alla läsare under året som har gått. Hoppas ni orkar läsa ett år till:)
Johanna
- Comments(5)http://www.hantus.se/#post144
En annan rolig filur är den hotta brasilianska hemmafrun Maria Santos. Hon är gift med en tjock och ful snubbe och hon är ständigt på diet.
Den kinesiske läkaren Wan Shue är lite stel och tråkig och hänger sällan med på roliga saker.
Indonesiska Karina är en otroligt präktig student. Hon är lite läskig, en sån där som skulle få för sig att ta över världen.
Två som ofta hamnar i bakgrunden men som ändå har mycket att ge är engelsmannen och universitetsläraren Watto...
...och den tyske ingenjören (så klart) Shumitto.
Men det är givetvis inte bara utlänningar i boken. Två personer som ofta är med är herr och fru Matsumoto. Herr M är chef på IMC, alltså Miras chef, och fru M är hemmafru och har mycket tid att springa och hjälpa den brasilianska hemmafrun Maria med diverse saker.
Men Maria och hennes man Hose har andra japanska vänner som de ofta hälsar på, familjen Yamada. Tyvärr är de tråkiga gäster och smiter alltid hem vid 8-tiden.
Maiku Mira är intresserad av en tjej på jobbet, men hon vill aldrig gå på dejt med honom. Hon säger att hon "har något att göra" varje gång. 
Det dyker hela tiden upp roliga saker med karaktärerna som gör att man inser saker med Japan som man inte har vetat innan. Här är till exempel Matsumoto-san hos läkaren. Han mår inte bra och läkaren konstaterar att han är förkyld och säger att M-san måste vila ett par dagar. M-san kontrar med att han MÅSTE på tjänsteresa dagen efter. Då får han medicin och rådet att gå och lägga sig tidigt på kvällen och inte ta ett bad innan han går och lägger sig.
Om vi börjar från början: Matsumoto är hos läkaren för att han är förkyld. Räck upp handen alla svenskar som skulle gå till läkaren för en förkylning. Men många gör det här. Om man är sjuk ska man gå till läkaren, även om man vet att det är förkylning.
Igår var det examensdag här. Alla på hela universitetet som slutar fjärde året hade avslutningsceremoni ihop. På morgonen var det rektorstal och annat och jag gick dit för att titta, men det var verkligen mycket folk där. Föräldrar och lärare fick inte plats att vara i samma sal som studenterna så vi fick sitta i ett annat hus och titta på ceremonin på en stor skärm i stället.
På eftermiddagen flyttade vi till vårt campus och hade de lokala avslutningsceremonierna. Man kunde enkelt skilja på studenterna som pluggade svenska och de andra:)
På kvällen var det avslutningsmiddag på Hanshin Hotel inne i Umeda. Det var stor buffé med massor av mat, massor av god mat!
Allt var otroligt välorganiserat (organiserat av studenterna) och välfungerande. Jag var helt imponerad. Alla lärare höll tal (jag körde en liknelse om att livet var som en okonomiyaki. Lista ut den ni!) och fick fina presenter. Jag fick bland annat en kanjibok för elever i första klass. Helt suverän! Bra bilder, roliga historier, pedagogiskt, och på helt informell japanska. Jag borde förmodligen klä ut mig till 7-åring och smita in på lågstadiet och försöka lära mig japanska på det sättet...
Kvällen avslutades med efterfest på ett ställe nära hotellet. Detta är en bild av en fisk som levde bara några sekunder innan detta. Den plockades från ett akvarium, skars snabbt upp och hamnade förvånat på vårt bord. Eftersom den dog så nyligen spattlade den hejvilt under tiden vi satt och åt av den. Jag upptäcker hela tiden att jag tycker att saker, som jag vanligtvis hade tyckt var konstiga/jobbiga/tokiga, är ganska roliga och intressanta. Jag funderar ibland över vilken sorts människa jag är på väg att utvecklas till...
Här är en bild på körsbärsblomsknoppar från min bakgård. De är precis på väg att slå ut. Jag slår vad om att de är ute om 2 dagar eller så. Prognosen sa tidigare den här månaden att de skulle slå ut runt 30 mars, men de kommer nog lite tidigare. Och så klart är det närmare 20 grader idag också :-D
Johanna
För er som inte har sett det här innan är det omslaget till Henriks roman som kommer ut i augusti. Den hamnade alltså på framsidan på Forums katalog! Och på baksidan också faktiskt. Så här ser den glada författaren ut:
Självklart finns det också en text om boken och bild på både boken och författaren inne i katalogen också:
Så jäkla kul! Jag är ihop med en kändis:) Det gör nästan att jag är kändis själv, eller hur? Så alla: I augusti kommer Jehåvasjäveln ut i bokhandeln. Håll utkik!
Kyoto är ju mest känt för alla tempel som finns där. Kyoto blev inte särskilt skadat under andra världskriget, så väldigt många av de gamla byggnaderna finns kvar (till skillnad från Osaka som blev bombat sönder och samman av amerikanerna och knappt har ett hus som är äldre än 70 år). Vi tog en ordentlig tempeltur och gjorde alla tempelsaker som helt enkelt ska göras; banka på klockor...
...tända rökelse...
...och köpa sig en spådom. Här fick mamma en riktigt kackig spådom, så hon gjorde det enda rätta: knöt upp den på ett snöre för att hindra att den inträffade.
Att gå på sumobrottning innebär mycket mer än att bara sitta och titta på sumo. Man måste också ha med sig massor att äta och dricka, så att det blir extra kul. Här handlar vi öl:
Det finns ganska många olika sorters biljetter att köpa. Vi hade mellanprisbiljetter, vilket innebar att vi satt uppe på en läktare, ganska långt från scenen. Nära scenen såg platserna ut så här.
Man får en box för 4 personer, och det kortar ganska mycket att köpa en sådan plats. I priset ingår dock full service (personal som kommer och lämnar öl och mat och te när man vill, och man får presenter med sig när man går). Vi passade på att komma tidigt, redan vid 12-tiden, för då kunde man ta de dyra platserna ett par timmar och kolla på brottarna nära, utan att betala ett dugg. Matcherna börjar redan vid 8 på morgonen, men ända fram till klockan 13 är det de allra kassaste som tävlar.
De flesta dyker inte upp på stadion förrän efter halv 3, så det är inte så mycket publik innan dess.
En av de ballaste sakerna är att titta på den tokiga domaren som hela tiden kutar runt och säger saker som precis låter som "det kostar det kostar det kostar" (egentligen sa han "nokotta")
Eftersom det var den sämsta gruppen som tävlade när vi kom var de allra flesta så klart inte så stora och tjocka. Det fanns ett par undantag dock.
Så vid halv tre började Juryo-gruppens matcher (näst högsta nivån). Då blev det mer fart på matcherna och publiken blev större och större.
Det finns massor av regler kring sumobrottning och två av de roligaste är:
Och sist på dagen tävlade maegashira-gruppen och alla de högst rankade brottarna.
Här kommer min favorit, Kotooshu, killen i det vinröda förklädet. Han är ursprungligen från Bulgarien, 202 cm lång och väger 152 kg. Han är väldigt högt rankad och en av de få sumobrottarna som faktiskt är snygg. Men hur mycket vi är ropade och visslade vann han inte...
Efter en lång sumodag avslutade vi med en all-du-kan-äta-och-dricka-restaurang. För 3500 yen kunde man vräka i sig i 2 timmar. Klockan 22 blev det bingo på restaurangen. Det som först fick bingo kunde dra bort 3000 yen från sin nota. Tvåan fick dra av 2000 yen och trean 1000. Ingen av oss vann tyvärr. Får gå dit lite oftare...
I Koya-san finns det över 50 tempel som man kan bo i. Vi bodde i ett tempel som heter Ekoin. Vi fick tre rum till 6 personer, två rum att sova i och ett rum att äta i. Givetvis var det traditionell japansk sovstil: på futon som låg på tatamimattor:
Som på alla japanska boenden fanns det ett bad:
Precis utanför templet låg Koya-sans mest berömda gravplats. Massor av kända buddhister var begravda där och träden var enormt stora.
Lite här och där kunde man se roliga figurer som hade cosplay:
I vårt tempelpaket ingick några saker förutom boendet. Maten var en sådan sak. Alla buddhister i Japan är inte vegetarianer, men just den sortens buddhister som håller till i Koya-san är det, så maten var helt vegetarisk (ÄNTLIGEN! Jag saknar vegomat...). Här är en bild på middagen. Mest tofu, men också friterade grönsaker (tempura) och nudlar och pickels.
Det andra som ingick var att man fick vara med på munkarnas morgonbön. Klockan 7 kom en munk och tog med oss till ett ceremonirum och där satt vi och lyssnade på trummor och sång och mässande tills klockan 7.30. Då gick vi till ett annat rum och hade eldceremoni i en halvtimme. Trots att jag är en morgontrött, frusen och ateistisk person var det hela mycket intressant.
