November 2008Posted by Johanna Sun, November 30, 2008 12:44:04
Det är väl ingen hemlighet att många japaner är fullständigt galna i märkesgrejer. Det köps Chanel och Louis Vuitton i sådana mängder att man tror att alla måste vara stormrika. Det är de inte. Man bara prioriterar väldigt högt att ha dessa saker, högre än att till exempel åka på semester eller att bo i en större lägenhet. Men det är svåra tider för de flesta just nu och det blir svårare och svårare att lägga en massa pengar på märkesväskor, plånböcker osv.
Det är här Cariru kommer in i bilden. Cariru är ett företag som hyr ut märkesgrejer. Man blir medlem och sedan kan man t.ex. hyra en väska i en vecka för några 1000 yen, istället för att köpa den för väldigt många 1000 yen. Det mest populära är att hyra grejer till hem-och-skolamöten eller till skolåterföreningar. Så kan man glajda in med värsta rikemansutstyrseln och ingen kan ana att man bara har hyrt allt för dagen. Käckt. Eller knäppt?
Johanna
November 2008Posted by Johanna Sun, November 30, 2008 12:22:46
Jag älskar leksaker, och Japan är världsbäst på att hitta på nya och roliga grejer. Senaste leksaken är
Tuttuki Bako, en plastlåda med ett hål på sidan där man ska stoppa in fingret, så syns fingret på skärmen. Sen kan man hålla på och peta och trycka och greja med en massa saker där inne. Man kan till exempel spela ansiktsspelet, där man petar en digital person i näsan tills hon nyser (då har man vunnit). Jag sätter den på min önskelista!
Johanna
November 2008Posted by Johanna Sat, November 29, 2008 10:47:27
På senare tid har det inte gått att undgå att något stort har varit på gång. Överallt har det varit vinreklam, och inte bara vin i allmänhet, utan reklam för årets Beaujolais Noveau, och inte vilken sort som helst, utan självklart Georges Duboeufs variant. I torsdags var det släppdagen och det köptes mängder i Japan, mest i hela världen faktiskt. Av någon anledning är det en skitstor grej här. Det finns massor av jippon kring det hela, t.ex. Beaujolaisbadet:
Japan är egentligen inget vinland. Man dricker t.ex. rödvin kylskåpskallt. Men den här grejen är hur stor som helst. Vinet är ganska äckligt och alldeles för dyrt, men jag tror inte att det spelar så stor roll. Det är nog traditionen som är kul. Lite som julölen i Danmark. Fast den är ju god förstås ...
Johanna
November 2008Posted by Johanna Sat, November 29, 2008 10:31:20Jag har ju skrivit ganska många gånger här på bloggen om japaners rädsla för allt. De är rädda för internet, för andra länder, för kreditkort, för allt möjligt. Rädslan verkar styra ganska många saker i det här landet, och det uppstår jämt en oändlig mängd rykten och urbana myter konstant här, som de flesta verkar tro på.
Ett exempel på den irrationella rädslan som råder är en undersökning som gjordes häromdagen. Man frågade en mängd människor om hur de kände inför att antalet turister kanske ökar i Japan. 52 % var oroliga och rädda och tyckte att regeringen skulle göra något åt säkerheten i den här situationen. 52 % är rädda för turister! Ha ha ha ha ha. Jag tycker att sådana här grejer är jätteroliga, men det är faktiskt inte så kul när man tänker på vad det beror på. Många japaner verkar tro att utlänningar, generellt sett alltså, är de som står för kriminaliteten i Japan. Detta är inget folk har suttit och kommit på själva utan det är sådana saker som basuneras ut på tv för jämnan, och idioten som är vald till Tokyos borgmästare är absolut mästare på att blajja sådan propaganda.
Man är så rädd för utlänningar att man till och med har infört ett system i tullen där alla utlänningar måste lämna sina fingeravtryck varje gång de kommer in i landet (även om du har bott här i 100 år).
Klart och tydligt måste alla utlänningar ställa sig i ett led och lämna fingeravtryck medan alla japaner slipper. Man säger att det är i kampen mot terrorismen. Det roliga med detta är att Japan faktiskt har råkat ut för en hel del terrordåd, alltid orsakat av JAPANER. I princip all terrorism i Japan kommer från japaner. Ändå är det utlänningarna som är terroristerna ...
Det finns en väldigt förlåtande inställning mot ultranationalister här. Det är inte så att japaner i allmänhet är nationalister (även om många japaner verkar tro att de tillhör en särskild ”ras” med speciella smaklökar och så), men när nationalisterna är ute och härjar låter man dem göra det. Nationalisterna kommer ofta i stora bussar med högtalare på taket som dånar ut gamla krigshymner från andra världskriget, skithögt! Polisen gör inget och folk i allmänhet bara går vidare som om inget har hänt. Som om det inte stod en stor buss och gapade ut rasistiska budskap om utlänningar (koreaner och kineser). Tänk er om detta skulle hänt i Sverige. Hur många skulle inte varit ute på gatan och stoppat bussen eller åtminstone gjort någonting!
Det vekar vara otroligt viktigt att konstant markera skillnaden mellan japaner och de andra. Ett ganska roligt tecken på det är detta: På tv textas nästan alla som intervjuas ute på gatan, både japaner och utlänningar. Japanskan har tre skriftspråk. Kanji är kinesiska tecken som används för att skriva basen i de flesta ord, hiragana är ett stavelsealfabet som används för att skriva ändelser till kanji och till småord, katakana är ett stavelsealfabet som används för att skriva lånord. När en japan blir intervjuad textas han naturligtvis med kanji och hiragana, men när en utlänning pratar, hur bra han än är på japanska, textas han i katakana. Man skriver en utlännings japanska med ett utlänningsskriftspråk ...
När jag var på väg att flytta hit var det många svenskar som informerade mig om att Japan var känt för att vara ett rasistiskt land. Jag tror inte att japanerna vet detta och de skulle nog bli väldigt förvånade och ledsna om de visste det. Jag tycker nog inte att Japan är ett särskilt rasistiskt land. Rasism är ett stort och hårt ord och man ska använda det med försiktighet, till tillfällen när det verkligen behövs. Däremot är många människor i Japan så jävla rädda för allt som är annorlunda. Det är inte bara utlänningar. Det är homosexuella, feminister, individualister, you name it. Man är ohälsosamt fixerad vid traditioner, så när något förändras blir det skitjobbigt. Jag är säker på att Japan förändras så småningom. Fram till dess kan man åtminstone glädja sig åt att folkets rädsla för turister inte avspeglas i regeringen. Regeringen kämpar hårt för att öka både antalet turster och antalet utbytesstudenter. Ett ministeg fram kanske.
Johanna
November 2008Posted by Johanna Wed, November 26, 2008 22:49:27
För 34 år sedan hittade en liten kille en hemlös hund. Han tog hem den och ville behålla den. Killen och hans pappa bodde ovanpå en godisaffär, som pappan ägde. Pappan tyckte att det inte var en så bra idé att ha en hund där vid affären, så han skickade till sist hunden till hälsomyndigheterna och bad dem att ta hand om den. På hälsomyndigheten fattade man beslutet att avliva hunden eftersom man inte visste om den hade några sjukdomar.
34 år senare kommer hämnden. Killen, som heter Koizumi, har både länge och väl funderat över hur han ska hämnas att hans barndomskompis blev dödad. Till sist kom han fram till en lista på människor som skulle betala för vad de hade gjort. Först på listan stod den förra vice hälsoministern (han var först av den enkla anledningen att han bodde närmast Koizumi). Eftersom ministerns fru var i närheten just då blev de mördade båda två. Nummer två på listan var en annan före detta minister på Hälsodepartementet. Han dog inte dock, men hans fru som råkade vara hemma just när Koizumi kom på besök blev allvarligt skadad. Koizumi fångades och lyckades inte hämnas på fler människor, men listan på de som skulle ha gått samma öde till mötes var lång.
Johanna
November 2008Posted by Johanna Tue, November 25, 2008 23:46:19
I juni satte jag och Henrik igång och tillverkade vår egen umeshu, som vilken japansk hemmafru som helst. Ume är japanska plommon och umeshu är plommonlikör, tillverkad av omogna plommon i kombination med socker och blandade alkoholsorter. Vi tillverkade tre olika sorter: en ganska osöt med massor av konjak, en jättesöt med massor av konjak och en vanlig, utan konjak, bara vanligt bränne och socker. Alla har stått i en garderob och mognat nu i nästan ett halvår och är så gott som färdiga. Min favorit är den första, den osöta med konjak. Jag dricker den med sodavatten och is och med ett par inladga plommon i. Jäklar vad starka de är. Jag känner inte riktigt gränsen här. Ett par av dessa och det är kört. Jag har nu bestämt att det inte blir så många fler umeshu på tisdagar i fortsättningen.
Johanna
November 2008Posted by Johanna Sun, November 23, 2008 19:09:26
Eftersom jag är så stolt över min man måste jag skryta lite med honom här. Kolla in utdraget från Adlibris här ovan. En kund som har köpt alla Stieg Larssons böcker har också passat på att köpa Jehåvasjäveln. Javisst, Stieg Larsson och Henrik Pettersson, de är väl ungefär lika stora författare.
Johanna
November 2008Posted by Johanna Sun, November 23, 2008 18:04:37
I går kväll åkte vi till Nishi Umeda för att testa en ny restaurang/bar som heter Elixir. Vi skulle egentligen ha varit på Betty's Mayonaise (spektkulär show) i går, men det var fullbokat, så det får bli en annan gång. Vi var 8 pers, varav en hade födelsedag, och det var väldigt trevligt. Stället hade ett trumband som körde igång ett par gånger under kvällen, riktigt bra var det också.
Vi fick in massor av rätter (vi hade beställt hela menyn), mest fisk och skaldjur. Jag, som egentlgen inte gillar att äta djur alls tycker egentligen att det mest bisarra är skaldjur. Jag vet att det är skitbarnsligt att inte gilla skaldjur, men jag har extremt svårt för det. Man ser ju hela djuret! I Japan är de flesta inte heller kinkiga med om det är ögon och skal och andra petitesser. Man tjoffar in hela djurskrället i munnen utan att skala. Min kompis Yun, som var med går, är mästare på det. Hon käkade 5 hela räkor igår (jag fick absolut inte fota det till bloggen:-), med ögon, morrhår, ben, hjärna, bajssträng och allt, och hon var långt från den enda som gjorde så.
Det är inte det att det smakar äckligt, det känns bara så groteskt att slänga fram en hel fisk med ögon och allt på en tallrik och så hugger folk in.
Jag gillar egentligen japansk matkultur. Jag gillar grejen med att man beställer in en massa små rätter och alla delar på allt. Men jag och Henrik diskuterade igår att vi nog saknar lite det svenska (europeiska) sättet att äta, att få en egen tallrik där allt är komponerat för att passa ihop. Man får massor av olika smaker som man äter tilsammans, inte som här där man ofta äter en sak i taget, som på bilden ovan.
En rolig grej som Henrik ofta uplever är att han, när han beställer in whisky utan is, inte får whiskyglas, utan ett sådant här litet tantsherryglas. Det verkar vara helt etablerat att man dricker whisky ur den här sortens glas, för det är absolut inte första gången det händer. En gång fick han gammeldansk i ett likadant glas:-)
Men, trots gnäll på skaldjur, var det en mycket trevlig kväll, bra musik, bra kompisar och en fräscht nytt ställe som vi säkerligen kommer att gå tillbaka till.
Johanna
