Maj 2007Posted by Johanna Wed, May 30, 2007 18:55:03Många av er kommer säkert ihåg min fascination över sumobrottning innan jag åkte hit. Framför allt tyckte jag att det var lite synd om alla dessa brottare som inte var japaner som verkade tappa håret mycket fortare än de japanska brottarna och inte kunde ha den stora komplicerade frisyren de har. När jag kom hit trodde jag fortfarande att japaner inte tappade sitt hår i samma utsräckning som andra och jag såg inga skalliga män någonstans. Häromdagen fick jag reda på att det finns en anledning till detta. De två allra största perukfabrikerna i världen finns i Japan, och dessa tillverkar framför allt tupéer till män. Så det går inte att se hur många som egentligen är skalliga, för alla verkar använda peruk. Undrar hur det är med sumobrottarna och peruker egentligen?
Ett mycket roligt program gick på tv häromdagen på tal om sumobrottare. Det är ju inte sumosäsong jämt, utan det finns fyra säsonger om året. Mellan dessa sysslar brottarna med annat. Det som visades på tv var en golfturnering där bara de stora (alltså bästa) sumobrottarna var med. Bara att se dessa herrar i vanliga kläder fick mig att trilla ur fåtöljen av skatt. Och att det dessutom var golfkläder! Ha ha ha ha. Jag kan ärligt talat inte beskriva det. Det måste tyvärr ses.
Jag har berättat för mina studenter att det finns ett rykte i Sverige att sumobrottare är ganska attraktiva att gifta sig med för japanska kvinnor. Detta tycker de både är ganska roligt men också lite förnärmande. Man gifter sig inte med vem som helst bara för att de har pengar, enligt dem. Ibland berättar jag saker för studenterna om vad svenskar säger och tror om japaner och om Japan och ofta brukar det visa sig vara helt eller delvis fel. Men i dag berättade jag att att man säger i Sverige att japaner ber om ursäkt för sin fula fru/odugliga man/knasiga son/tråkiga dotter osv osv och förväntade mig att detta skulle skrattas åt och motsägas, men det visade sig vara helt sant. Alla vet så klart att man inte tycker att man har en tråkig dotter, men man förväntas säga så. Falsk ödmjukhet är fint här. Det är ju lite svårt att smälta. Om någon skulle presentera mig som ful eller oduglig skulle den få en smäll, men min familj är ju inte japaner så det skulle väl (förhoppningsvis) inte hända. Det blir en tydlig kulturkrock här. Jag skulle ta en sådan presentation mycket personligt medan japaner bara ser det som ett sätt att vara trevlig.
På tal om något helt annat har nu mässlingen kommit till Osaka, så jag är glad att ni vaccinerande mig mamma och pappa. Det sprider sig så snabbt. Det är som värsta pesten. Och ryktet går jättesnabbt: "Nu har den kommit till den och den kommunen" osv. Lite spännande är det ändå på något vis. Henke (min oduglige man alltså), du är väl också vaccinerad?
Nu ska jag ut och äta min sedvanliga onsdagsokonomiyaki med min kompis John. Ha det fint alla!
Kram Hantus
Maj 2007Posted by Johanna Sat, May 26, 2007 14:54:50En sak som jag verkligen avundas, och som många japaner verkligen kan hantera, är konsten att kunna somna precis när som helst. Man ser sovande japaner på tågen, på bussarna, på lektionerna, på restauranger, på parkbänkar, ja nästan överallt. Det är många som passar på och tar en tupplur när det är möjligt. Givetvis förekommer detta mest på bussar och tåg och det är väldigt intressant att iaktta det hela. Gungandes fram och tillbaka sover de hur hårt som helst, men vaknar precis när de ska av. Den snabbaste insomningen jag har varit med om var igår. Jag stod och väntade på bussen hem och en tjej stod före mig i kön. Hon gick på först och satte sig på ett säte. Bara kanske 5 sekunder senare satte jag mig bredvid henne och då sov hon redan. Hon sov så djupt att hon varken märkte att paraplyet som hon hade hängt upp på en krok trillade ner eller att hennes väska som låg i hennes knä trillade ner på golvet. Men precis när hennes hållplats kom vaknade hon, plockade upp sina grejer och gick av. Jag måste verkligen lära mig detta. Undrar om det finns någon kurs i japansk power-nap? Jag är inte lika imponerad när detta händer på mina lektioner visserligen, men det har bara hänt en gång och det var väl inte världens roligaste genomgång jag hade just då, så det kan väl ursäktas.
Idag är det världigt varmt ute. På min japanska i morse lärde jag mig "mushi atsui, desune", ett uttryck jag har hört ganska många gånger. Det betyder ungefär "Väldigt fuktig värme, eller hur" och fuktig värme är just vad det är. Det är inte mer än kanske 26, 27 grader ute, men det är så fuktigt att svetten rinner så fort man rör sig. Alla japaner har alltid med sig en liten handduk som de torkar sig i ansiktet med när svetten börjar rinna. Den är också bra att ha eftersom det aldrig finns någonting att torka nytvättade händer på när man är på offentliga toaletter. Jag har givetvis skaffat en eftersom den verkade vara så praktisk på alla sätt och vis, men jag har inte vanan inne, så jag glömmer den alltid hemma eller i någon annan väska än den jag har just då. Det är många vanor som måste övas in.
Om ungefär en vecka lär regnperioden börja. Det sägs att den är olika varje år. Vissa år regnar det jättemycket och varje dag, men andra år regnar det ganska lite och kanske bara varannan dag. Regnperioden är 40 dagar lång och regnet i kombination med 30-35-gradig värme gör att det verkligen är fuktigt klimat. I affärerna säljs det många roliga små anti-fukt-pinaler som man ska lägga bland sina kläder framför allt, annars möglar de under sommaren. Man lägger in påsar med något pulver i som drar till sig fukt, och så får man byta dessa ett par gånger under perioden eftersom de blir fulla ganska snabbt. När jag säger till folk här att jag ska stanna i Japan hela sommaren tittar de lite sorgset på mig och säger "lycka till". Kan det verkligen vara så illa? Jag ska undersöka klimatet noga och rapportera vidare.
Det västa med den här värmen är att jag verkligen börjar sakna stranden. Hade det varit så här varmt i Malmö just nu hade jag varit på stranden varje kväll. Det finns ingen strand i Osaka. Det är inte långt till vattnet, det finns massor av vatten i Osaka, men ingen strand. Man får inte bada i hamnen...Den närmaste stranden ligger utanför Kobe, kanske 2 timmar bort med tåg. Men skam den som ger sig. Jag ska nog hitta något alternativ. Annars kan man ju faktiskt ta sig en 2-timmarstur till stranden lite då och då. Jag har studenter som åker 3 timmar bara för att komma till universitetet. Jag måste bara uppodla lite japansk pendlaranda så löser allt sig.
Kram Johanna
Maj 2007Posted by Johanna Thu, May 24, 2007 13:23:21Det är, som många vet, en helt annan matkultur i Japan än i till exempel Sverige. Min bild av japansk mat innan jag flyttade hit var att man mest åt ris och fisk, gärna rå fisk och gärna i kombination som sushi. Och visst finns det sushi här, men om jag frågar mina studenter vad som är deras favoritmat är det aldrig sushi, utan mycket konstigare grejer.
Jag har redan berättat om nato, de jästa bruna bönorna som folk äter hela tiden till allt. Det verkar vara basmat för många. Tempura är en annan populär maträtt, en onyttig sådan. Det är nämligen en massa friterade grejer, grönsaker mest. De saker som jag inte riktigt fixar än, och som verkligen är mycket populärt, är hela fiskar, med huvud och ben och allt, kycklinghjärta (på spett), kycklingleder (låter helt knäppt, men det är liksom lederna på kycklingen som friteras och sätts på spett. Japanerna tycker att de är knapriga och goda) och kycklingskinn (låter inte så konstigt men när man tar bara skinnet och sätter det i små bitar på spett så är det faktiskt lite konstigt). Man är mycket förtjust i inre organ som hjärta och lever och annat från en massa olika djur. Det är inte jag...
Det lustiga med det hela är, trots denna matkultur, där man i mina ögon verkligen äter allt, att mina studenter tyckte att det var det konstigaste de nååååågonsin hade hört när jag berättade att i Sverige hände det att folk åt fasan. Det skulle man tydligen aldrig få för sig att göra här. Ja ja...
Maj 2007Posted by Johanna Wed, May 23, 2007 15:18:15Det är mycket vanligt med loppmarknader i Japan och de kan vara hur fantastiska som helst. Ibland säljs det mest kläder men ofta kan man köpa massor av olika saker till riktigt bra priser. 21:e varje månad är den riktiga marknadsdagen. Då är det loppmarknader överallt.
I söndags var jag på en loppmarknad i expoparken, den parken vars tivoli råkade ut för en hemsk olycka för några veckor sedan, där en vagn lossnade från bergochdalbanan och en dog. Tivolit har stängt nu, men övriga delar av parken är öppen. Där var det en loppmarknad i helgen. Jag kom hem med massor av saker. Det som jag är mest glad över är en riskokare, helt ny, som jag köpte för bara 1000 yen (50 kronor ungefär) och en trappmaskin, ett träningsredskap, också helt ny, och jag fick den till det ofattbara priset 100 yen! Så nu trappar jag framför Colombo varje kväll:-) Det bästa är att när jag köper nya elapparater tar jag med instruktionsboken till mina studenter och så får de berätta för mig hur allt funkar. Jättebra övning för studenterna och livsviktigt för läraren.
Vi har sagotema på mina konversationskurser just nu, och veckans uppgift var att berätta en saga på svenska för de andra. Jag höll på att trilla av stolen av skratt när jag hörde en student berätta sagan om Tummeliten. I den japanska versionen åker Tummeliten till Kyoto för att bli samurai, ha ha ha.
Det är en riktig epedemi av mässlingen i Japan just nu, framför allt i Tokyo. Inte mindre än tre universitet har stängt ner på grund av mässlingen. Det sprider sig ursnabbt. Det var tydligen en händelse för 20 år sedan eller så när man skulle vaccinera barn mot just mässlingen, att något fel inträffade och fel saker fanns i sprutan och ett par stycken dog. Detta ledde till att ganska många valde att inte vaccinera sina barn mot mässlingen efter det. Jag har ju inte haft mässlingen, men man är väl vaccinerad, eller? Är jag det mamma? Jag har ingen större lust att få någon barnsjukdom just nu. Det räcker att jag drogs med en jäkla tonårssjukdom hela vintern (körtelfeber). Jag tycker att det borde finnas en viss spärr när man ändå har kommit över 30. Inte mer än rätt.
Johanna
Maj 2007Posted by Johanna Sun, May 20, 2007 16:29:07I Japan finns det väldigt många brasilianare, vilket jag hela tiden har tyckt var lite konstigt. Den största utländska gruppen är koreaner, tvåa är kineser och trea är brasilianare. Koreaner och kineser är ju inte så konstigt med tanke på att det är två grannländer, men Brasilien ligger sjukt långt bort från Japan. Det tar nästan dubbelt så lång tid att flyga dit som att flyga till Sverige. Men förklaringen verkar vara denna: Efter andra världskriget var Japan väldigt fattigt och många var arbetslösa. Särskilt svårt var det att vara lantbrukare. Då var Brasilien som USA var för Sverige under våra fattiga dagar, och massor av Japaner flyttade dit för att arbeta. De flesta hade givetvis tänkt sig att stanna bara ett eller två år, tillräckligt länge för att spara ihop lite pengar och kunna flytta tillbaka igen. Så blev det inte utan de flesta blev kvar och fick barn som föddes och växte upp i det nya landet och blev brasilianare. Det finns väldigt många japan/brasilianare i Brasilien vilket har lett till att det finns specialavtal mellan Brasilien och Japan när det gäller visum, arbetstillstånd och medborgarskap. Nu är Japan ett rikt land och det finns gott om arbete så nu flyttar brasilianare hit i stället. Mängden brasilianare i Japan gör att det är ganska populärt att studera portugisiska här och portugisiska institutionen på Gaidai (=Osaka gaikokugo daigakku=Osakas universitet för främmande språk) är stor. Det har också lett till att det finns ganska många brasilianska restauranger och barer här. Jag var på en sådan i går kväll med min brasilianska granne Fernanda, en massa portugisstudenter och 15 andra brasilianare. Det var en enkel bar men riktigt charmig och rolig. I princip alla hade med sig egna instrument som de stod och spelade på ihop med musiken. Det var öppen scen så vem som helst kunde gå upp och spela eller sjunga. Tyvärr leder ju alltid sådan musik till pardans, och ni vet ju de flesta vad jag tycker om det...Men man kunde alltid grabba tag i en tamburin och vara alldeles för upptagen med att spela för att dansa:-) Men mycket goda drinkar och mycket trevligt folk. Jag träffade bland annat en tjej som var brasilianare men som hade japanska föräldrar, så hon var helt tvåspråkig. Hon studerade japanska på Gaidai och vi kom ganska snart överens om att träffas en gång i veckan och lära varandra japanska respektive svenska (hon pratade lite norska sedan tidigare, förutom alla andra språk hon kunde).
Jag har också varit på Osaka Blue Note i helgen och sett Dirty Dozen Brass Band från New Orleans. Japaner verkar älska jazz. Det finns många jazzklubbar och jazzfestivaler och massor av japanska jazzmusiker. Bara att det finns en Blue Note i Osaka är jättekul tycker jag. Det var en riktigt rolig konsert. Det spelade ingen roll vem som solade på scenen så ställde alla sig upp och visslade och tjoade. En del ställde sig till och med på bordet om det var ett riktigt bra solo. Jag har ju hävdat förr att det verkar vara en myt det där med att japaner är tysta på konserter, men det verkar bero lite på vad det är för koncert. Ska är väldigt stort här och den skakonserten jag var på var allt annat än tyst, och samma sak var det med jazzkonserten. Men min danska kollega berättade att hon var och såg Steve Wonder för något år sedan och då klappade alla ordentligt efter varje sång, men lugnt och stilla, inget skrikande. Jag ska gå på lite fler konserter och göra en lite mer grundlig undersökning tror jag.
Senaste nytt på språkfronten är att jag har lärt mig att räkna på en massa olika sätt. Man kan säga att jag har blivit lite fixerad och vägrar ge mig innan jag kan alla. Just nu kan jag räkna personer, långa saker, små saker, platta saker, våningar, glas, ålder och även det "vanliga" räknesättet som man använder till telefonnummer eller till pengar. Det känns ganska bra, men fixeringen har gått ut lite över resten, så jag får snart ge mig känns det som och börja koncentrera mig på andra saker också. En ny sak som min lärare lärde mig i går var att man ofta inte frågar "Hur mår du" efter man hälsar på varandra, utan man antar att alla mår bra. Det första man gör efter "hej" är att kommentera vädret. Man är riktigt intresserad av väder, mer än i Sverige skulle jag säga. Så "ame, desune?" (regnigt, eller hur?) är en fras jag precis har lärt mig och använt ett par gånger redan. Det börjar nämligen närma sig regnperioden och det kommer en skur varje dag, minst.
Min nya favorit på dryckfronten är en jättekonstig läsk, vars förklaring på flaskan är: "Cider meets condensed milk". Det är en helt vit läsk som smakar lite som cream soda, men ändå ganska fräsch. Mycket svårt att förklara, men förvånansvärt god. Riktigt god att blanda drinkar på. Det finns en del drycker som jag inte riktigt helt klarar av än. En av dem är kallt rökt te. Det säljs överallt, och jag råkar hela tiden köpa det för det finns hur många sorter som helst och en del ser ut som om det var något annat. Jag antar att jag kommer att vänja mig, men just nu är jag en bit därifrån...
Ha det fint alla!
Johanna
Maj 2007Posted by Johanna Sat, May 19, 2007 13:47:10Och nu kan man också lämna kommentarer på bloggen om man har lust med det.
Johanna
Maj 2007Posted by Johanna Sat, May 19, 2007 13:35:34De flesta har säkert hört talas om yakuza, Japans maffia. Min bild av yakuza innan jag åkte hit var övertatuerade hårdingar med bara 8 eller 9 fingrar, men vad jag inte visste var att det också ingick i out-fitten att ha en riktigt tajt permanent också. Man permanentade håret med typ piprensare så att håret satt helt intill huvudet. Alltså, så jäkla kul att se dessa hårdingar sitta med spolarna i håret och permanenta sig. Ha ha ha. Men tydligen är det inte så längre. De nya yakuza är inte tatuerade, har alla fingrar i behåll och har rakt hår. De vill inte vara uppenbara längre tydligen. Men man ser en och annan gammal yakuza ibland. När jag var i Kobe på danjirifestival stod en hel del människor på gatan och väntade på att vagnarna skulle komma och polisen föste alla åt sidan upp på trottoarerna, utom en man i 60-årsåldern, tatuerad, muskulös och med en helt klart utväxt permanent. Polisen bad mannen vänligt att flytta sig, men mannen flyttade inte sig så polisen gick vidare och föste undan alla andra i stället. Den här spänningen mellan hårdingar och mjukingar är väldigt spännande att iaktta tycker jag.
För bara någon vecka sedan hävdade jag att det inte riktigt finns någon svensk mat eller godis eller kakor som jag saknar, men min kollega kom hem från Sverige häromdagen och hade med sig ett paket knäckebröd till mig och jag insåg att jag verkligen saknar knäckebröd. Man kan få tag i det mesta här men bröd är faktiskt ett problem. Det är mycket mycket svårt att få tag i bra bröd. I affärerna och i de flesta bagerierna säljer man bara vitt fluffigt sött bröd, en god grund för langning. En kollega till mig har en man som arbetar i närheten av ett finskt bageri där man kan köpa mörkt, tungt, kompakt bröd. Varje vecka kan man göra en beställning och på torsdagar kommer en påse med bröd, mörkt bröd med tuggmotstånd. Jag åt inte särskilt mycket bröd när jag bodde i Sverige (smittad av Atkins kanske) men det har liksom blivit en stor grej nu.
På tal om Atkins hade jag ett tema för några veckor sedan i mina konversationsklasser om hälsa, dieter, mat och annat och vi läste en artikel om att Atkinsdieten kunde ta död på människor. De visade sig att ingen av mina studenter hade någonsin hört talas om detta. De hade inte hört talas om hela kolhydratsdiskussionen. Tur det med tanke på att detta är kolhydratslandet, ris och nudlar i mängder, men mycket ovanligt med övervikt. Däremot är man mycket noga med här att inte äta för mycket fett.
En riktigt kul grej kom fram i veckan. Jag hade extralektion med några studenter och vi diskuterade olika ceremonier i Sverige och Japan och kom in på en ceremoni man har i Japan när barn är strax under ett år. Det är någon form av shintoistisk ceremoni där pojkar får ett visst tecken målat i pannan och flickor får ett annat. Tecknet som pojkarna får betyder stor och flickornas betyder liten. Jag tyckte att jag hade sett de där tecknena innan och funderade och funderade ända tills jag kom på att jag hade sett dem på toa. När man spolar kan man välja stor eller liten, vilket ledde till roliga diskussioner om vad de där tecknena egentligen betydde. Jag har ju klagat på toaletter här på bloggen tidigare, men jag måste ge de toaletter som inte är sitta-på-huk-toaletter beröm. De är riktigt roliga. Japaner tycker ofta att det är pinsamt med toaljud (vem fan gör inte det...) och spolar ofta för att dränka ljuden. Detta visade sig slösa mycket vatten och man kom på den eminenta lösningen att ha en knapp på toaletterna som spelade upp spolljud utan att man slösade vatten. Det finns toaletter med massor av knappar, men man ska inte experimentera för mycket med dem (gissa vem som gjorde det). Det finns nämligen flera knappar som har bidéfunktion, sprutar vatten på olika sätt helt enkelt. Det kan vara lite chockerande om man inte är beredd:-) Det enda svåra är att hitta var man verkligen spolar. Första gången tryckte jag på knappen med spolljud och trodde att det spolade (nej), och tyckte igen och igen. Det lät ju verkligen som om det spolade men inget hände så klart. Det var ju själva poängen med knappen, att det inte skulle spola. Jag fick helt enkelt fråga någon och det visade sig att den knappen satt bakom toan (logiskt i efterhand...), knappen där man kunde välja pojke eller flicka alltså:-)
Så, nog om toaletter. Jag skulle ju återkomma med vapenlagarna och så här är det: Vapenlagen och lagen om att man inte har militär i Japan är en grundlag, det vill säga, enormt svår att ändra på. Det kommer givetvis från efter andra världskriget. Japan som förlorande land blev dömt till denna lag och den finns kvar fortfarande. Grejen är att man inte behöver ha den kvar längre. USA har bett Japan att ändra sin grundlag, men många japaner vill inte. Den förra regeringen (ni vet premiärministern med det gråa långa håret) ville inte ändra, men nu är det en ny regering som är mycket långt åt höger, och man vill ta tag i frågan. Man har inte folkomröstningar i Japan, eller man har inte haft det hittills, men det är också något som den nya regeringen vill ändra på. Det verkar som om man kommer att införa folkomröstning i landet ganska snart och planen är att låta folket rösta om grundlagsändringen. Det händer mycket på den politiska fronten.
Jag avslutar idag med att klargöra snyta-sig-dilemmat. Jag och Sara Santesson hade en diskussion om detta. När Sara var i Tokyo var hon förkyld men hade läst i sin guidebok att det var mycket konstigt att snyta sig offentligt i Japan. Jag har pratat med mina studenter om detta och de håller alla med om att man aldrig skulle snyta sig på till exempel ett tåg, men de menar att det inte är själva snytandet som är äckligt utan pappret som man inte vet var man ska göra av. Man kan inte hålla det i handen för det är äckligt, man kan inte stoppa det i väskan eller fickan för det är lika äckligt, och efter gasattacken i Tokyo finns det inga papperskorgar (gasgrejen låg i en papperskorg) så man kan inte slänga det heller. Så kan man bara komma på ett riktigt fiffigt sätt att bli av med snytpappret tror jag att det är okej. Men det de flesta gör är att snörvla eller sitta med fingret under näsan tills man kan gå på toa och snyta sig. Lustigt, i Sverige är det ju tvärtom. Man snörvlar inte för att man tycker att det är äckligt utan man snyter sig för att uppföra sig på ett bra sätt. Kultur är det konstigaste som finns.
Kramar från Johanna
Maj 2007Posted by Johanna Mon, May 14, 2007 12:54:24Så har jag haft min inflyttningsfest. Jag tyckte att den blev mycket lyckad. Det kom väldigt mycket folk. Jag hade liksom tappat räkningen över hur många jag hade bjudit, men jag tror att, när det var som mest, var det 30 personer i lägenheten. Många hade med sig massor av mat och det var riktigt god mat, allt från sushi till cous-coussallad. Köket var alldeles fullproppat med mat och öl och vin. Jag fick finfina inflyttningspresenter, bland annat en jätteblomma från institutionen, en taklampa (den jag har skrivit om tidigare - den är fantastiskt fin), massor av tvålar och badgrejer (det har spidit sig att jag är japansk när det gäller badvanor, det vill säga, ett bad om dagen är inte fel) och av min nya kompis Yoshie, ni vet hon som inte pratar engelska, fick jag en hel låda med japansk öl, säkert 30 flaskor.
Mina tre flaskor brännvin gick åt som öl på öland. Särskilt japanerna tyckte mycket om Skåne akvavit. Japaner dricker gärna renat. Sho-chu är ju mycket populärt och japaner dricker det gärna som det är, kanske med lite is i på sin höjd, så att snapsa Skåne var i allra högsta grad populärt. De sista gästerna, mina grannar, gick vid klockan 2. Man kan egentligen sällan hålla igång särskilt länge här om man bor en bit bort och måste åka tåg eller buss. Även på helger går de sista ofta innan midnatt, så om man inte vill spendera en massa pengar på taxi, eller kan ordna så att man sover över, blir det ofta tidiga kvällar här.
I dag fick jag ett besvärligt uppdrag. Flera av mina studenter i ettan ska uppträda på en dansfestival i juni och de vill dansa svenska folkdanser. Jaaaaa, jag kan inte en enda. Inte ens en! Jag lovade att hjälpa till (det är ju faktiskt mitt jobb) och har googlat som en galning efter dansbeskrivningar på nätet, men de är skitsvåra att förstå: "dubbelt snoasteg motsols, polkahandfattning och sparksteg" osv osv. Jag fattar ingenting. Så jag bestämde att det går lika bra med midsommardanser. Enkla steg, tramsigt och roligt. Vi får se om de går med på det. Annars måste jag nog anmäla mig kvickt till en distanskurs i svensk folkdans. Varför varför varför kan man aldrig komma ihåg vad man lärde sig i skolan? Hoppas inte min gamla gympalärare läser detta (förlåt i så fall Claes).
Så, peace out från mig.
