Januari 2010Posted by Johanna Sun, January 31, 2010 12:28:06När jag precis hade flyttat till Japan hade jag förstås en bild av vad Japan var för typ av land. Ibland blev jag bekräftad i mina fördomar och ibland visade de sig vara helt fel. Jag minns en gång när jag trodde att jag helt hade missuppfattat japansk kultur och synen på kvinnors och mäns roll i samhället. På japanska universitet finns det olika klubbar. Man måste inte vara med i en klubb, men väldigt många är det. Det är debattklubbar, teceremoniklubbar, bokläsningsklubbar, musikklubbar, dansklubbar, och så förstås alla sportklubbar.
Sportklubbarna på universitetsnivå kan bli ganska bra, och ibland kan man se universitetsmästerskap sändas på bästa tevetid. Några av de mest populära sporterna är baseboll och rugby. Jag vet inte hur det är på andra universitet, men på Osaka universitet finns det inga damlag inom dessa sporter. Det anses helt enkelt inte vara tjejsporter. Jag blev därför ganska förvånad över att många tjejer ändå var medlemmar i dessa sportklubbar och sa att de jobbade som ”manager” för laget. Coolt, tyckte jag. De får inte spela, men de får leda laget.
Det var innan jag förstod vad manager betydde. En manager i en universitetssportklubb är alltid en tjej, och hennes uppgift är till exempel: fylla på vattenflaskor, lägga i ordning kläder, laga kläder som gått sönder, baka kakor till matcherna, springa runt som ett fån och prata med pipig röst så att killarna blir glada... Frivilligt tar de här tjejerna ”jobbet” (man får förstås ingen lön) som passopp. Och skäms inte över det ett dugg. Men det är ju bra övning för framtiden förstås...
Johanna
Januari 2010Posted by Johanna Sat, January 23, 2010 14:19:07Jag är ett stort fan av stegmätare, pulsmätare, kalorimätare, alla prylar som på något sätt mäter min träning. Att få någon form av direkt resultat är mycket motiverande tycker jag. Men nu blir det ännu bättre. Det har kommit en ny typ av stegmätare. Inte bara mäter den hur långt man går och hur många kalorier man bränner, men också hur mycket pengar man sparar på att gå den aktuella sträckan i stället för att ta taxi. Det är bara att trycka på taxiknappen så börjar den räkna. När man trodde att det inte kunde bli bättre..
Johanna
Januari 2010Posted by Johanna Fri, January 22, 2010 12:49:04Idag har det utförts ärenden, sådana ärenden som jag vanligtvis hatar att utföra i Japan, för min japanska räcker aldrig till i ärendesituationer känns det som. Jag var på posten och jag var på banken. På posten var det jobbigt och på banken var det trevligt.
Det är vanligt inom serviceyrken i Japan att man har ett speciellt sätt att prata på, ett mycket artigt sätt, ett mycket svårt sätt för en som inte är 100 på japanska. Jag känner att jag kan hantera en hel del japanska, och klarar mig för det mesta, men när folk drar igång med kejsarjapanskan hänger jag aldrig med. Orden, grammatiken, allt är helt annorlunda. Det är som att lära sig ett helt nytt språk. På posten idag:
Posttant: ”Högt ärade kund, jag undrar eventuellt huruvida det, ursäkta mig uppmot en miljon gånger för att jag dristar mig till att säga något så oartigt till den högt ärade kunden, eventuellt kanske skulle kunna tänkas vara så att du, den högt ärade kunden som jag nu eventuellt är oartig mot, och därför ber om ursäkt många gånger, eventuellt kanske bla bla bla bla”
Jag: ”Ursäkta, min japanska är inte så bra. Skulle du vilja prata lite lättare?”
Posttant: ”Eeeeeeetooooo ... Högt ärade kund, jag undrar eventuellt huruvida det, ursäkta mig
uppmot en miljon gånger för att jag dristar mig till att säga något så
oartigt till den högt ärade kunden, eventuellt kanske skulle kunna
tänkas vara så att du, den högt ärade kunden som jag nu eventuellt bla bla bla”
Jag: ”Sådan artig japanska är lite för svår för mig. Vill du prata lite lättare?”
Posttant: ”Eeeeeeetooooo ... Hur menar du?”
Jag: ”Jag förstår vanlig japanska, sådan som man pratar med sina kompisar eller hemma i familjen. Kan du prata så? Det är helt ok för mig? Du behöver inte vara så artig, jag förstår inte då.”
Posttant: ”Eeeeeeeeetooooooo ... eeeeeetoooooo ....
Sedan sprang hon iväg och hämtade den gamla vanliga stackaren som brukar skjutsas fram när det kommer konstiga personer, eftersom han kan 3 ord engelska. Det visade sig att hon ville fråga om det var ok att skicka brevet som ”stort brev” istället för ”vanligt brev” eftersom det var lite för högt. Detta var givetvis inget som stackaren kunde säga på engelska, men väl på enkel japanska, så jag svarade ”Ok desu”, betalade och gick därifrån.
På banken skulle två reseräkningar betalas: en till Singapore och Bali och en annan till resan till Sverige i mars. Jag har två bankkonton, ett på postbanken och ett på Ikeda bank. Jag använder bara postbanken, men ofta kan man inte betala resor där utan måste använda en riktig bank. Ikeda bank har typ två kontor i hela Japan, en riktigt liten lantisbank. Där pratar automaterna inte engelska. För att kunna göra en betalning måste man ha en bankguide, en kvinna i bankguideuniform som står bredvid och förklarar precis hur man gör allt. Hon kan prata enkel japanska hon. Aldrig några problem där inte.
Glömde visa mitt fantastiska nya inköp igår. Jag älskar japanskt kontorsmaterial. De är bäst i världen på att lista ut vad folk vill ha och hur man gör grejerna snygga och praktiska. Här är min nya superfolder, köpt på lokala bokhandeln:
Hehehehe, det är så roligt att man så ofta hittar grejer med svenska på. Inte bara svenska förstås, alla språk finns. I ett land där kunskapen om andra språk ses som lika komplicerat som kunskapen om universum blir allt exotiskt.
Johanna
Januari 2010Posted by Johanna Thu, January 21, 2010 19:57:18En riktigt helvetisk dag ligger snart bakom mig. Det hela började klockan halv fem i morse: en jordbävning skakade liv i mig och alla mina fönster. Den var inte så farlig, men av någon anledning är det alltid svårt att somna om efter jordbävningsuppvakning. Efterskalven kommer, och det känns som om huset gungar hela tiden (mest inbillning). Sedan regnade det på vägen till campus, så jag har haft blöta brallor större delen av dagen (roligt när det är 5 grader i korridorerna). Jag började arbetsdagen med att bråka med administrationen om en beställning av kontorsmaterial, ett bråk som pågick i nästan en timme (jag vann). Som grädde på moset hade jag punka på hojen när jag skulle hem.
Det slutade i alla fall ok: Min favoritgubbe i hela Kansai, min lokala cykelreparatör, hade ovanligt nog öppet när jag var på väg hem, och lagade däcket snabbt och lätt, och eftersom han är den underbara man som han är gav han mig en kopp kaffe medan jag väntade ute i kylan (hans ”affär” är ett litet utrymme på trottoaren).
Från det ena till det andra: Jag brukar fascineras över dryckesutbudet i det här landet. Ibland verkar det helt klart som om det är ett gäng fulla apor som sitter och kommer på idéerna, som när det gäller dessa två:
Detta är precis var det verkar som, kolsyrat te. Mycket intressant och bisarrt, men förvånansvärt gott. Bättre än läsk, i alla fall om man gillar iste.
Nästa är värre:
Jepp, en vinäger- och mjölkdryck. Det smakar som om man har hällt i grädde och vinäger i citronsaft, men på något sjukt jäkla vis är det inte äckligt. Det är kanske lite väl skarpt med vinägern, men en ganska sofistikerad smak ändå. Mycket mycket märkligt.
Johanna
Januari 2010Posted by Johanna Sun, January 17, 2010 11:08:48När man arbetar på universitet i Sverige brukar man få tid avsatt i tjänsten för forskning. När det räknas ut hur många timmars jobb en termin innebär drar man av timmar därifrån för att få tid till artikelskrivande, bokskrivande, kursgående osv osv. Så är det inte här. Forskning förväntas, och i vissa fall krävs, men det ligger utöver jobbet.
I min tjänst undervisar man väldigt mycket. Jag har aldrig undervisat så här mycket i hela mitt liv tidigare, och då har jag ändå ett förflutet som gymnasielärare (även om jag bara pallade ett år). I gengäld är terminerna bara 15 veckor långa och det är bara två av dem varje år. Perioderna mellan terminerna, helt utan undervisning, är långa och fantastiska, och då kan man förstås få massor gjort. Livet fungerar inte riktigt så bara. Deadlines har en tendens att inte anpassa sig efter mina lov. Därför hamnar jag ganska ofta i långa sjok av asociala perioder, veckor när jag jobbar på vardagar och sitter med näsan i en bok/framför datorn varenda helg. Det är en sådan period nu. För att inte bli alltför inåtvänd är min regel att göra åtminstone en social grej varje helg. Igår var jag på nabemiddag hemma hos G och T.
Det blev en ny typ av nabe, ostnabe. Sjukt gott, och jag förbannar min lokala mathandel att de inte säljer den. Vi provade även de färgglada ölsorterna. Inget större fel på dem. Potatisölen fick högst betyg, och isölen och blomölen fick lite kritik för att de kändes avslagna.
Nu: tillbaka till skrivandet!
Johanna
Januari 2010Posted by Johanna Fri, January 15, 2010 12:03:46När det är lite längre lov på universitetet passar alla på att åka runt i landet, och ibland även utanför landet. Enligt japansk tradition tar man då med sig omiyage hem till sina kompisar/familjemedlemmar/arbetskamrater och andra man tycker borde få något. Omiyage är nästan uteslutande något man kan äta eller dricka och ska vara något som är speciellt för platsen man har besökt. Mina studenter och kollegor är fantastiska när det gäller detta och jag blir ofta överöst av godis, kakor, teer och annat efter varje lov. Här är två av vinterlovets omiyage:
Koreansk choklad med sjögräs i:
Knasig öl från Hokkaido:
Minns ni när jag, för ganska länge sedan, bloggade om bryggeriet i Hokkaido som började tillverka grön öl för att hylla den lokala skogen som hade kommit med på världsarvslistan? Minns ni att min snälla snälla kollega T, som kommer från Hokkaido, köpte med sig grön öl till mig när han var på semester i hemstaden? Det gode T var i Hokkaido igen över nyår och köpte med sig tre nya ölsorter till mig, från samma bryggeri. Till vänster: blå isöl, gjord delvis av isflak som stryker runt kring kusterna i norra Hokkaido, mitten: lila potatisöl, gjord av lila potatisskal och något annat som jag inte har lyckats lista ut än vad det är på svenska, och till höger: röd blomöl, gjord på en blomma som antingen är exakt samma som, eller mycket liknande, nypon.
Imorgon ska jag på nabemiddag i Kobe. Då ska jag ta med mig dem och så blir det ölprovning.
Johanna
Januari 2010Posted by Johanna Thu, January 14, 2010 23:48:24På Minoo campus, där jag jobbar de flesta dagar i veckan, byggs det om. Det har byggts sedan i somras och det verkar aldrig ta slut. Det byggs mest i huset där jag sitter och på våningen där mitt kontor är. Det dräller av byggarbetare i hissarna, i korridorerna, vid läskapparaterna, överallt, och allt är så mycket trevligare än det var förr.
Handai, som mitt universitet heter, är känt lite överallt för att vara nörduniversitetet. Det är ett av Japans superuniversitet, som är väldigt svårt att komma in på, men det är alltså känt för att dra till sig det lite nördigare klientelet. Jag vet inte om det stämmer nr det gäller studenterna – jag tycker nog att det finns en hel del coolingar – men generellt sett kan man kanske säga så om personalen. Jag har inget emot nördar, och det är ofta jag själv sällar mig till den nördiga gruppen, men det är jäkligt ont om hunks på stället. Eller det var det. Nu sedan byggarna är det fullt.
I början, i somras, var det en konstig situation på campus. Byggarna kände sig nog lite bortkomna och visste inte hur de skulle uppföra sig, eftersom de var på en arbetsplats full med folk, och de var faktiskt lite i vägen med sina långa stegar och stora skottkärror i hissen. Mest såg man dem smyga runt längs väggarna och föra väldigt lite oväsen. Ofta hände det att jag skulle ta hissen och byggarna som också stod och väntade gick inte in när den väl kom, eftersom de inte ville smutsa ner mina kläder med sina skitiga kläder. Det var en mössan-i-handen-mentalitet i flera månader.
Nu har det ändrats. Det började med att de hade radion på under tiden de jobbade. Sedan började de våga åka i hissen tillsammans med andra. Idag fick jag åka hiss med två skottkärror, en stege och tre skitiga byggare, varav två hade hinkar med äckligt vatten i händerna. Jag kan inte säga annat än att det är mycket befriande. Äntligen kan vi alla slappna av lite. I somras kunde jag inte komma i närheten av byggområdet utan att alla sprang iväg och bad om ursäkt för allt möjligt på vägen dit. Nu kan vi stå och skoja med varandra utan krångel.
Det är ett helt annat ställe sedan byggarna kom. Förutom studenterna har det mest gått och dragit en massa chinosbeklädda, välfriserade, viktiga, glasögonprydda klichéer på stället. Nu är det uppblandat med en massa tatuerade, långhåriga, solbrända, muskulösa klichéer också.
Johanna
Januari 2010Posted by Johanna Tue, January 12, 2010 16:46:24Det finns ett gäng högstadiekillar, som jag brukar kalla ”huliganerna”. De cyklar till skolan ungefär samtidigt som jag cyklar till jobbet, och vi brukar mötas vid ungefär samma ställe. Gänget består av 6-7 killar och de cyklar som fullständiga dårar, på trottoarer, på gatan, mot trafiken, mitt in bland folkmassor...
Grejen är att jag brukar stöta ihop med dem precis på en gata som är lite jobbig att cykla på. Det är massor av barn på trottoaren på väg till sin lågstadieskola, massor av bilar på vägen på väg till samma lågstadieskola för att lämna av barn eller på väg till jobbet. Folk och bilar överallt, och ingen följer några regler. Det är en besvärlig, och ganska lång gata, att ta sig fram på. Min lösning har blivit huliganerna. Att hamna bakom dem är en fröjd. De plöjer upp allt framför dem, och det är bara att hänga på och låtsas som ingenting, och glajda den jobbiga gatan fram utan problem.
Detta har tydligen inte gått helt obemärkt förbi. Huliganerna, som jag numera vet heter Ryu, Hiro, Jooji bland annat, stannade och presenterade sig i morse. Vi hade ett litet snack om allt möjligt (när man pratar med högstadiekillar slipper man ofta de gamla vanliga tråkiga frågorna om ögonfransar och mat) och sedan sa de att jag skulle hänga på, och jag hängde på. Vi sa hejdå vid gatans slut när de skulle rakt fram och jag vek av mot bergen, men jag tror att jag har fått nya kompisar. Huligankompisar.
Johanna
