Efter ett tagPosted by Johanna Sun, May 06, 2007 21:27:20Så var Golden Week slut. Det går att klämma in väldigt mycket under en vecka. Jag hade en mycket trevlig torsdag med mina fjärdeårsstudenter (de är bara 4 stycken. Resten är i Sverige) i Kyoto. Större delen av dagen i Kyoto spenderade vi på Kyotos matmarknad. Man fick provsmaka allt möjligt, från levande fiskar till sake, och vi spatserade runt där i säkert tre timmar. Sedan åkte vi upp till ett park/skogsområde och gick på ett riktigt japanskt kafé och drack beskt tjockt grönte och åt konstiga kakor (många kakor innehåller röda söta bönor). I parken fanns det en stor stenmur som enligt mina studenter var mycket exotisk eftersom den var just i sten och inte trä. För dem såg det väldigt utländskt ut. Dessutom användes den här muren i inspelningar av en populär japansk kriminalare. Tydligen avslöjades mördaren nästan alltid vid den här muren i slutet av varje avsnitt. Det var ganska kul för alla skulle fotograferas framför muren och folk gick omkring och visslade på titelmelodin hela tiden.
Dagen avslutades med att vi gick på en izakaya (billig japansk pub med mat) och drack sho-chu (japansk sprit som kan vara gjord på antingen ris, potatis, sötpotatis och en massa andra grejer som jag inte riktigt har fattat vad det är än) och åt mycket tempura.
I fredags åkte jag till Kobe för att träffa George och Takashi och gå på danjiri-festival med dem och deras kompisar. Egentligen är det en festival som man har på hösten för det är någon sorts skördegrej, men i Kobe har man det på våren. Det går i princip ut på att alla stadsdelar har sin egen danjiri (ett stort "släp" gjort av trä för jäääättelängesedan, mycket vackert med fina träkonstverk överallt. Det ser ut som ett slags hus på något vis. Den kan väga upp till 3 ton) som de drar ut en gång om året, till festivalen. Dessa dras sedan av massor av människor (mest män, men numera kan även kvinnor få lov att vara med) längs huvudgatan. Eftersom alla stadsdelar har sin egen vagn och alla samlas på samma gata blir det ganska mycket ståhej. Och eftersom alla dricker sake och öl hela tiden bråkas det ganska mycket om vem som har den bästa danjirin. Vagnarna dras fram och tillbaka i flera timmar. På taket av varje vagn står områdets stiligaste gossar barbröstade och gapar och skriker och viftar med pinnar. Ganska underhållande faktiskt. Det roligaste är att se dessa japaner klädda i sina finaste happi-dräkter och samtidigt har de mobilen i bakfickan och ciggen i ena handen.
Den vildaste danjiri-festivalen är i södra Osaka i augusti. Det sägs att det dör i genomsnitt en varje år där, oftast på grund av att släpen dras mycket snabbt och är svåra att svänga med så man kan liksom hamna i kläm mellan vagnen och till exempel ett hus. På tal om det gick en berg-och-dal-bana sönder på mitt lokala tivoli i går och en kvinna dog och massor skadades. Det går ganska vilt till här.
På kvällen var den en massa ceremonier när vagnarna skulle parkeras i garaget under natten och vi gick till det lokala danjiri-garaget för att se spektaklet. Ibland är det bra att vara gaijin här för det är trots allt ganska ovanligt och folk tycker att det är lite kul att utlänningar kommer för att kolla på japanska traditioner. Både jag och George fick äran att sitta uppe i vagnen. Vi var inte vagndragare och en av oss var kvinna och fick ändå sitta där! Well well...Natten spenderades i Georges och Takashis fina lägenhet.
På lördagen fick jag ta mig hem för att jag var bjuden på BBQ hos min andra australiensiska kompis John. Han bor i ett jättefint hus uppe i bergen i Minoo. Vi hade så trevligt alla som var där så vi glömde bort att åka hem med de sista tågen och bussarna (alla bussar och tåg slutar gå väldigt tidigt i Japan, ofta redan klockan 23) så vi fick helt enkelt sova där.
Dagen idag har jag spenderat med min nya kompis Yoshie. Jag träffade henne via Masako, min japanska mamma. Hon är dotter till en av Masakos bästa kompisar. Hon är riktigt japansk på många sätt. Bland annat har hon tre jobb. Ett som farmaceut på sjukhuset (heltid), ett som farmaceut på ett apotek (3 kvällar i veckan) och ett som någon slags inhoppare på ett akutsjukhus. Vi har det väldigt trevligt ihop, men vi förstår inte varandra alls. Hon pratar knappt engelska, kanske bara 10 fraser max. Jag pratar knappt japanska, kanske 10 fraser max (fast jag har blivit en jävel på att räkna) så vi får hitta andra sätt att kommunicera, och det går ganska bra. Det är lite svårt bara att bestämma när, var och hur vi ska träffas, så vi får sköta det genom Masako. Men vi är båda övertygade att vår vänskap ska göra mig riktigt bra på japanska och Yoshie riktigt bra på engelska:-)
Veckans bästa japanska grej: I många japanska klädesaffär finns det en avdelning med "hemmakläder". Det är helt enkelt en klädesavdelning med myskläder, och det är verkligen myskläder. Jag skulle kunna köpa hur mycket myskläder som helst, men man ser faktiskt inte riktigt klok ut i dem, ni vet frottéset och liknande, men ändå. Idén är fantastisk tycker jag. En annan riktigt kul grej är de japanska kärlekshotellen. Man hyr in sig där i från en timme till hela natten (eller dagen så klart). Jag var tvungen att kolla in ett par av dessa exotiska hotell en dag när jag var ute i Osaka (jag var alltså bara inne och sprang runt lite). Man betalar i en låda som försvinner in i väggen och när den kommer tillbaka igen ligger det en nyckel i lådan. Det är superhemligt hela tiden. De flesta hotell har olika teman och det roligaste jag har sett hittills är julhotellet. Det är tomtar och julgranar överallt och alla rummen hade olika juldekoratationer, så man kunde välja sitt favoritrum genom att trycka på en knapp innan man la pengarna i lådan. Jag fick höra att dessa hotell inte bara är för kärleksnätter utan det är tydligen relativt vanligt att kids hyr ett rum i några timmar för att ha fest eller bara kolla på film i den riktigt bra utrustningen de brukar ha på hotellen. Lägenheterna i Japan är trots allt väldigt små, så dessa rum blir bra extrautrymmen för allt möjligt verkar det som.
Det är flera som har frågat om telefonsvararen man kommer till efter några signaler när man ringer mitt skypenummer. Ja, det är min telefonsvarare. Det är jättekul att många av er ringer ofta och var inte rädda för att lämna meddelande på telefonsvararen även om den pratar engelska. Den går igång när jag inte är hemma och jag kan lyssna på den när jag kommer hem.
Ha det fint alla!
Hantus
Efter ett tagPosted by Johanna Wed, May 02, 2007 12:37:32En både skrämmande och intressant sak hände häromdagen, men jag glömde att skriva om det. Jag åkte till Kobe med min danska kollega Bente och vi stod och väntade vid ett övergångsställe, när jag hörde märklig musik komma närmare. Det lät som musik som var tagen från någon riktigt gammal film, pampig japansk musik med massor av manskörer. Till sist gled det fram två stora svarta bussar på vägen med högtalare på taket och det var därifrån musiken kom. Det var helt svarta bussar, svarta rutor och allt och jättehög musik. Sakta sakta gled de fram på vägen. Längs sidorna hängde stora japanska flaggor. Till sist fattade jag att det var den japanska ultrahögern som var ute och åkte, supernationalisterna som vill skrota demokratin och ge tillbaka all makt till kejsaren. De är inte jättestora i Japan, men de blir tydligen större och större. Folk verkade mest ignorera dem när de åkte förbi. Jag tänkte att "här ska jag nog inte stå som en stor jävla symbol för västerländsk kulturimperialism" och smet iväg till en sidogata i stället. Det är lustigt hur den här rörelsen verkar vara likadan överallt. Det är samma sorts musik, samma stil, samma retorik, som om man har kommit överens.
En kul detalj som jag lärde mig när jag var på kimonotortyr var att svarta strumpor (som jag alltid använder) är för grovarbetare. Det är OK att ha dem om man jobbar i kloakerna eller är vägarbetare och liknande. Alla andra har vita strumpor. Detta var vad kimonotanterna hävdade i alla fall. Här har vi en kulturell detalj jag inte kommer att ta till mig. Vita strumpor är fortfarande 80 och svarta strumpor passar till allt. Så det så.
Johanna
Efter ett tagPosted by Johanna Tue, May 01, 2007 12:59:45Det börjar bli lite påfrestande att varje dag innebär att man lär sig 100 nya saker. Så fort man tror att man kan något så visar det sig att man egentligen bara har lärt sig den enkla versionen som egentligen inte används. Så är fallet med att lära sig räkna på japanska. Det japanska räknesystemet är väldigt logiskt och kan man bara räkna till 10 och vet ordet för 100, 1000 och 10 000 så kan man hela tiden räkna ut vad allt heter. Det finns inga undantag. Trodde jag alltså. Det visade sig igår, när jag skulle beställa kaffe på ett café och säger ni kohi kudasai (två kaffe tack trodde jag att det betydde) att man inte använder de vanliga räkneorden när man verkligen räknar saker. Mina japanska kompisar fnissade mycket och skrev långa listor på vad 1-10 hette om det var glas, om det var långa saker, om det var personer osv osv. Det är alltså helt olika ord beroende på vad man pratar om. Jag skulle ha sagt kohi futatsu kudasai (jag hade alltså dessutom fel ordföljd). Men skam den som ger sig. Jag ska minsann kunna beställa både kaffe och öl innan den här månaden är slut. Ett problem som ideligen uppstår i beställningssituationer är ju följdfrågorna. "Kaffe? Varmt eller kallt? Med socker? Vill du ha något till?" osv. Hittills upprepar jag bara min beställning tills de försvinner, men snart måste jag också lära mig att faktiskt svara på de frågorna. Vi lär oss liksom inte sådana saker på min japanska. Vi har just nu kommit till kapitlet där vi frågar "Vem är den personen där borta? Vad är detta? Är detta en bok? Vilken sorts bok är detta? Är detta en bok om bilar?" Jag känner att jag behöver mer kafésituationer i min japanskaundervisning.
En annan sak jag har lärt mig är att man går till läkaren direkt när man blir sjuk. Det är, enligt alla japener jag har träffat, självklart. Jag har precis blivit förkyld. Jag vill inte gå till en läkare för att jag är förkyld. Det är tydligen en helt felaktig inställning. Min chef fick influensa för ett par månader sedan, gick till läkaren direkt, fick theraflu utskrivet och var frisk på en dag. Men förkylning kan man ju inte gå till läkaren för. Det gör man ju bara inte. Det skulle ingen svensk göra. Förmodligen kommer jag att rekommenderas att gå till läkaren så fort jag kommer till jobbet i morgon och så kommer läkaren skälla på mig för att jag inte kom tidigare. Jag ska nog ta en tripp till apoteket ändå och botanisera bland förkylningsmedicinerna här. Jag har inget emot medicin som gör mig frisk. Jag vill inte mesa iväg till läkaren bara.
Dagens tredje lärdom kom till mig i förrgår när någon förklarade varför japaner alltid har lysrör i varenda lampa i lägenheterna (inklusive min lägenhet) och det är för att det är viktigt att inte ha lampor som alstrar värme. Det blir så varmt så varmt på sommaren att varenda värmekälla måste bort. Alltså...jag håller inte riktigt med. Det är så oerhört otrevligt ljus i lysrör att det spelar ingen roll hur lite värme de alstrar. Jag har en riktigt intressant lampa i mitt vardagsrum. Den är i fyra delar, ni vet fyra runda lampor som sitter ihop till en lampa och alla fyra har lysrör i sig. Den är gammal så plasten har blivit gul. I går var George, Takashi och Takashis syster här på middag och George och Takashi gick loss på lampan och tog ner den. De kändes liksom ivägen för oss alla. Jag har spanat in en jättesnygg lampa i en affär som heter Loft inne i Osaka, och George var med när jag hittade den, så gårdagens överraskning var att de tre skulle köpa den lampan till mig i inflyttningspresent! Den har vanliga glödlampor:)
Fjärde lärdomen kom igår när jag fick veta att jag hade uppfört mig väldigt märkligt när jag hade lagt bröd i en pickles-skål. Jag har ett gäng träskålar i lägenheten i olika storlekar, perfekta brödskålar/korgar. Så gör man inte i Japan. Detta märkliga uppförande genererade samtal i 10 minuter under middagen igår.
Så har jag till sist fått mina visitkort. Visitkort är mycket viktiga i Japan. Man byter visitkort med varandra hela tiden. Jag har fått fyra olika, två på japanska och två på engelska. En sort är med bara mina jobbuppgifter, adress, telefonnummer till Gaidai osv. Det andra innehåller allt, jobbet, hemadress, hemtelefon, mobilnummer, epostadress osv. Så kan man välja vilken sorts relation man vill ha med dem man träffar.
Jag hittade kvittot från mitt lokala systembolag häromdagen och förundrades över priserna, verkligen. Jag köpte ett par flaskor Skåne akvavit och en OP Andersson (otroligt att det finns här egentligen) för lite drygt 100 kronor styck. Jag köpte också Absolut Vanilia för under 80 kronor. Tänk att man kan åka till Japan och köpa svensk sprit för nästan en tredjedel av priset. Mitt lokala systembolag är nog den mest välsorterade spritbutik jag någonsin har sett. Där fanns allt! Finfina viner i mängder från alla världens hörn, massor av whiskey, likörer och allt möjligt. Jag tror att nästan vad man än skulle kunna tänka sig att köpa i alkoholväg finns där inne. Och billigt. Det där med att Japan skulle vara dyrt tror jag är en historia som har uppstått på grund av att de flesta turister åker till Tokyo, en riktigt dyr stad. Här i Kansai är det riktigt billigt om man jämför med svenska priser. Jag har aldrig betalat mer än 150 kronor när jag har varit ute och ätit, hur många öl eller drinkar jag än har druckit. För det mesta kostar det bara runt 60 kronor på en bra restaurang. Det finns givetvis lyxrestauranger också, men dem behöver man ju inte gå på. Japanerna klagar mycket på att det är dyrt att åka tåg och buss, men jag tog mig från Minoo till Kobe häromdagen, en resa på nästan en och en halv timme, för 25 kronor. Jag hade visserligen kommit dit snabbare om jag hade betalat mer, men det verkar som om man nästan hela tiden kan välja billigare pris.
Nu ska jag gå och köpa rolig medicin och bli frisk så att jag slipper läkaren i morgon.
Puss och kram!
Efter ett tagPosted by Johanna Fri, April 27, 2007 22:52:46Ja minsann. Det var faktiskt en jordbävning häromdagen. Först trodde jag att jag bara inbillade mig. Jag kände mig liksom yr och så tyckte jag att saker skakade lite, men jag tänkte att det nog bara var en motorcykel som hade kört förbi eller något sådant. Men det visade sig vara ett litet skalv som sträckte sig ganska långt. De på jobbet som bor i Kyoto hade känt den också. Skumt det där med att man känner sig yr. Balansen reagerar direkt när något rör sig tydligen. Eller så är jag som ett hund som kan känna av jordskalv långt innan de kommer. Jag kan kanske göra stora pengar på det i Japan!
Jag har ju skrivit tidigare om att jag tycker att japaner och svenskar är ganska lika varandra, men det finns en del saker givetvis som skiljer oss åt. Jag ska strax komma till saken, men jag måste först berätta en kul historia som jag hörde första veckan här. Det finns ganska många australiensare här och en av dem, Heather, berättade att en väninna till henne bodde i Japan i några månader och spenderade mycket tid på att gå på de många loppmarknader som finns överallt hela tiden. På en marknad hittade hon några ganska långa pinnar i trä som hon tyckte var väldigt fina. De hade fina mönster och verkade gamla och anrika så hon köpte dem. Några loppmarknader senare hittade hon samma sorts pinnar med andra mönster och köpte dem också. Hon blev en samlare av dessa underliga men vackra pinnar. Till sist köpte hon en ram och ramade in 10 av de finaste och hängde upp på väggen. En dag bjöd hon hem en japan och denne undrade varför hon i hela friden hade ramat in öronrensningspinnar och hängt upp på väggen.
Min första tanke när jag hörde detta, efter att ha skrattat en hel del, var: Varför använder inte japaner tops och rensar öronen som alla andra. Svaret kom i går: 80 % av alla japaner har torrt öronvax. Det är tydligen en intressant genetisk grej med just japaner det här med öronvaxet. Tops funkar inte. Det funkar bara på kletigt vax. Torrt öronvax behöver en specialpinne, en fin träpinne med fina mönster. Sedan kan man ju undra varför man säljer en massa sådana på en loppmarknad...
En annan sak som skiljer oss åt, tyvärr, är att japaner är så mycket mer noga med att inte skräpa ner. Det är inte skyhöga böter på nedskräpning utan folk skräpar helt enkelt inte ner ändå. Många japaner röker men ändå finns det inga fimpar någonstans. Lite här och där ser man folk som står och hukar på trottoarerna. Det de sysslar med är att släcka cigaretten och stoppa tillbaka fimpen i paketet. Jag har aldrig sett någon slänga en fimp på gatan. Det finns också massor av hundar här. Verkligen massor. Det är många hemmafruar som har hobbyhundar tror jag. Jag har inte sett en enda hundbajs på gatan. Inte en! Och jag tror inte att det är så att hundarna håller sig. Att inte skräpa ner verkar ligga djupt hos befolkningen. Till och med de tuffaste hårdingarna som jag har som studenter samlar ihop alla sina suddgummirester, tar dem i handen och slänger innan de går ifrån lektionen. Tunnelbanan är fläckfri, tågen är rena och bussarna är hela. Märklig upplevelse.
Jag hade en lektion i går om vad man egentligen äter till frukost i Sverige och Japan. Det hela slutade i en utmaning från mina studenters sida. Innan veckan var slut skulle jag ha ätit en riktig japansk frukost, det vill säga, nato (jästa, illaluktande, bruna bönor som man blandar med en vinägersås och senap) och misosoppa. Ja, det var faktiskt vad jag åt till frukost i morse. Jag fuskade lite för jag köpte nato som hette "luktar-inte-skit-nato", fast på japanska. De är inte äckliga, det är de verkligen inte, men de är inte heller goda. De är klistriga och konstiga. Jag kan inte förstå egentligen vad japanerna tycker är så fantastiskt med dessa bönor, men jag antar att jag kommer att tycka att de är goda så småningom. Misosoppa är ju alltid gott och det käkade jag till frukost redan i Malmö så det är inga problem.
Nästa vecka är det "Golden Week" i Japan. Det är en vecka som innehåller många helgdagar, så ofta brukar det bli en eller två klämdagar så att hela veckan blir ledig. Jag ska dock jobba en dag nästa vecka, dagen när jag ska flytta till mitt nya kontor. Henrik skickade en jättefin majblomma till mig som jag kan sätta på dörren till mitt nya ställe:-)
Nu får jag snart gå och lägga mig så att jag är pigg till min japanska i morgon. Jag skolkade ju förra gången bara för att gå på loppmarknad och jag måste öva in en fras på japanska innan jag går och lägger mig som betyder "Ledsen att jag inte kom förra gången men jag var mycket förkyld".
Tjingeling!
Efter ett tagPosted by Johanna Mon, April 23, 2007 17:29:02Helgen var synnerligen trevlig, och väldigt aktiv, så det är lite tråkigt att jobba i dag. Jag hade gärna legat hemma och sovit ut lite.
Festen med mina studenter var riktigt rolig. Det var de som läser svenska andra året som ordnade den för dem som går första året, men alla treor och fyror var där också. De hade hyrt en restaurang och det var massor av mat och massor av dricka.
Det sägs ju i Sverige att det finns många japaner som inte kan dricka så mycket alkohol och jag vet inte vad jag ska säga om det. Det stämmer på ett sätt. Många barer har inträde på ungefär 3000 yen och så får man dricka hur mycket man vill. 3000 yen är bara 180 kronor. Detta lönar sig ändå för många blir faktiskt ganska fulla efter bara ett par tre öl och kan inte dricka mer. Det skålades helvilt på festen för allt från mumin till lego (de har inte så bra koll på allt) och mitt i allt skulle det skålas för mig. Alla mina 80 studenter reste sig och ropade "Vi älskar Johanna" samtidigt. Alltså....mycket rörande och lite pinsamt. Men så söta de är.
På lördagen skolkade jag från min japanska för det var den 21:e. Det är tydligen viktigt att komma ihåg för det är alltid den 21:e som alla stora loppmarknader i Osaka är. Så jag åkte iväg med min brasilianka granne Fernanda, min filipinska granne Pia och min koreanska granne Son-hju in till Osaka och shoppade en massa. Sedan träffade jag George inne i de coola kvarteren i Osaka (Shinsaibashi) och vi gick och åt ihop med hans kompisar för att sedan gå på konsert och se på en massa ska-band. Det var riktigt roligt. Jag visste inte att ska var så stort i Japan. Det var ungefär som en ska-festival med kanske 7-8 olika band som spelade under kvällen. Vi gick egentligen för att se Georges arbetskamrats band men vi visste att kvällens hemliga gästband skulle vara Tokyo Ska Paradise. Det är tydligen ett jättestort band i Japan. Resten av publiken visste inte att de skulle göra ett gästuppträdande så när de kom upp på scenen blev det helt tokigt. Jag kan avliva myten om att japaner skulle vara helt tysta när de är på konsert...
Söndagen gick i stort sett ut på att klä ut sig i kimono. Jag gick med Bridges-tanterna på en kimonoklädning och det var ganska jobbigt. Tanten som klädde på mig höll på i 20 minuter för att dra och slita alla snören och band för att vara säker på att jag kunde andas så lite som möjligt. Jag hade dessutom lyckats välja en kimono (den enda jag tyckte var snygg) som hon hade gift sig i så den var väldigt speciell för henne, och därför gjorde hon en extra fancy rosett på ryggen. Jag såg ut som om jag hade puckelrygg ungefär. Vilket jävla klädesplagg. Det gick inte att andas, inte att sitta och inte att gå. Ärligt talat, vad är det för tokeri att gå omkring med det här varenda dag som en del gör? Grejen är att jag dagligen ser kvinnor klädda i kimono. Inte så många, men åtminstone en om dagen. Mycket märkligt. Efter maskeraden fick vi se ett uppträdande med traditionell japansk dans. Det var en aning för arty farty för min smak, ni vet, någon som sveper runt i ett rum och gestaltar olika känslor. Men min andra australiensiske vän John kom och hämtade mig och några tanter ganska snart, för att gå ut och äta italiensk mat. Vi åt i flera timmar för att fira att vi fick plats med maten klädda i våra vanliga kläder.
Men nu är måndagens jobb slut. Folkhögskolorna vill ha in sina ansökningar den här veckan, så jag har suttit mycket med studenternas ansökningsbrev och mängder av formulär för att hjälpa dem så att det blir rätt. De flesta i trean åker iväg till Sverige efter sommaren och går ett år på allmän linje på folkhögskola för att bli bättre på svenska och efter ett år kommer de tillbaka och går färdigt trean. När de väl har kommit in på någon folkhögskola blir det mitt uppdrag att hjälpa dem att få visum. Det ska vara ganska jobbigt har jag hört. Men, den dagen den sorgen. Nu ska jag ta bussen hem.
Hej svej!
Efter ett tagPosted by Johanna Fri, April 20, 2007 17:15:36Jag är kungen av Minoo! Jag känner mig så jäkla bra. Ett uppdrag som verkade till en början ganska omöjligt visade sig gå att genomföra. Så här var det: Jag skulle hämta mitt alien registration card (eller som mina studenter kallar det: gaijin cado) på stadshuset i dag. Jag har varit där en gång innan, samma dag som jag kom till Japan och var sjukt jetlaggad och förvirrad. Men jag tänkte ta bussen dit i dag så att jag verkligen kom rätt. Det visade sig att bussen gick en gång varannan timme och jag missade min. Eftersom jag har en så fin cykel bestämde jag mig för att cykla dit. Efter en titt på kartan hade jag ett hum om i vilken riktning jag skulle och det såg ut att vara sådär 50 minuters cykelväg ungefär. Jag jag cyklade på känsla genom parker, över motorvägar, lite hit och dit, och kom fram! Till rätt ställe! Det tog bara 40 minuter dessutom. Jag kände mig så jäääävla nöjd att jag var tvungen att cykla in till mitt favvokonditori, est sablon, på vägen hem och köpa en bakelse och fira mitt lokalsinne.
Det är så kul att cykla i Minoo. Det går upp och ner hela tiden, och när det går ner går det så fort att man måste hålla på bromsarna för säkerhets skull. Man cyklar ju trots allt på trottoaren och det går ganska mycket folk där och trottoarerna är inte jättebreda. Men ändå! Upp och ner hela tiden. Det blir aldrig tråkigt. Nästa vecka ska jag använda min lediga fredag till att bara cykla runt i Minoo.
Jag har, trots mitt stora cykelintresse, starka planer på att köpa mig en vespa. Det är ett väldigt smidigt sätt att ta sig runt här och de är inte så dyra. De är dessutom automatväxlade vilket är mycket bra (alla ni som kommer ihåg mig köra växelmoppe när jag var 15 vet vad jag menar). Man måste ha körkort i Japan för att få köra vespa och är man gaijin måste man ha ett internationellt körkort. Det svenska gäller inte ett dugg till någonting. Kunde lika gärna lämnat det hemma. Som tur var visste jag om det med internationellt körkort, så det fixade jag innan jag kom hit. Men tänk på det ni som kommer hit och hälsar på: Om ni vill hyra bil eller så måste ni ha internationellt körkort med er om ni inte vill ta ett nytt körkort i Japan:-) Det är faktiskt inte helt lätt att köra här eftersom de kör på vänster sida ovanpå alltihop.
Nu ska jag snart iväg på kalas. Ha det fint alla!
J
Efter ett tagPosted by Johanna Thu, April 19, 2007 16:22:05Jag har märkt under mina första veckor i Japan att japaner, precis som svenskar, är mycket trendkänsliga. Om det är något som är modernt, har i princip alla det verkar det som, åtminstone unga människor. Det som verkar vara populärt just nu bland tjejerna är antingen shorts i kombination med stövlar (vilket är bra, för det var i princip det jag hade med mig hit innan mitt flyttlass kom, så jag har varit mycket moderiktig hela tiden) eller mycket korta kjolar eller också mycket tajta byxor i kombination med orimligt höga klackar och mycket spetsiga skor. Det ser faktiskt ganska kul ut om man tittar ut på gårdsplanen här på universitetet. Massor av tjejer som går vansinnigt roligt med säkert 15 cm höga klackar. Klädstilen kräver en kompis (helst pojkvän) som går bredvid och som man kan hålla sig i så att man inte trillar.
Bland killarna är kavaj ganska hett. Många studenter har skjorta (ganska många med fina manschettknappar) och kavaj och ganska ofta också slips, men det kombineras oftast med jeans. Ett lokalt mode i en klass som jag har är att ha t-shirt med slipsen och kavajen tryckt direkt på tyget. På det viset ser man ju fin ut samtidigt som man har en bekväm t-shirt på sig...
Ett annat mode verkar vara att äta väldigt lite. Många av mina studenter äter ingenting under hela dagen på universitetet. Det hetsas mycket kring vikt hela tiden. Om man köper lunch på restaurangen på universitetet får man reda på hur många kalorier lunchen innehåller genom att titta på kvittot. Samma sak gäller de flesta affärer på universitetsområdet. Tittar man på kvittot kan man se hur mycket kalorier man är på väg att sätta i sig. Det är inte ofta man ser överviktiga personer här, men det är ganska ofta man ser underviktiga. Jag tror inte alls att det har att göra med att maten här är nyttigare eller så (för den är faktiskt inte särskilt nyttig, massor av friterad mat, massor av vitt ris, vitt bröd och ganska feta såser) utan mer att det finns en hets mot övervikt som har gått lite överstyr.
Själv är jag ett ufo, hur jag än gör. Jag märker på folk att de gör allt för att inte titta på mig när jag kommer gående, men barn och alkisar, i vanlig ordning, säger ju alltid sanningen. En rolig grej som hände förra helgen var när jag skulle ta tåget till Umeda. Jag hamnade i en vagn med tre personer: en person som inte hade några ben och två uteliggare som hade minst sagt märkliga kläder på sig. Vid en station steg det på en kvinna och hennes lilla son, kanske 4 år gammal. Han visste inte var han skulle bli av. I ena hörnet satt det två jättekonstiga uteliggare som sjöng och var högljudda, i nästa hörn satt en person utan ben och i mitt hörn satt en skitkonstig gaijin med helt ljust hår och skiiiiitstora ögon. Han snurrade runt runt runt och visste inte vem han skulle stirra på. Till sist gick hans mamma med honom till en annan vagn.
Man måste också skaffa ett Alien Registration Card. Jag beställde mitt första dagen jag var här och ska åka och hämta det i morgon på stadshuset. Man behöver tydligen ha med detta hela tiden som legitimation. I morgon ska jag också ta en tur till en stor alkoholbutik i Minoos och köpa svensk vodka till min inflyttningsfest (12 maj, ni är alla bjudna så klart). Morgondagen avslutas med att jag ska på fest med mina studenter. Eftersom jag inte hittar någonstans kommer några stackars studenter och hämtar mig så att jag kommer rätt.
Det är lite intressant hur studenterna förväntas hjälpa till med en massa saker som svenska studenter aldrig skulle göra. 2 maj ska jag flytta till ett annat kontor (bort från min favvo-toa tyvärr, men till 6:e våningen där alla mina arbetskarater sitter, så jag tycker att det är mycket bra) och det är ganska mycket grejer. Jag fick höra idag att studenterna hade blivit tillfrågade om de kunde hjälpa till med flytten och flera stycken sa ja. Intressant. Jag får bjuda dem på djungelvrål efter.
Ha det fint alla! Önskar Yo-Hana
Efter ett tagPosted by Johanna Tue, April 17, 2007 16:34:38Det är ganska roligt hela tiden att vara i Japan, men lite då och då dyker det upp små saker som man blir helt lycklig av. En sådan sak hände i dag. Jag var på promenad i hus B våning 4 på universitetet, när jag helt plötsligt stötte på ett gäng toaletter som jag inte hade sett tidigare. Jag gick in och såg att det fanns fyra toaletter, och den som låg längst in, såg det inte ut som...jo minsann...eller....joooooooo, det var en sitt-toalett. Jag har äntligen hittat en sitt-toa på jobbet. Lyckan är fullständig just nu. Det är fan ta mig inte lätt att träffa rätt alltid i de där hålen i marken, och nu behöver jag inte bry mig om det längre. Inte varje dag i alla fall. Tyvärr ska mitt kontor, som just nu ligger i hus B, våning 4, flytta till hus A, våning 6 om en vecka, så jag hoppas att jag hittar en där i närheten och inte behöver springa en kilometer varje gång jag ska på toa...
Glädjeämne nummer två är att mina flyttgrejer kommer i morgon kväll. Jag längtar efter mina kläder, mina skor, mina tavlor och framför allt, min kudde.
Tredje saken som gör mig lite glad i dag är att jag har insett att japaner aldrig har sina mobiltelefonsignaler påslagna. De är alltid inställda på att bara vibrera. Jag frågade en student och hon sa att japaner tycker att det är pinsamt när telefonen ringen på bussen, på tåget eller varsomhelst, så man har helt enkelt ljudet avstängt. Det är såååå skönt att åka buss och tåg utan dessa störiga signaler hela tiden.
Den fjärde och sista saken som lyfter upp min dag i dag är mina underbara studenter. I dag hade jag mottagning mellan 13.10 och 14.40. Prick 13.10 knackar det på dörren och in kommer 5 av mina studenter från årskurs 3 med kakor och te och allt möjligt och vill bara sitta och prata.
I kväll ska jag ut och äta okonomiyaki med John Secomb, som jobbar som musiklärare på Internationella skolan här i Minoo. Jag älskar okonomiyaki. Jag ska starta en okonomiyakirestaurang när jag kommer tillbaka till Sverige:-)
Tjingeling från Johanna
