Juli 2007Posted by Johanna Thu, July 19, 2007 15:25:50Jag har varit en aning irriterad på cikadorna i det här landet. De startar varje morgon klockan halv fyra och ljudet är såååå högt att man är övertygad om att de har megafoner. Men idag fick jag höra att cikadorna bor under marken i 7 år innan de kommer upp, och ovanför marken lever de bara i en vecka. De första dagarna parar de sig och det är de sista dagarna som de skriker, precis innan de ska dö. Förlåt alla cikador, jag förstår, det var dumt av mig att klaga. Skrik hur mycket ni vill. Djurvärlden är så grym...
Jag har ju skrivit tidigare om att Japan är ett oerhört bantningsfixerat land. Överallt finns det dietmat, dietpiller, diet-te, dietträning osv osv. Det japanska kvinnoidealet är helt enkelt en väldigt smal kvinna. Folk är på diet även när de är riktigt riktigt smala. I Sverige hade många japanska kvinnor haft ätandestörningar. Jag bryr mig inte så mycket om det hela (förutom att jag själv framstår som en stor kluns...verkligen!) men jag tycker att det går över gränsen när man hittar de här sakerna på barnavdelningen. Häromdagen var jag på barn/ungdomsavdelningen i ett varuhus som heter Saty. Där såg jag en yoga/pilatesboll för barn, och den hette "Let's diet!"
Ni vet Billy's Boot Camp? Den dvd:n är jättestor här. De gör reklam för den hela tiden på tv och jättemånga köper den. Den är så populär att den sålde slut för ett tag sedan. Man hinner inte tillverka så många som behövs. Lite kul faktiskt. Jag blir nästan sugen på att köpa den själv...
Ibland får mina konversationsstudenter i uppdrag att ta med en nyhet från en svensk tidning och återberätta den för gruppen. Häromdagen tog en tjej med sig nyheten om att svensk sexualundervisning är skit, att ganska många svenska ungdomar inte vet någonting längre. Detta ledde till en rolig diskussion om japansk sexualundervisning (den består tydligen av ungefär en lektion under hela skoltiden) och i slutändan om japansk sex. I Japan bor man inte ihop innan man gifter sig. Det är mycket mycket ovanligt att flytta ihop utan att vara gift och de flesta föräldrar skulle tycka att det var jättejobbigt om deras barn gjorde det, enligt mina studenter. Men man har ändå sex innan man gifter sig. Detta ställer så klart till med en del problem. Många bor hemma tills de gifter sig, åtminstone tills de går ut universitetet (om föräldrarna bor nära universitetet så klart) och det är inte alltid ok att ta med sig pojk/flickvännen hem och sova över. En student berättade om en kompis vars lillebror (21 år gammal) hade en flickvän och han ville att hon skulle sova över. Familjen hade familjeråd och bestämde att det fick hon inte. Detta skulle ju vara såååå lustigt i Sverige, men det är det inte här. Här kommer kärlekshotellen in i bilden.
Jag berättade för studenterna att många svenskar tror att de japanska kärlekshotellen är ställen dit japanska män tar sina älskarinnor för att kunna vara ifred. De blev så förnärmade. Det är klart att det förekommer, men mest används kärlekshotellen av unga människor som inte är gifta än och som bor hemma hos sina föräldrar och har lite svårt att umgås ifred. Det är också populärt att gifta par hyr in sig ett tag för att spica upp sin relation lite. Roligast av allt är att de är populära festställen. Nästan alla rum har jättebra tv-spel, stereo, dvd-spelare, stor tv osv, så det händer ganska ofta att japanska ungdomar hyr ett rum och har fest i. Det är svårt att vara trångbodd och att ha fest när man bor hemma. Kärlekshotellen är perfekta lösningar för allt möjligt. Länge leve kärlekshotell säger jag. Hade jag varit japan hade jag varit ganska glad över att de fanns.
Kramar från Hantus
Juli 2007Posted by Johanna Tue, July 17, 2007 15:17:15Jag vet inte om ni har hört om jordbävningen i Japan. Det var en ganska stor jordbävning. Hittills verkar det som om 7 stycken har dött och det är väldigt många skadade. Området hade ett kärnkraftverk och det började brinna, men det är ingen fara. Branden släcktes snabbt och verket stängde ner. Skalvet var ganska lång norrut från Osaka, kanske 50 mil, men ändå kändes ett skalv igår i Minoo. Alltså, det är inte så att marken skakar när de här skalven kommer. Det bara rör på sig lite. Om man tänker på något annat missar man det. Man kan se att en lampa svajar till exempel. Min arbetskamrat hade varit på bio igår när det hände och då hade bioduken skakat lite.
Jag tycker ju så klart att det är lite spännande och exotiskt med allt det här, och jag är också ganska glad över att bo en bit ifrån vad som brukar vara händelsernas centrum, men det är tydligt i japanernas liv att man är rädd. Alla vet att Californienbor går och väntar på ”The big one”, men det är precis samma här. Den stora jordbävningen är hela tiden närvarande och man vet att den kommer, förr eller senare. Den har i och för sig redan kommit ett par gånger. Det är ganska obehagligt att åka till Kobe och titta på de delar av hamnen som man har låtit vara förstörda efter jordbävningen på 90-talet när 6500 människor dog. Min kompis George bodde i ett av de värsta områdena när det hände.
Vädret överhuvud taget är spännande och skrämmande nästan hela tiden, Temperaturen går från minusgrader till närmare 40 plusgrader på ett år, det ösregnar i nästan en månad under regnsäsongen, det är tyfonsäsong varje augusti/september då det kommer ungefär 25 tyfoner varje år, det är snöstorm på vintern osv osv. Jag förstår att vädret är det första alla japaner pratar om när de träffas. Man tycker att svenskar pratar mycket väder, men vi har ingen chans mot japanerna.
Till något hel annat: Jag åkte fast igår. En tv-pejlare kom hem till mig. Jag fattade inte att det var en tv-pejlare utan jag trodde att det var ett annat kabel-tvbolag som ville att jag skulle byta leverantör, så när han frågade om jag hade en tv svarade jag gladligen ja (glad för att jag förstod frågan och kunde svara). När det gick upp för mig efter ett tag att det var en tv-pejlare låtsades jag direkt som om jag helt plötsligt inte förstod någonting och inte hade någon aaaaaaning om vad har pratade om och tv? Känner inte till det ordet. Då drog han direkt upp en engelsk broschyr så att jag kunde läsa precis vad han ville ha sagt på engelska. Jag borde ha kört med svenska, men då hade jag redan sagt så mycket på engelska att det hade bara blivit pinsamt. Så jag får betala tv-licensen i Japan även om jag inte titta en sekund i veckan på japansk tv. Men det är så billigt att det inte spelar någon roll, under 100 kronor i månaden. Men jag hörde av mina studenter att det är så många som inte betalar avgiften, så man kommer att sänka priset för att få folk att betala.
Den japanska artigheten är ibland lite lustig. Det är ganska vanligt här att, när man blir bjuden på mat hemma hos någon dukar de fram pinnar till alla utom till en själv. Jag får ofta kniv och gaffel. Det antas att man inte kan äta med pinnar, och man vill inte att någon ska bli generad, så jag får kniv och gaffel. Det är faktiskt ganska svårt ibland att äta japansk mat med kniv och gaffel. Den är liksom så anpassad till ätpinnar. Men det är kul när man tänker på japanska restauranger i Sverige. Izakaya koi, som ligger på Lilla torg i Malmö, är en japansk restaurang som vägrar ge sina gäster kniv och gaffel. Jag har varit med om ett par gånger när någon har bett om att få dessa bestick, att de inte har fått dem. Det finns bara ätpinnar för "det är en JAPANSK restaurang". När jag berättar detta för japaner blir de mycket förvånade och undrar om det verkligen är en japansk restaurang, och när man berättar att det med största sannolikhet är svenska ägare blir de ganska lättade. De tycker att det hade varit riktigt pinsamt om en japan hade uppfört sig så. Jag tycker att det är ganska pinsamt att en svensk uppför sig så...För övrigt tycker man att det är riktigt kul att restaurangen heter som den heter i just detta sammanhang. En izakaya är ett riktigt billigt, enkelt och trevligt hak, inte ett ställe där man tvingar på folk pinnar, eller överhuvud taget försöker snoffsa till det på något sätt.
Nu åker vi till Sverige om 4 dagar. Det har inte varit helt lätt att ordna inför hemresan faktiskt. För att kunna åka härifrån måste man skaffa re-entry stämpel i sitt pass. Annars får man inte komma tillbaka till Japan igen. För att få det måste man åka till Immigration Office, fylla i blanketter och betala 6000 yen. Dessutom var vi tvugna att fixa Henriks Gaijin Cado innan vi kunde få stämpeln. Så det har varit lite resande. Jag får begravningsledigt från Gaidai, 3 dagar för begravning och 2 extra dagar för att kunna resa. Så jag behöver inte plocka ut så mycket semester. Och IF har skött sig alldeles utmärkt i det hela och bokat biljetter till oss och gjort allting mycket smidigt.
Jag möttes av en mysig överraskning idag när jag kom till jobbet: en död kackerlacka på mitt skrivbord. Det är helt sjukt hur stora de är. Jag var så klart ganska glad över att den var död och inte levande, men nu kommer historier om att de alltid kommer två och två och att kompisarna alltid hämtar en död kompis tillbaka till mig. Jag blir lite nojig av det hela. Ska nog gå hem snart innan jag börjar fundera för mycket.
Jag avslutar med två bilder: Den ena är inne i Osaka centrum, utanför Starbucks (finns så klart överallt), precis efter vi köpte vårt Wii. Den andra är en bild på ett kafé i ett köpcenter i centrum (egentligen ingen koppling till Sverige. Tydligen var det tänkt som ett svenskt kafé till att börja med, men det blev inte av). Det finns också ett glasställe som heter Sweden och en jeansaffär som heter Göteborg (som bland annat säljer svenska jeans så klart. Nudie, Cheap Monday och Acne är riktigt stora här).
Puss och kram!
Juli 2007Posted by Johanna Mon, July 16, 2007 13:05:00Jo, jag har hela tiden hört talas om de olika säsongerna som har stor påverkan på människors liv här i Japan. Regnsäsongen har jag skrivit om ganska mycket här. Om några veckor börjar tyfonsäsongen. Jag fick en försmak av den säsongen i lördags när det varnades överallt om en stor tyfon som var på väg rakt mot oss. Alla verkar ha mycket stor respekt för tyfonerna och höll sig inne. Vi hade en liten tillställning här i lördags kväll och alla som bodde en bit bort och var tvungna att åka hit med tåg ställde in, för man går inte ut när det är tyfon (tyfon = orkan = cyklon). Det blev i vilket fall som helst ingen större grej. Det regnade ganska mycket och blåste lite mer än vanligt, mern inte så mycket mer än så.
Säsongen som har satt igång nu är cikada-säsongen (stavas det så?). Cikadorna, som inte är mycket större än kackerlackor, sitter i bambuskogen och gapar och skriker som tokar. Folk säger att de ropar på varandra eftersom det är parningssäsong. De sätter igång vid 4-tiden på morgonen, och det är ett så extremt högt ljud att det knappt går att föreställa sig. Vi sover med alla balkongdörrar öppna, men när oljudsdjuren sätter igång måste man stänga. Det är precis som om de sitter precis bredvid örat på en. Det spelar nästan ingen roll om man stänger, för det hörs nästan lika högt ändå. Det är ett skumt ljud också, och det blir väldigt konstiga drömmar av det hela.
Idag är det helgdag och allting är stilla. Det är som förr i tiden i Sverige, när allting var stängt på helgdagar. Vi ska ändå iväg och handla, men man får gå till stora varuhus för att hitta öppna affärer. Mina myggrejer har tagit slut och myggorna har insett detta och samlat ihop gäng som ger sig på mig. Jag ska rusta upp min anti-myggarmé. Jag tänkte köra både den naturliga vägen (anti-myggrökelse) och det ickenaturliga (myggsprej och påfyllning i min apparat som man pluggar in i väggen).
Innan jag slutar måste jag bara meddela att jag spöade Henrik i tennis idag (Wii). Det händer inte så ofta tyvärr och det gör mig ganska arg. Men jag har blivit väldigt bra på att serva. Tyvärr blir jag så chockad varje gång Henrik lyckas ta mina superservar att jag inte fixar returerna.
Jag dyker upp i Malmö 21 juli och stannar till 1 augusti. Jag hoppas att har tid att träffa folk, men jag vet inte alls hur det kommer bli med tid och planer, men det ger sig nog när jag kommer fram. Jag tar med min gamla mobil, så det går att nå mig på mitt gamla nummer.
Johanna
Juli 2007Posted by Johanna Mon, July 16, 2007 00:24:17En mycket trevlig helg ligger snart bakom mig. Det är lite konstigt vad man egentligen anser vara riktigt trevligt, men jag tror att jag har fångats av den japanska köptokigheten. Det är så kul att vara ute och shoppa. Ett riktigt favoritställe är Yodobashi Camera. Det är ett 8 våningar högt köpcenter med mest teknikgrejer. Förra veckan var vi där och köpte ett Nintendo Wii (tennis varje kväll), jag skaffade en ny i-pod (de är ju såååå billiga) och roliga saker till mobilen och en massa annat. Hela åttonde våningen är dessutom restaurangavdelning med massor av restauranger.
Det är lite problematiskt med Wii-spelet för eftersom vi köpte det i Japan står så klart allt på japanska. Vi har nog räknat ut det mesta, men det är ju alltid lite lurigt att förstå vad som står på skärmen. Det har hänt ett par gånger att man har tryckt fel och sabbat ett perfekt spel. Men men, man kan ju alltid skriva ut bruksanvisningen på engelska från nätet.
Jag vet att jag alldeles nyss sa att japaner är köptokiga, och det stämmer på många sätt. Många är ute och shoppar ofta, och många av mina studenter säger att deras största hobby är att shoppa. Men de flesta studenterna verkar ganska fattiga. Då menar jag att det verkligen har lite pengar. Inte som när svenska studenter säger att de är "fattiga". Det är en sådan konstig sak att stöta på tycker jag. Bilden jag hade av de flesta japaner innan jag kom hit var att de var ganska välbärgade, men många jag stöter på har ganska ont om pengar. När man kommer hem till japaner och ser deras lägenheter blir man ibland överväldigad över hur fina de är, och iblan mycket förvånad över hur slitna de är. Så klart bor de flesta väldigt litet, men många har också ofta gamla slitna möbler och så, även äldre människor. Min kompis Masako bor i en mycket sliten lägenhet med mycket slitna möbler och samma sak var det med Henriks nya arbetsgivare. Kanske beror det på att de flesta lever på en enda inkomst nästan hela livet (eftersom kvinnorna nästan alltid är hemmafruar större delen av livet).
När jag tänker på studenter i Sverige så brukar de alltid klaga på att de har lite pengar och att det är så svårt att vara student, men ändå har de flesta både i-pod och tv-spel och allt möjligt. Mina studenter här blir helt gröna av avund när jag säger att jag har köpt ett Wii, för det finns ingen chans att de skulle ha råd att köpa det, och då kostar det typ 1300 kronor. Så, man älskar att shoppa i betydelsen gå ut och titta på saker, men så mycket handlande verkar det inte bli. En annan gång ska jag berätta om det japanska studiestödssystemet.
I dag har jag och Henrik tagit oss igenom den jobbiga pärsen att skaffa en mobiltelefon till, till Henrik. Det är så sjukt jobbigt att skaffa en mobil här. Det tar så oerhört lång tid, och så många papper ska skrivas. Men eftersom vi ska till Sverige ett tag ligger telefonen och väntar i affären tills vi kommer tillbaka, så börjar inte betalningen av abonnemanget förrän då.
Vi var på middag nu på kvällen hos Henriks nya arbetsgivare, Fukahori-san. Han ska undervisa på hennes privatskola en kväll i månaden, så hon ville att vi skulle träffa hennes man och son, och sonens fru. De är så gulliga. Mannen hade på sin en t-shirt med texten "Volvo for life" och med älgar och en S-dekal. Han sa att han bara hade tagit på sig en t-shirt i högen, men jag tror att det nog ändå var för vår skull:) Japaner är väldigt roliga när de äter. Varje gång jag har blivit bjuden på middag hos en japan bjuds det på massor av olika rätter och man äter jättelänge. Så fort man tror att man är klar kommer nästa omgång mat. En gång blev jag bjuden på te, och då kom det först kallt grönte och kex. Sen plockades kopparna bort och det kom nya koppar med varmt grönte och kakor. Efter det kom en ny servis med svart te och bakelser. Till sist kom det kallt te igen. Det hela är lite lurigt. Middagen ikväll var med massor av rätter och jag kommer att vara mätt i ett par dagar tror jag.
I morgon är det helgdag här, så jag kan (och ska) sova hela dagen. Ha det fint!
Johanna
Juli 2007Posted by Johanna Tue, July 10, 2007 10:29:00Hej på er alla.
Ja det är lite omtumlande tider just nu här. Eftersom Henriks pappa gick bort häromdagen planerar vi nu för en hemresa. Förmodligen kommer vi hem till Sverige i slutet på nästa vecka. Det är så många papper och annat som ska ordnas, så vi vet inte riktigt än alla datum. Vi kommer nog att vara i Sverige mellan en och två veckor.
Tack också alla ni som har hört av er och vill fortsätta läsa bloggen. Jag kommer att vänta med lösenordsskyddet. Det visade sig vara lite krångligare än jag hade tänkt mig. Så bloggen är öppen för alla ett bra tag till.
Kramar från Johanna
Juli 2007Posted by Johanna Thu, July 05, 2007 19:25:10Ja, jag har finfina lungor. Men det visste jag inte förrän idag faktiskt. Jag skrev ju tidigare om att universitetet har hälsoundersökningar för alla anställda och alla studenter och när jag gjorde min röntgades mina lungor. När jag fick resultatet för två veckor sedan visade det sig att det fanns något på röntgen som inte var ok. Jag blev underkänd på mina lungor. Det syntes en skugga eller nåt på bilden, så de ville att jag skulle gå till sjukhuset och undersöka det hela ordentligt. Man blir ju liiiite nervös när någon säger att "du kanske har något fel på dina lungor".
Jag fick gå till universitetets läkare och hon skrev ett brev till en läkare på ett sjukhus och så fick jag gå dit för att undersökas. Det hela slutade med att jag fick göra en CT-röntgen, ni vet en sån där man ligger ner och åker in i en maskin som skannar igenom allt. Det var en maskin som pratade engelska som tur var. "Breathe in, hold your breath, breathe!" om och om igen. I vilket fall som helst skulle jag hämta resultaten idag och fick se kanske 15 bilder på mina lungor och mitt hjärta och alla bilder var hur fina som helst. En specialröntgenläkare hade också tittat på dem och allt såg super ut.
Men kan ni fatta att man skickar en sådan som jag till CT-röntgen? Det är ju jättedyrt har man alltid hört i Sverige. Jag fick betala ungefär 280 kronor, för min försäkring täckte resten, men det täcker bara 2/3 av kostnaden så det kan inte kostat mer än 1000 spänn. Det är väl inte så dyrt? Men spännande var det hela. Jag känner mig riktigt trygg när det gäller sjukvården här. Man satsar så mycket på förebyggande sjukvård att minsta lilla fel undersöks ordentligt så att allt hittas i tid.
En liten resa med Henrik till Minoos stadshus blev det också. Han måste ha sitt gaijin cado så alla papper fylldes i idag och kortet är klart om två veckor. Det går bra för Henrik här. Han har till och med fixat att skicka iväg ett rekommenderat brev på posten idag, utan hjälp. Det är inte det lättaste. De suckar varje gång jag kommer dit, för de vet att det alltid är problem när jag kommer.
Inom kort kommer den här sidan att lösenordsskyddas, så om du gillar att läsa sidan och vill fortsätta göra det - skicka ett mejl till mig så skickar jag lösenordet till dig.
Kram!
Juli 2007Posted by Johanna Mon, July 02, 2007 11:28:00Så har äntligen Henrik kommit till Japan. Det blev en ganska hektisk helg att börja med för honom. Jag åkte ut och hämtade honom på flygplatsen i fredags morse. Det tar en jäkla tid att ta sig fram och tillbaka från den internationella flygplatsen, ungefär två timmar per riktning, så det var nästan eftermiddag när vi kom hem. Vädret uppförde sig helt ok första dagen, inte så mycket regn och det vara bara 31 grader. I lördags var det festival på Gaidai (universitetet) och alla studenter tävlade mot varandra i en danstävligt. Mina studenter hade på sig någon form av svenska folkdräkter, tjejkläder allihop för de tyckte att tjejkläderna var snyggare, och dansade folkdans till abbamusik.
Det var också försäljning av olika saker som hade med landet vars språk man studerar att göra. Mina studenter sålde äppelkaka, väldigt god, danska studenterna sålde pölse så klart, studenterna i portugisiska sålde brasilianskt kaffe osv osv. Pengarna de tjänar går till att finansiera en pjäs de ska sätta upp i höst, på höstfestivalen. Då ska mina studenter spela "Emil fastnar med huvudet i soppskålen".
På kvällen var det avskedsfest för Krister, en kille som har varit här i ett par år och jobbat som forskare i sociologi. Han flyttar tillbaka till Finland i veckan. Vi sjöng kakaoke till klockan 4 på morgonen, så Henriks dygnsanpassning blev kanske lite uppfuckad, men men, han hämtar sig nog.
I går var vi och träffade en kvinna som har hand om en privatskola för elever som vill läsa extra efter skolan. Henrik ska jobba som konversationslärare där en gång i månaden. Hon var väldigt trevlig och pysslig. Det verkar som om hon både kommer att bjuda Henrik på middag och skjutsa honom hem varje gång han jobbar där. Hon fixade dessutom ett lärarjobb på ett sommarläger till honom, bara tre dagar, men bra betalt. Dagen avslutades med en tur till mitt favvoställe: Carre Four (uttalas kare furu). Det är bara så trevligt att strosa runt där i den oasen av små vattenbäckar, europeiska affärer (med japansk vinkling så klart), kaféer och restauranger med uteservering (inte så poppis annars här).
Det är konstigt att vara två ändå helt plötsligt. Jag vaknar hela tiden på natten av att det är någon i lägenheten. Och det är det ju, men det tar ett tag innan jag kommer på att det nog inte är en inbrottstjuv trots allt...
Jag avslutar med en fin bild på risfält by night:
