Oktober 2009Posted by Johanna Sat, October 31, 2009 16:49:20
Så igår kom jag äntligen iväg till fantastiska Betty's Mayonnaise. Jag har varit på väg dit flera gånger, men det har alltid varit fullbokat eller något annat knas ivägen. Betty's är en hostessbar i Higashi Shinsaibashi, centrala Osaka. En hostessbar är en bar dit man kan gå för att dricka sjukt dyra drinkar och bli uppvaktad och underhållen av en massa snygga tjejer. De är anställda för att skratta åt alla dina skämt och tycka att du är fantastisk och snygg och allt möjligt (det finns också hostbarer så klart där en massa killar jobbar med samma sak). Betty's är en typ av hostessbar, men lite annorlunda. Tjejerna som jobbar på Betty's är alla före detta killar. En del är helopererade, en del har gjort lite, andra mer.
Betty's har show tre gånger varje kväll, klockan 20, 22.15 och 24.00. Det kostar 5000 yen att komma in (och man måste boka) och då får man dricka hur mycket man vill från en speciell meny, typ öl, whisky eller läsk. Hostessarna minglar runt och pratar med alla gäster, skrattar åt alla skämt och häller upp oändliga mängder öl till alla (man hinner inte sätta ner glaset innan det är fullt igen). Egentligen har man bara betalat för att se showen en gång, men om man vill stanna och se den igen så kan man ställa sig längre bak och släppa fram alla nya gäster och stanna lite till.
På fotot här ovan, överst till vänster, är självaste Betty. Hon är grundaren av hela denna scen i Japan, en riktig ikon och störtcool. Hon strippar inte i showen utan sjunger enka (japansk folkmusik) och dansar. Annars var det ganska mycket strip under kvällens gång, särskilt när det kom till tjejen högst upp till höger på fotot.
Jepp en riktig helkväll. Jag kan rekommendera! Ett besök i Osaka utan ett besök på Betty's är meningslöst helt enkelt.
Nu ska jag ta mig samman och försöka anstränga mig till något kul till halloweenfesten ikväll. Jugo har som tur är en massa kostymer hemma hos sig, så vid fullständig idétorka är det bara att vända sig till Jugos garderob.
Johanna
Oktober 2009Posted by Johanna Fri, October 30, 2009 13:47:31Det är fint att vara Johanna just nu. Världens bästa vecka ligger framför mig. Först och främst har gudarna sett till att helgdagar och universitetsfestivaler och klämdagar har samlats i en fin röra och gjort att jag är helt undervisningsfri från idag, fredag, till torsdag nästa vecka. Väderutsikten ser dessutom ut att vara bättre än bäst: sol och 24 grader hela helgen. Som om inte detta vore nog har jag dessutom en fullspäckad och rolig helg framför mig:
Ikväll drar jag till Higashi Shinsaibashi för då blir det en annorlunda hostessbarupplevelse, nämligen Betty's Mayonnaise. Betty's är en showbar med intressanta uppträdanden. De som uppträder är ”Nyuu haafu”, dvs transsexuella och showerna ska vara helt fantastiska enligt ryktet.
I morgon är det dags för Jugos årliga halloweenparty, så då tar jag tåget till Kyobashi för knaskalas. På söndag är det först dags för mina andraårsstudenters svenska pjäs på universitetets kulturfestival, och på kvällen blir det BB-kväll med onsenbad, restaurang och karaoke.
Efter denna aktiva helg har jag tre dagar att vila upp mig på innan jobbet sätter igång. Ja, livet är inte så hårt just nu alltså.
Johanna
Oktober 2009Posted by Johanna Wed, October 28, 2009 20:38:15Jag brukar anse mig själv vara en mycket liberal person, och konservatism är det tråkigaste jag vet. Så när det kommer nya roliga smaker är jag inte sen att testa med ganska öppet sinne. När Pepsi kom med sin gurksmak för tre år sedan gav jag den en chans, när den blåa ananaspepsin kom köpte jag flera stycken. Pepsi shiso drack jag hela sommaren. Men den här gången sätter jag ner foten och säger att det faktiskt finns en gräns för vad man kan göra läsk av.
Pepsi Azuki är nog det äckligaste jag har smakat i läskväg. Ni vet hur bönvatten luktar? När man lägger bönor i blöt, och de har legat i 10 timmar, gärna under lock, och man öppnar locket och sticker ner näsan? Så luktar den här Pepsin, och den smakar ungefär i samma stil, gamla sumpiga bönor. Den är så jäkla äcklig att det knappt går att dricka den.
Då klarar sig den här sig betydligt bättre:
Mina kollegor vet att jag gillar knäppa saker och idag fick jag den här läsken av en kollega: en aubergineläsk. Den smakar liiiite liiite som aubergine och den är god! Inget unket bönvatten här inte, bara lite fräsch smak av den där lilla runda aubeginesorten som heter vattenaubergine här i Japan.
Sådär, nu blir det lite lättare att ta sig runt i dryckesdjungeln här i öster.
Johanna
Oktober 2009Posted by Johanna Sun, October 25, 2009 12:31:17Jag har alltid älskat stövlar i alla former och färger, men det har alltid funnits ett problem: fel typ av vader. Jag har fotbollsvader hur jag är gör. Jag kan gå upp i vikt, ner i vikt, träna mycket, träna lite, inget spelar någon roll för formen på mina vader. Detta har försvårat stövelinköp hela mitt liv, och så fort jag har hittat ett par som jag både får på mig och som sitter snyggt har jag köpt dem, vilket har inneburit en sisådär två par under mitt vuxna liv.
Nu är jag i paradiset. Stövelparadiset! Det är japanerna och jag alltså. Vi med fotbollsvaderna. Vi som älskar kombinationen shorts och stövlar. Jag kan hitta hur många som helst. Så gott som varenda stövel jag testar går på, sitter snyggt och har ett bra pris.
Detta är bra och dåligt. Bra eftersom jag är lycklig, djupt lycklig, men dåligt eftersom jag nu har så många stövlar att jag inte vågar räkna på hur mycket pengar jag har lagt på denna hobby och jag vågar inte heller tänka på hur det ska gå när jag flyttar till Sverige i april, till Henriks lilla fina enrumslägenhet...
Johanna
Oktober 2009Posted by Johanna Fri, October 23, 2009 10:29:40Vägen till mitt jobb är en enda lång uppförsbacke. Man trampar och trampar och hade det inte varit för att jag har ett litet batteri till min hoj hade jag vägt 30 kg vid det här laget. Det fina med vägen till jobbet är att den blir tvärtom på vägen hem. Det är världens längsta och skönaste nerförsbacke.
Häromdagen tog jag min cykel, efter en lång dag av lektioner, handledning och e-learningprojektinspelning, för att åka hem och svischade ner för backen i, vad det visade sig vara, alldeles för hög hastighet. Bakom ett träd stod det nämligen en polis som stoppade mig för att berätta just detta. Snubben hade givetvis inget verktyg som mätte hastighet eller någonting med sig, bara bötesblocket i högsta hugg, så jag skulle precis börja blajja om det: ”Vadå? Hur snabbt åkte jag? Hur vet du det?” innan jag kom på att jag bor i landet där man får slänga folk i finkan i nästan en månad utan att anklaga dem för något, och att Amnesty ständigt har Japan på sin shitlist pga att de är starkt övertygade av den goda effekten av polistortyr. Så jag tog mig i kragen och bytte strategi.
Det fina med att vara utlänning i Japan är att man kan stå och fundera hur länge som helst på vad man ska säga för att komma undan, men det verkar som om man bara försöker hitta rätt bland alla kluriga japanska ord. Jag har ingen aning om vilken titel man använder när man tilltalar en polis så jag körde med keisatsu-san, vilket polisen tyckte var så underhållande att han nästan trillade av sin moppe (keisatsu = poliskår, keisatsu-san = herr poliskår). Jag försökte med att jag inte hade någon aning om vilken hastighetsgräns det var på gatan, varpå han pekade på minst tre skyltar i närheten där det stod 30 (jag KAN inte ha cyklat mer än 30, ingen chans, men, som sagt, det var en kamp jag inte tänkte ta). Så då försökte jag med att jag inte hade någon aning om att det även gällde för cyklar, varpå keisatsu-san höll en 10-minuters föreläsning om att hastighetsgränserna gäller för alla, faktiskt även för fotgängare, även om det var ganska osannolikt att de skulle komma upp i 30. Och så skrattade vi lite åt bilden av en massa människor som gick i 30 km/timmen ner för universitetsbacken, så keisatsu-san glömde helt bort att han höll på att skriva en böteslapp till mig, så när jag hoppade upp på hojen igen efter 100 gomennasai (förlåt) och 150 sumimasen (ursäkta) lyfte han på hatten och sa hejdå.
Efter en sådan händelse kan man ju bara konstatera att, när man sjukt nog kan bli stoppad av en polis som hittar på egna regler utan att kunna bevisa något, och vet att man inte kan tjafsa eftersom rättssystemet är åt helvete, då är det skönt att poliserna är så lättcharmade och lättroade att man ändå kommer undan det mesta.
Johanna
Oktober 2009Posted by Johanna Sun, October 18, 2009 10:51:08
I Japan startar man sällan en hipp restaurang utan att ha något tema. Det finns restauranger med sjukhustema, med hundvalpstema, med pyromantema... I Umeda ligger Criston Cafe, en hipp restaurang med kyrkotema.
Det är ett underbart ställe i galen stil. Det hänger Jesusar överallt, väggarna är täckta med ”kyrkomålningar”, det luktar till och med kyrka där inne.
Dit drog jag igår med Liva och Jakob (Liva visar här en alternativ stil när man vill göra v-tecknet på foto).
Det var inte första gången jag var där så det var inget snack om att risotton som serveras i en skål gjord av ost skulle beställas in.
Utöver det finns det bara god mat på menyn, nästan inget nyttigt förstås, men bara så gott. Och eftersom en hel flaska Cava gick loss på ynka 2000 yen beställdes det in ett par sådana också. Innan vi tog sista tåget hem blev det även en Mojito med ganska lite blannevann i, så jag kan väl bara konstatera att jag har lite svårt att veva igång mig den här morgonen.
Men nu jäklar ska det vetenskapas i några timmar innan jag ska träffa Izabela och Fernanda för att testa områdets nya kafé. Det ska vara ett riktigt lyxigt, där en kopp vanligt kaffe går loss på över 600 yen (45 kronor).
Johanna
Oktober 2009Posted by Johanna Fri, October 16, 2009 11:51:42
Jag är väl lite sent på det i år, eftersom det mesta av riset är skördat för ett bra tag sedan, men nyrisyran ligger fortfarande kvar lite. Jag såg på morgon-tv häromdagen där två galningar (det är BARA galningar som arbetar på morgon-tv, på alla kanaler) kutade omkring och testade nyris på en marknad. Till sist hade de ris överallt, och bråkade om vem som sa ”umai” och ”oishii” flest gånger (betyder jättegott!).
Jag cyklar genom ett gäng risfält varje dag på väg till jobbet, och nu är det bara ett fält kvar som inte är skördat, det här ovan. Alla de andra är värsta kalhyggena och gamlisarna som sköter om fälten står och bränner grejer där varje dag. I Sverige brukar jag få höstkänsla när luften börjar lukta jord och vinden känns höstig. Här är det lukten av brända risfält som är det höstigaste som finns.
Hösten är lång i Kansai och det gör mig glad. Det är min absoluta favoritårstid. Bladen börjar inte ändra färg förrän i slutet av november eller t.o.m. början av december. Då kan man åka ut på momiji, mitt älsklingshelgnöje. Det är helt enkelt att åka ut till något fint ställe, gärna ett tempelområde, gärna i Kyoto, och gå runt och titta på de färgsprakande japanska lönnarna med sina miniblad som är helt illröda, sitta och dricka varm sötsliskig sake med riset kvar i, äta kitsune udon och kura ihop sig i sin lagom varma jacka (eftersom det inte blir riktigt kallt förrän i februari). Jag älskar hösten i Sverige också, den är otroligt vacker, särskilt i Skåne med alla lövträd som blir fantastiska, men man kan inte slå hösten i Kansai. Den är så intensivt underbar, varm och vacker. Jag kommer verkligen sakna det här.
Idag firar jag och Henrik 12 år och här sitter vi på varsin sida av jordklotet och undrar vad fanken vi sysslar med egentligen. Men han kommer hit snart, om bara 56 dagar. Det är ju ingenting. Då ska det bli Tokyoturer och onsenturer, kimuchi-nabe och kotatsu. Och momiji förstås.
Johanna
Oktober 2009Posted by Johanna Mon, October 12, 2009 18:58:51Varje söndagskväll kommer det en bil som säljer stenungsbakad sötpotatis och kör förbi mitt hus. Bilen glider sakta sakta längs vägen och hela tiden spelas en melodi som säger ”ishi yaaaaaki imoooo” (betyder just stenugnsbakad sötpotatis). Jag älskar hela grejen och springer givetvis alltid ut och köper en och sitter och mumsar på under söndagskvällen. Det är bara det att bilen är läskig. Melodin är så creepy att jag får ont i magen när jag hör den på håll. Bilen tjuter dessutom samtidigt med ett obehagligt ljud. Den här bilen har lurat sig in i ett par mardrömmar hos mig. Lyssna själva
här så får ni se vad ni tycker.
Johanna
