Juni 2008Posted by Johanna Sun, June 29, 2008 13:35:43Igår tog vi tåget ut till industriområdet i Hirano, ett lite slitet område i utkanten av centrum. Vi hade bokat in oss på en rundtur på en av Osakas platsmatsfabriker. Tydligen är Japans platsmat känd i många länder. I varje restaurang man går till finns det i fönstret plastversioner av det man kan beställa inne på restaurangen. Det är jättepraktiskt när man är lite kass på japanska, för man kan bara ta med sig någon ut till fönstret och peka på det man vill ha. I Osaka finns det en marknad med restaurangtillbehör, och där kan man köpa en massa plastmat i olika varianter. Så klart väljer de flesta att beställa från fabrikerna direkt så att man kan få dem exakt som man vill ha dem.
Den här plastmaten är stor turistgrej. Massor av turister åker till marknaden för att köpa med sig hem en plastversion av sin favoritmat från Japan (riktigt riktigt dyrt är det). Vi åkte direkt till källan i stället, till en väldigt lokal fabrik, ett litet litet ställe. Större delen av rundturen gick ut på att man fick gör sin egen plastmat, närmare bestämt, en dessert. Man fick välja mellan en massa plastfrukt och sedan fick man försöka tänka ut vilken komposition man ville ha. Vi blev platsmatskonstnärer, helt fria händer.
Efter man hade planerat hur man ville ha det fick man välja vilken sås man ville ha till sin dessert, choklad, jordgubb, kiwi eller blåbär, och så fick man fylla sitt dessertglas med silikon som såg ut precis som grädde, bygga upp sin dessert på riktigt och sedan toppa med någon sås. Här är min färdiga dessert:
Och är är Henriks:
I fabriken kunde man se hur de gjorde plastmat som de sålde till restauranger. Obehagligt verkliga. Här är tempura, mat som jag älskar, men inte kan äta (såååå mycket olja, det vänder sig i magen):
Detta är en plasträtt jag älskar att titta på. Man ser den ofta utanför italienska restauranger. Så klart provade jag att fjonga med gaffeln och det var en jäkla studs i den.
Jobbigt verklig öl. Jag blev mer sugen på öl än på efterrätt.
Så här ser Osakas nationalrätt, takoyaki, ut i plastversion...
...och min absoluta favvomat, kitsune soba, mmmmm
Vill ni titta på filmen från fabriken är det bara att klicka
här.
Johanna
Juni 2008Posted by Johanna Wed, June 25, 2008 10:46:42Japan älskar pointo cado (samla-poäng-kort). Vart man än går och handlar finns det pointo cado. Alla frågar överallt om man har ett, om man vill ha ett, om man verkligen verkligen inte vill ha ett ... Jag gillade inte poängkort i Sverige heller och hade inte särskilt många, men här lyckas jag hela tiden samla på mig fler och fler. En gång i månaden går jag igenom plånboken och slänger ut en massa kort som jag inte använder men som jag av någon anledning ändå har.
Det lustiga är att de allra allra flesta är helt värdelösa. Det verkar som om många här är beredda att satsa en massa tid och komihåg på de här korten bara för att spara en krona eller två. Häromdagen var Henrik på Yodobashi Camera och framför honom i kön stod en kvinna som skulle köpa en liten grej (poängsystemet där går till så att man får poäng för allt man köper, ofta 10 % av vad varan kostar, och sedan kan man använda dessa poäng som pengar nästa gång), en grej som kanske kostade 500 yen (30 kr). Hon letade och letade i sin decimetertjocka hög av poängkort med hittade inte sitt Yodobashikort, så hon lämnade kön och köpte inte det hon skulle ha. Visst, hon förlorade ju säkert tre kronor om hon inte hittade kortet! Tossigt...
Men jag har några kort som jag sparar och har i plånboken, sådana som jag faktiskt använder, även om några är helt värdelösa:
Överst till vänster är vår alkoholaffärs poängkort. Det är ganska bra och man får liksom klumpvis rabatt ibland för lång och trogen tjänst. Kortet bredvid är en av våra stammisrestauranger, en italiensk restaurang med jättefettig mat, så vi försöker hålla oss därifrån. Med vårt poängkort får vi rabatt med några kronor sisådär var tredje gång. Längst ner till vänster är fullständigt värdelösa kort till klädesaffärer (fcuk och Michel Klein). Man måste handla oändliga mängder och ändå får man knappt rabatt.
Längst ner till häger är mina favoriter, stämpelkorten. Man ska köpa för en viss summa pengar, så får man en stämpel. Efter ett visst antal stämplar får man en stämpel i rabatt nästa gång. Detta är ju såklart bara lönsamt på de ställen där man hänger ofta, och det gör jag på åtminstone det understa: en ramenrestaurang i närheten (ramen = kinesiska nudlar). Detta är mitt fjärde stämpelkort på samma ställe.
De två högst upp till höger är de absolut bästa, teknikkorten. Det översta går till Yodobashi, och det är fina grejer när man köper stora och dyra saker. Det är nästan alltid 10 % rabatt och ibland 15! Ännu bättre är det undre, Yamada denki. Där får man alltid 11 % + att man får vara med i ett lotteri om att få högre rabatt (en särskild maskin bredvid kassan = jätterolig!)
Men här är det roligaste kortet. Det är till vår lokala Kansai Supa (mataffär). Om man har med sig en egen påse i stället för att få 100 prassliga påsar av kassörskan, kan man få en stämpel i kortet varje gång man handlar.
Man måste få 20 stämplar innan något händer...
När man har varit duktig och tagit med sig egen påse 20 gånger så får man, håll i hatten, 100 yen! Det är faktiskt ändå 6 kronor! Nu vill jag inte ha påsarna i affären för de är jobbiga och tar en massa plats hemma, så jag har ändå alltid egen påse. Men man kan inte ha egen påse utan att ha ett poängkort. Om man struntar i att ta med sig kortet får man ett nytt varje gång.
Jag har aldrig förstått grejen med att spara småslantar. Det där med att många bäckar små blir en stor å är ju bara skitsnack. Hur många har blivit rika av att spara ören? (Ja, bortsett från Ingvar Kamprad då...) Det kan inte vara tanken på rikedom som driver människor till att skaffa och använda sig av 100-tals poängkort. Det måste vara någon annan form av tilfredsställelse. Min teori är att det är någon form av tävling. Den som har flest poängkort och flest poäng när den dör vinner. Eller den som kan få plats med flest poängkort i plånboken utan att den sprängs vinner.
Johanna
Juni 2008Posted by Johanna Sun, June 22, 2008 21:06:26Henrik älskar verkligen Volvo. Kolla själv
här.
Juni 2008Posted by Johanna Sun, June 22, 2008 12:17:07Jag har alltid hävdat att det är mycet värre att bli förkyld på sommaren än på vintern. Det är precis som om alla bakterier gosar in sig i värmen och stannar mycket längre än de annars skulle ha gjort. Jag blev förkyld för över en vecka sedan och hittills är det ingenting som tyder på att förkylningen är på väg bort.
Inte en enda natt den här veckan har jag kunnat sova pga av en envis hosta som sätter in precis när jag har somnat. Den väcker mig flera gånger i timmen hela natten. Jag har snart gått igenom hela utbudet av hostmedicin men ingenting fungerar. Hela veckan har jag gått till jobbet under hård drogpåverkan och kommit hem varenda kväll och dött. Igår gav jag upp. Efter alldeles för många sömnlösa nätter och med 32 graders värme både ute och inne och med en luftfuktighet på närmare 100 % hade jag absolut noll energi och la mig i soffan och stirrade i taket. Det fanns liksom ingen annat att göra. Till sist, efter kanske 5 timmars stirrande i taket tog jag mig ner för att kolla brevlådan och där hittade jag ett stort paket! Och i paketet hittade jag:
Det är säkert ett kilo lösgodis och tre påsar turkisk peppar! Genast fick jag energi till att både äta lösgodis och att titta på ett avsnitt av Voyager och ett gammal Columbo. Tack tack snälla mamma och pappa!
Juni 2008Posted by Johanna Tue, June 17, 2008 19:17:10Jag sitter hemma i min lägenhet just nu och försöker hamna fint mitt i draget från något av alla fönster som är öppna. Klockan är 19.07 och temperaturen har precis krupit under 30 grader. Det är med andra ord ganska varmt idag. Vad bättre kan man göra en varm kväll som denna än att svalka sig med Pepsis nya japansommarlansering: Blue Hawaii:
Ni som har hängt med på bloggen ända sedan förra sommaren kommer kanske ihåg förra sommarens Japanlansering, Ice Cucumber. Den fanns i ungefär 3 veckor innan den försvann. Den var ju en besvikelse utan dess like. Gurkläsk låter ju i teorin hur bra som helst, men i verkligheten smakade den bara mint och konstigt.
Den nya pepsibäbisen ska smaka ananas och citron och av någon anledning, kanske för att passa namnet, är den blå. Ok, den smakar lite ananas och också lite citron, men mest smakar den som gammal Vira blåtira eller som någon av de gamla läsksorterna som hette "flämt", "pust", "stånk" osv om ni minns er läsk från 80-talet, det vill säga: Den smakar kemiskt. Den smakar som ett experiment och inte som en läsk. Jag ger Blue Hawaii max en månad på hyllorna innan den åker väck.
Johanna
Juni 2008Posted by Johanna Mon, June 16, 2008 19:37:32När jag är hemma och är sjuk är tv det enda jag orkar med. Vi har ju ingen kabel-tv längre, och japansk tv visar bara japansk program, vilket är helt fel när huvudet är fullt av förkylning. Så jag har suttit och kollat på svt på nätet hela dagen. Detta har jag kollat på idag:
2 avsnitt av Plus
1 avsnitt av Sommartorpet
1 avsnitt av Packat och klart
2 avsnitt av Niklas mat
1 film om temperaturförändringar på planeten
1 avsnitt Uppdrag granskning
Johanna
Juni 2008Posted by Johanna Mon, June 16, 2008 15:12:04I lördags var jag och Henke i Kobe hela dagen och gick på rundturer på en massa sakebryggerier, hängde med George och Takashi, åt på restauranger och hade det allmänt trevligt, men när jag om hem vid 23-tiden på kvällen var det redan igång. Ni vet känslan i halsen. Det går inte att ta miste på när man har en förkylning på g. Så klart vaknade jag i går och var jätteförkyld. Som tur är har jag ingen undervisning på måndagar så idag har jag kunnat vara hemma hela dagen och tycka synd om mig själv och stoppa i mig ohälsosamt mycket medicin.
Detta är mina favoriter:
Japan är lika dåliga som Sverige på att göra ordentlig förkylningsmedicin, så det är USA man får vända sig till. Det här är specialimport från brorsan. Jag tänkte åka och hälsa på honom i februari och då ska det med ett rejält förråd tillbaka till Japan. Hoppas bara att man inte åker fast i tullen, för dessa verkar inte vara tillåtna varken i Japan eller Sverige.
Johanna
Juni 2008Posted by Johanna Mon, June 16, 2008 14:43:48
Jag hatar att använda ordet beige för det ser så konstigt ut när man böjer det. Beiget? Beigea? Men jag har inget val, nu när jag vill göra ett inlägg om beigea Japan. Det är faktiskt så att det inte finns så mycket färg här.
Kanske beror det på Japans konservatism. Det är viktigt att saker är som det alltid har varit. Eller kanske det beror på att man inte vill sticka ut. Ett gammalt fint ordspråk här lyder "Den spik som sticker upp blir nerslagen". Men färglöst är det. Färglöst i betydelsen beige. Det slog mig när jag var på Nitori häromdagen och skulle köpa en papperskorg till badrummet att det inte ens fanns en som var vit. Eller svart. Det fanns inte mindre än 5 nyanser av beige. Detta gälde även det övriga sortimentet.
Kontoren i Japan är otroligt beigea. Golven är beigea, väggarna är beigea, taken är beigea, möblerna är på sin höjd bruna. Hade allt bara varit vitt hade jag nog aldrig tänkt på det, men allt är alltid alltid alltid beiget.
Om man tittar sig omkring utomhus ser man färglösa bilar.
Väldigt få köper bilar med färg. Jag har börjat fundera på att undersöka hur många nyanser av beige det egentligen finns. Har alla nyanser ett eget namn? Ni vet hur man brukar säga att grönlänningar har typ 500 ord för snö. Kanske har japaner 500 ord för beige?
Om man någonsin rör sig bort från beigeheten är det bara för att välja färger inom samma genre: brunt och svart. Detta syns mest hemma hos folk och på kläderna som man har på sig. Det är jättepoppis att ha mörkbruna möbler och mörkbrunt golv. Och det är jättepoppis att ha svarta kläder på sig på jobbet. Ibland när man åker tunnelbana i rusningstid är det helt svart inne i tåget pga alla svarta kläder.
Så min fråga är: Var är färgerna? Och varför tycker ingen att detta är konsigt? Jag läste häromdagen en annons om nya bilmodeller som skulle komma med "europeiska färger". Vad är det? undrade jag. Jag har aldrig hört talas om euopeiska färger och tänkte att det kanske var blått och gult, som eu-flaggan. Det visade sig helt enkelt vara bilar med färger. Ja alltså, vanliga färger som rött, grönt osv. Europeiskt alltså. Mycket skumt...
Johanna
