Oktober 2008Posted by Johanna Fri, October 31, 2008 19:41:51
Ja, nu har det faktiskt blivit så pass kallt att det är dags att plugga in värmen på toasitsen igen. Även om varma toasitsar är en japansk detalj som jag VERKLIGEN uppskattar, känns det lite sorgligt att den dumma vintern nästan är här. Ja, jag vet, det är snöstorm och typ minusgrader i Sverige, men det är faktiskt inte alls samma sak med kyla här. Det är fortfarande runt 20 grader mitt på dagen, om solen är på gott humör, med på kvällarna kryper det ner mot 16, 17 grader, och som jag brukar tjata ganska mycket om: Det är exakt samma temperatur inne! Det är runt 16 grader inne på kvällen, vilket inte alls är varmt på något sätt.
Jag tror att det finns någon inofficiell 1 novembergräns när alla värmeapparater kan slängas igång, så jag har ju inte tjuvstartat så förfärligt mycket. Men nu dröjer det inte länge förrän
kotatsun är igång och även
elfiltarna i sängen. Jag ger det ungefär en månad innan jag börjar lägga in värmepåsar i mina skor och drar på mig en
haramaki under kläderna bara för att överleva inomhus. Jag upprepar: inomhus.
Nästa gång flyttar jag till ett land utan vinter.
Johanna
Oktober 2008Posted by Johanna Fri, October 31, 2008 09:14:42Just nu har vi våra kompisar Therese och Mattias här, och vi har det hur trevligt som helst. De har varit några dagar i Kyoto i veckan och nu i helgen ska vi hitta på en massa. I morgon ska vi åka till Universal Studios Japan (finns bara i Osaka) och hänga där hela dagen, och på söndag är det universitetsfestival och mina studenter ska spela upp en egenskriven pjäs om Mumintrollen. Så bloggandet är lite uselt för tillfället. Jag återkommer snart med fler rapporter, lovar.
Johanna
Oktober 2008Posted by Johanna Sun, October 26, 2008 14:26:27
I går kväll var jag på halloweenfest hemma hos Jugo. Jugo är en cool kille som bor mitt i Osaka, i Kyobashi, i en villa som är 100 år gammal och håller på att braka samman. I hans hus bor det ett gäng personer, ett slags kollektiv kan man väl kalla det, och i detta hus hålls det årligen 4 fester: julfest, alla-hjärtans-dag-fest,
tanabatafest och halloweenfest. Dessa fester har hållits på samma sätt i många många år, och människorna som kommer är ungefär samma varje år, med vissa tillskott då och då, som jag och Henrik t.ex.
Dekorationerna var många och genomtänkta:
De som tog det hela på störst allvar bytte kostym flera gånger under kvällen.
Ett helt gäng kom utklädda till glassar:
Jag fick en tvillingsyster.
Eftersom det är ungefär samma personer som kommer på alla fester kan man alltid träffa gamla kompisar hemma hos Jugo. Här är Kazu och Teru.
Till sist hade vi alla fått våra kostymer i ordning, och fått i oss några öl...
...men då var det så klart dags att lulla hemåt. Sista tåget gick halv tolv.
Fast det var ju kul att åka tåg också förstås.
Johanna
Oktober 2008Posted by Johanna Sat, October 25, 2008 17:37:02Om 5 minuter sticker jag på halloweenfest i Kyobashi. Det är vår kompis Jugo som har festen i vanlig ordning. Det är lite kul det där med att tillhöra utlänningsgänget med utlänningstraditioner. Jag har aldrig varit på halloweenfest i hela mitt liv, men i Japan firar alla utlänningar halloween, oavsett bakgrund och traditioner. Så klart är de flesta på festen japaner med internationellt intresse, så det blir bra övning för japanskan. Efter ett sexpack pratar jag faktiskt skitbra japanska.
Johanna
Oktober 2008Posted by Johanna Sat, October 25, 2008 11:23:03
Blodbussen var på universitetet häromdagen och retades. Jag får ju inte ge blod här och det irriterar mig lite grand. Jag kan ju ändå inte låta bli att försöka varje gång, bara för att retas tillbaka. Varje gång bussen kommer brukar jag gå dit och säga, ok, jag ger gärna blod, varpå alla blir jätteosäkra och stressade och tittar på varandra och till sist kommer någon överordnad gubbe och säger ”Chooooottttttttooooo....”. Detta är ett superord, ett sådant som man kan använda till allt möjligt. Om någon frågar om man vill följa med på något, och man inte vill, är det bara att säga ”chotto ...” Om man jobbar i affär och någon vill ha något som är slut kan man säga ”chotto ...” Överhuvudtaget när man inte vill något, men av någon anledning inte vill säga nej säger man ”chotto ...”
Jag får ett ”chotto ...” varje gång jag kommer till blodbussen. Jag är utlänning och utlänningar får helt enkelt inte lämna blod. Till och med japaner som har bott i utlandet (ja, i landet utlandet allstå, spelar ingen roll vilket landskap i landet utlandet man har varit) får ett ”chotto ...”, åtminstone i 5 år eller så. Sedan har deras blod kanske blivit tillräckligt japanskt igen får att kunna få pumpas in i blodådrorna på andra japaner.
Jo, jag fattar väl att det är säkerhetstänkande som ligger bakom, men det ligger så fint i linje med Japans rädsla för det där stora konstiga utlandet som ligger på andra sidan havet. Allt är lite farligt där borta. Det är lite synd bara. Japan har svårt att hitta rh-negativt blod eftersom så få är rh-negativa här. Det lättaste hade ju varit att pumpa lite nordeuropeiska länningar som råkar bo här liksom.
Johanna
Oktober 2008Posted by Johanna Wed, October 22, 2008 18:48:57Dialog mellan mig och en kille i 15-16-årsåldern, som nyss cyklade ut från en utfart i full fart med mobilen i örat och åkte rakt in i mig och min cykel:
Johanna: Aho ka? (är du dum i huvudet?)
Killen: Soo desu. Aho desu. (ja, jag är dum i huvudet)
Johanna: Sokka (jaha)
Så var det liksom löst.
Johanna
Oktober 2008Posted by Johanna Tue, October 21, 2008 18:13:13Jag cyklar till jobbet varje dag, en tur som tar ungefär 20 minuter. På den här vägen har jag hunnit skaffa mig en del kompisar, personer som jag hälsar på, och ibland tar en pratstund med, varje morgon. Här kommer en guidad tur till min cykelväg:
1. Jag har kommit 3 minuter från lägenheten och närmar mig lågstadieskolan som ligger i närheten. Jag cyklar precis samtidigt som alla skolbarnen är på väg till skolan, och ungefär varje morgon kommer ett gäng dumungar och pekar och ropar: ”Ei-go no hito! Ei-go no hito!” (= Engelskspråkig person! Engelskspråkig person!) varpå jag gapar tillbaka med ”Chigaaaau! Sueeden-go no hito yo!” (= Heeeeeelt fel! Svenskspråkig person hörru!)
2. En minut senare är jag utanför lågstadieskolan och träffar mina gamla kompisar övergångsställevakterna. Det är två gubbar i uniform som ropar OHAYOGOZAIMASSSSSSSU (= godmorgon) så högt att man nästan trillar av cykeln, och en jättegäng mammor med flaggor som också hälsar men lite tystare. De brukar ställa sig runt övergångsstället när något barn behöver gå över för att komma till skolan. Tänk er 10 pers som vaktar ETT övergångsställe. Jag skulle behöva det här gänget med mig jämt. Det är förknippat med livsfara att gå över övergångsställena här eftersom inga bilförare har fattat vad de är till för.
3. Tio minuter senare genar jag mellan ett gäng risfält innan det är dags för sista berget. Där är alla risfältsgamlingar redan på plats och en del håller utkik efter mig och vinkar på långt håll. De är så söta.
4. Efter tjugo minuter är jag till sist framme. Vakten vid ingången har gjort det till sin grej att bara hälsa på kungligheter typ, och varje morgon ropar jag godmorgon i örat på honom och varje gång får jag noll svar. Ovanför min cykelparkering bor min vaktspindel, en stor jäkel med ett jättenät.
Vi snackar inte så mycket med varandra.
5. Efter en arbetsdag cyklar jag hem igen, och då brukar jag ta en lite annan väg, så alla mina kompisar på vägen till jobbet finns inte på tillbakavägen. Men där finns mina allra bästa och äldsta kompisar, cykelmannen och hans polare. Några minuter hemifrån ligger det en cykelreparatör, ett litet skjul dit man kan ta sin cykel eller moppe om den har punka eller annat. Där sitter alltid cykelmannen, en man i 60-årsåldern, långt grått hår och keps, och hans kompisar (de ser likadana ut). De sitter alltid och spelar spel, hela dagarna, och de verkar ha det väldigt kul ihop. Varje gång när jag kommer hem är vår tradition att jag ropar ”tadaima!” (jag är hemma!) och gubbarna ropar ”okaerinasai!” (välkommer hem!).
Jepp, så går det till.
Johanna
Oktober 2008Posted by Johanna Mon, October 20, 2008 10:52:36Det pratas om metabo öööööööverallt, hela tiden, var jag än är, vad jag än gör, känns det som. Metabo är kort för metabolic syndrome, dvs, för stor mage. Alla vet att bukfetma är extremt farligt, men japanerna har verkligen tagit tag i problemet big time. Reglerna är så här: Om du är man får du inte ha ett midjemått som överstiger 85 cm. Har du 86 har du metabo. Som kvinna är det lite mer generöst, 90 cm.
Varje år gör alla anställda en stor hälsoundersökning, och från och med i år är det snudd på lag att alla ska kollas för metabo. En gång om året ska någon kolla ditt midjemått så att det håller sig under gränsen, och man bör också mäta det inre fettet. Smala människor som äter skräp kan ju faktiskt ha stort inre fett som är farligt också. Alla har i dagarna fått tillbaka resultaten från årets hälsoundersökning (jag bev godkänd på alla punkter) och det var oroande många med metabo tydligen. När jag bodde i Sverige såg jag gubbar med stora magar överallt, säkert långt över 100 cm, gubbar som säkert inte ansåg sig ha metabo alls. Här ser jag i princip bara slimmade gubbar med väldigt små magar. Ändå mötte jag en universitetsanställd häromdagen som var bekymrad för han hade mätt 90 cm på undersökningen och blivit ordinerad att tappa minst 5 cm, helst lite mer. Jag lovar, killen är smal. Jag tvivlar inte ett dugg på att man ska hålla sig under de där 85 och 90 cm, det är nog hur bra som helst, men bara liiiite rund mage är tydligen ultrafarligt.
Heja Japan som tar probemet på allvar innan det går för långt. Hur tar man tag i detta i Sverige? Jag kan inte minnas att jag har mätt midjemått någon gång hos läkaren. Det verkar som om ingen kanske reagerar förrän man uppenbart står där med en ölmage som heter duga och det har gått lite för långt för att man ska palla bli av med den. Jag slår ett slag för att metabo borde komma in i svenskars ordförråd också!
Johanna
