Augusti 2007Posted by Johanna Wed, August 29, 2007 21:44:32Shit vad sjukt det är att börja lära sig läsa på nytt. Jag har lite svaga minnen av hur det var när jag lärde mig läsa förra gången, att världen helt plötsligt öppnade sig och jag förstod vad som stod på mjölkpaketet. Jag upplever samma sak igen. Det är en jättekul känsla. Jag är riktigt usel på att läsa fortfarande, men ibland slår det slint och jag förstår faktiskt vad som står. Tyvärr, som alltid med mig, blir jag fixerad. Kommer ni ihåg när jag insåg att det fanns typ 50 olika sätt att räkna på och min livsuppgift blev att lära mig alla? Tja, nu är det lite samma sak med läsandet. Jag kan inte sluta läsa! Jag måste stanna överallt, vid varenda skylt, bara för att se om jag kan läsa den. Henrik börjar bli riktigt trött på mig.
På detta vis förstörde jag Sagan om ringen idag. De filmerna går på vår filmkanal ganska ofta den här månaden, men jag älskar att kolla på dem. Idag gick den första filmen och den har jag inte sett på jättelänge. Men kunde jag sitta och njuta av filmen? Nej, så klart inte. Jag var tvungen att försöka hänga med i den japanska textningen och tyda ord och skrika högt om jag hittade något jag förstod, till exempel varje gång det stod "fu-ro-do" eller "sa-mu". Jag kan liksom inte titta på tv längre utan att sitta som en tok och stirra på texten och hitta tecken som jag kan. Jag hoppas att det håller i sig tills jag verkligen kan läsa. Åtminstone hiragana och katakana. Sedan återstår bara 30 000 kanji...
Augusti 2007Posted by Johanna Wed, August 29, 2007 10:45:01Jag har skrivit det förr och jag skriver det igen. Jag ÄLSKAR Yodobashi Camera. Det är ett teknikvaruhus på 8 våningar uppåt och 2 eller 3 våningar neråt (källarplan alltså) som verkligen har allt. Det är superkul att spendera en dag där och bara kolla på grejer. Jag har ett "Gold Point Card" på Yodobashi vilket innebär att man får poäng när man köper saker. Dessa poäng omvandlas till yen och så kan man handla för sina poäng. Man ska kunna se på varje kvitto man får hur många poäng man har, men jag har aldrig fattat var det står så jag har bara antagit att jag knappt har några poäng. Men hör och häpna! I går när vi var på Yodobashi och skulle köpa en ny skrivare visade det sig att vi hade nästan 20 000 poäng, dvs 20 000 yen (1200 kronor) att handla för, helt gratis! Genast gick vi till spelavdelningen och "köpte" ett nytt wii-spel:
Givetvis lite lurigt eftersom allt står på japanska, men det går ganska bra ändå. Man blir sjukt svettig när man spelar, för många spel går ut på att hoppa och skaka, och i vår varma lägenhet blir det lite jobbigt. För övrigt är det riktigt skönt idag. Det regnar och temperaturen är nere på 28 grader. För första gången på länge kunde vi sitta ute på balkongen och äta frukost idag. Det har varit alldeles för varmt tidigare.
Nu sitter jag och väntar på någon från gasverket, tror jag i alla fall. Jag fick en lapp i brevlådan på japanska och det verkade som om någon skulle komma hit idag mellan 9 och 12 och jag tycket att det var gasverkets logga på pappret, men vem vet. Det är alltid kul när det kommer folk och ska kontrollera saker i lägenheten, för man får användning av alla sina hälsningsfraser och så övar man sig inför vm i kroppsspråk. Det är fantastiskt hur mycket man kan kommunicera utan att kunna prata ett språk...
Johanna
Augusti 2007Posted by Johanna Mon, August 27, 2007 14:42:44Så har jag blivit förkyld för andra gången i Japan. Det är väl konstigt hur man kan känna jättetidigt att förkylningen är på väg. Det känns liksom i halsen på ett konstigt sätt och man vet att nu är det ingen återvändo, nu har man en förkylning framför sig. Jag är glad över japansk förkylningsmedicin dock. När man pratar med utlänningar från andra länder, till exempel Brasilien eller Australien, tycker de att förkylningsmedicinen här är värdelös. Men när man kommer från landet "det-finns-ingen-medicin-mot-förkylning" som jag gör är man överlycklig över minsta lilla. Jag har ju mina favoritpiller som jag överdoserade förra gången. De hjälper inte riktigt mot förkylningen, men man blir riktigt snurrig av dem och det är faktiskt ganska kul att vara förkyld. Jag måste gå ut och köpa en ny omgång idag...
Jag tror inte att jag har skrivit om att jag har blivit bjuden till svenska ambassaden i Tokyo i slutet av september. Jag ska vara med på ett seminarium om svenskundervisning i Japan och äta lunch med svenska ambassadören. Jag tar med mig Henrik så stannar vi ett par dagar och upptäcker huvudstaden innan terminen börjar igen. Det blir faktiskt lite resande innan terminsstart för oss. Vi ska till Shikoku på söndag (vi byte Kyushu mot Shikoku) och ska till Japans surfparadis. På östkusten på Shikoku ligger det ett par småställen som har finfina stränder och roliga vågor. Vi ska vara där ett par dagar bara. Om ett par veckor bär det iväg till Toyama, ungefär 3 timmar norrut från Osaka. Vi ska hälsa på Takashis mamma som fyller 65. Stället ligger precis vid både havet och bergen. Takashis mamma har fixat så att vi en natt ska åka/klättra (jag hoppas lite på åka) högst upp i bergen och sova i några stugor som ligger där. Eftersom det ligger så högt upp kan man kanske faktiskt se den första snön där, eller åtminstone träd som börjar skifta till höstfärger. Hon pratar ingen engelska så det blir en bra utmaning för japanskan. Och i slutet av september blir det alltså Tokyo.
Innan jag åkte hit tänkte jag att det kommer att bli en massa resor till en massa asiatiska länder, men det finns så många ställen att se på i Japan så jag tror att jag håller mig i landet några år först:)
Igår var vi på en snabblunch med Ulrika Bergsten (från SVT) och hennes fotograf. De skulle rusa iväg och kolla in Klüfts avslutning. Det är svårt att titta på vm här. Vi har inga kanaler som visar det så vi får försöka kolla via internet, men det känns inte lika kul. Jag hörde från Ulrika igår att stadion bara var halvfull första dagen. Vad ska man säga, japanerna är inte så intresserade av friidrott helt enkelt. Osaka ville ha friidrotts-vm här för att göra lite reklam för staden. De flesta som åker till Japan åker ju bara till Tokyo, så nu vet åtminstone världen om att Osaka finns. Fast som jag har förstått det från svenska tidningar skrivs det mest om hur sjukt varmt det är hela tiden, så det kanske inte är så bra reklam...fast mycket är ganska överdrivet. Jag läste någonstans att det var typ 42 grader häromdagen, vilket inte var sant alls. De mäter temperaturen på två sätt, ett som är de riktiga graderna och ett som är "hur varmt det känns" (lite småkul), och varje gång det är till exempel 36 grader står det att det känns som 40 eller 41, men det är inte det senare som är den riktiga temperaturen. Det har faktiskt blivit svalare på senare tid. Och jag hörde idag att imorgon ska det vara BARA 26 grader och regn. Snart är luftkonditioneringen ett minne blott.
Hejsvejs!
Augusti 2007Posted by Johanna Sun, August 26, 2007 12:19:43Eh, tillbaka från Makino. Tre dagar sommarläger med 13-åringar har verkligen sugit musten ur mig. Jag har sällan råkat ut för hårdare jobb, verkligen. Mycket av det jobbiga berodde på extremt dålig information om vad jobbet egentligen gick ut på, och resten av det jobbiga var extremt jobbiga ungar.
Innan lägret hade vi fått reda på att det var en skola som satsade jättemycket på undervisning i engelska. De hade tydligen lektioner varje dag. Dessutom satsade de en massa pengar på att åka på studeresa till Australien varje år så att eleverna fick träffa engelsktalande elever från andra skolor. Jag har förstått att jag inte är så bra på att förstå vad som sägs mellan raderna här, för man påpekade hela tiden att eleverna var "very very shy". Jag har förstått nu att det kanske egentligen är en förskönande omskrivning av att de faktiskt inte kan så mycket. Jag hade 24 elever som knappt förstod "good morning". Varje gång jag sa något på engelska frågade jag "do you understand?" efter, och alla tittade på mig med tomma ögon och ingen sa något. Skitläskigt! (Jag har varit med om det i början på Gaidai också att jag frågar om alla förstår och ingen säger något utan bara tittar rakt fram som värsta skräckfilmen.) Jag kunde upprepa frasen i det oändliga utan att någon sa något. Till sist fattade jag att de nog inte förstod vad "do you understand" betyder.
Man (åtminstone jag) har en bild av japanska elever som går ut på att de är ganska diciplinerade och ordnade. Det kunde nog inte vara mer fel. Det verkar vara helt ok i japanska skolor att eleverna pratar när läraren pratar. Det var nästan helt omöjligt att få barnen att vara tysta när man pratade. När man försökte sätta igång någon övning lyssnade ingen på vad jag sa, så när de skulle börja visste ingen vad de skulle göra, för ingen hade lyssnat. Jag har pratat med några australiensiska lärare som också har jobbat på barnskolor i Japan, och de säger samma sak. Man behöver inte vara tyst när läraren pratar. Inte för att svenska barn alltid är tysta i skolan, men lärarna är åtminstone oftast överens om att de borde vara det. Här är en rolig bild på Henrik när han förgäves försöker få alla att vara tysta när de ska göra ett framförande (tjejerna runt honom är utbytesstudenter från Finland och Canada):
Men några roliga saker fanns det ändå på lägret. Till exempel hade vi utomhusmatlagning och alla eleverna gjorde yaki soba över öppen eld:
En annan rolig grej var när en av engelsklärarna,Tierry från Frankrike, målade sig med ansiktsfärg för att vara med i en pjäs som barnen gjorde, och sen gick inte ansiktsfärgen av:
Det allra roligaste med den historien var detta: I slutet av varje dag på lägret hade alla de japanska lärarna, volentärledarna och engelsklärarna möte där dagen summerades. Denna dagen kom Tierry lite sent för han kämpade med att få bort färgen, så lärarna började prata om problemet med ansiktsfärgen, helt allvarligt, och försökte hitta lösningar för hur man skulle kunna hjälpa Tierry att få bort den. Helt plötsligt kommer Tierry in i rummet helt rosa och jag och en amerikansk lärare kan inte hålla oss. Vi börjar verkligen gapskratta, ni vet rullar runt på golvet i gapskratt och pekar på Tierry. Han såg så rolig ut. Hela situationen var så komisk. Men det var inte riktigt någon annan som skrattade. Inte förrän Tierry började skratta åt sig själv hängde de andra på och skrattade de också.
Ja ja, vad ska man säga. Det finns en stor känsla som fyller mig just nu och det är: aldrig aldrig aldrig någonsin ska jag jobba på ett sommarläger för 13-åringar igen.
Augusti 2007Posted by Johanna Sun, August 19, 2007 19:01:53I dag var jag tvungen att gå på möte. Mötet skulle vara klockan 10 i en stadsdel som heter Ogimachi. Det ligger typ 30 minuter med tåg från vår närmaste station. Men när man har vant sig vid att bli ett nattdjur är det inte lätt att ta sig upp klockan 8 för att gå på ett tråkigt möte. Det blev inte heller roligare när det visade sig att mötet hade blivit framflyttat en timme, till klockan 11, och att man hade glömt meddela det...
Anledningen till att jag springer på möten mitt i sommaren är att jag har blivit medlurad att jobba på ett sommarläger som engelsklärare nästa vecka. Jag ville inte göra det egentligen, utan meningen var att Henrik skulle jobba där. Men så fattades det en lärare och de ringde och frågade om jag inte kunde, snällasnälla snääääällla, ställa upp. Så nu ska jag, för första gången på 3 år, jobba som engelsklärare igen, och dessutom för 14-åringar. De flesta av er vet vilka känslor jag har för högstadieelever, så det ska bli skitkul:( Det är två lärare till förutom Henrik och jag: Chris från Canada och Corey från USA. De är riktigt trevliga, så det blir nog lite kul ändå. Det är dessutom väldigt bra betalt för tre dagars arbete.
På vägen hem stack vi till vårt favvoställe - Yodobashi Camera - upp till våning 8 för att äta på vår favoritrestaurang, Capriccosa, en italiensk restaurang med världens bästa luncho seto (lunchmeny): en pasta, en pizza och en sallad + vad som helst att dricka till. Det kostar ungefär 1500 yen (90 kronor). Man blir så mätt att man nästan är död när man väl är framme vid kaffet. Vi äter där ganska ofta och har därför ett pointo cado (poängkort) där, så att vi får poäng varje gång och efter massor av gånger får man rabatt. Problemet idag var att det satt ungefär 20 personer utanför restaurangen i kö och bara väntade på att få ett bord. Det verkar inte störa japanerna särskilt mycket att köa utanför restauranger. Överallt på kvällarna ser man människor köa. Det är dessutom precis som många tänker att "Här är det lång kö. Det måste vara ett bra ställe. Här ställer vi oss". Det är lite lustigt. Dagen slutade med att vi struntade i Capricciosa och ställde oss vid en av Umedas stå-upp-och-drick-öl-bar, mycket enkla barer med ett litet stånd där någon står och häller upp öl och så ställer man sig vid ett bord mitt i köpcentret och dricker och kollar på folk. 300 yen (18 kronor) kostar det för en stor öl.
En lite irriterande dag, men snart ska jag ta en isglass och sätta på ett avsnitt av Columbo så blir allt bra igen. Peace!
Johanna
Augusti 2007Posted by Johanna Fri, August 17, 2007 22:55:05Nu har vi äntligen en härlig soffa som man faktiskt kan sitta i:
Den är mer bekväm än snygg, men det finns en ganska rolig detalj med den. Kolla in benen:
Det kanske inte syns så tydligt på bilden, men benen är helt sjukt lysande gula. Jag är ganska säker på att soffan vi såg i affären inte hade pippigula ben, men man vet aldrig. Nu har vi en soffa med gula ben iaf och jag har suttit i den hela kvällen och kollat på Sherlock Holmes och Poirot på en av mina favoritkanaler: Mystery Channel.
En annan kul grej är det här med att japaner verkligen alltid tar av sig skorna när det gå in i en lägenhet. Till och med flyttkillarna som kom och kånkade upp soffan stod med soffan i händerna och tog av skorna innan de bar in den.
Den gamla soffan + de två fåtöljerna har blivit inflyttade till "kontoret" så nu ser det ut som en mottagning där:
Trots det riktigt varma vädert är allt väldigt grönt fortfarande. Så här ser vår bakgård ut nu för tiden:
Nu har Henrik precis kommit hem från sitt engelsklärarjobb, så nu ska vi nog äta. Hejsvejs från mig.
Augusti 2007Posted by Johanna Thu, August 16, 2007 12:44:50Jag är fullt medveten om att jag skriver mycket om det här, men jag måste bara säga det igen: Det är sååååå varmt här. För tredje dagen i rad är det 37 grader ute. Det är nästan lika varmt inne. Vi har aldrig luftkonditioneringen igång på dagarna (el är riktigt dyrt här), men jag undrar hur mycket el våra fläktar drar egentligen, för utan dem hade jag nog dött. Det är egentligen inte så att det är så hemsk värme. Jag gillar sol och värme, och föredrar detta vädret alla gånger framför kyla, men man blir lite konstig av det. Man tappar all ork att göra något. Orken kommer efter klockan 19 (solen går ner då), och då orkar man till exempel laga mat, vilken man inte gör på dagen. Jag äter nästan all mat efter klockan 20 på kvällarna.
Jag skulle vilja passa på att skicka en hyllning till isglass. Vi köper ett par paket isglass i veckan. Jag tror att jag med lätthet klämmer i mig 4-5 stycken om dagen. Det finns en dryck här som heter Calpis, typ blandning mellan yoghurt och saft kan man väl säga. Isglassen jag äter mest av är en Calpisglass och är helt fantastisk.
Jag är i full gång och pluggar på att kunna läsa och skriva japanska just nu. Det finns ju tre skriftspråk och jag har gett mig på det ena nu: hiragana. Det är ett stavelsealfabet för japanska ord. Det finns ett annat med exakt samma stavelser med med andra tecken, för utländska ord: katakana. Det är mitt nästa steg. Båda två innehåller typ 40 tecken var och jag har lärt mig 20 hiragana. Målet är att kunna läsa och skriva både hiragana och katakana när sommaren är slut (i oktober i den här landet). Det sista är kanji, de kinesiska tecknena. Jag skjuter det på framtiden ett tag, även om jag vet att det finns ungefär 40 000 tecken att lära sig där och att man inte kan läsa ett skit om man inte kan läsa kanji. Men men, två av tre låter ändå bra, eller hur? Man kan för övrigt faktiskt läsa barnböcker utan kanji. Japanska barn lär sig hiragana först, så alla barnböcker är skrivna bara på det skriftspråket. Jag har en "Hitta Nemo" på hiragana som ligger och väntar på mig när jag väl är färdig.
På tal om japanska fick jag ett samtal i morse från Nitori, möbelaffären som vi köpte vår nya soffa i. De ska leverera den i morgon och ringde för att berätta vilken tid de kommer. Kvinnan som ringde pratade inte ett ord engelska, men vi lyckades förstå varandra ganska bra och jag förstod att de kommer hit i morgon mellan klockan 10 och 14 (tjohooo). Min japanska suger nog inte lika mycket som jag tror.
Johanna
Augusti 2007Posted by Johanna Tue, August 14, 2007 21:22:32En sak som jag äntligen börjar fatta nu, när det gäller japanska, är att allt allt allt kan och ska förkortas. Alla ord kan göras kortare. Detta innebär att man ofta inte förstår de enklaste sakerna. Som exempel: I området där vi bor, Onohara Higashi, finns till exempel Kansu (Kansai Supa, vår mataffär), Makudo (MacDonald's) och Misudo (Mister Donuts). Coola området i staden trodde man hette Amerika Mura, men det heter Amemura, och gamla goda Seven Eleven heter kort och gott Seven. Sådana här saker ligger jag och tänker på när jag inte kan somna på nätterna. Jag vet faktiskt inte varför det är så svårt att sova. Den största teorin är att det är sååååå varmt. Det finns ingen chans att man kan lägga sig innan klockan är minst 2. Det blir liksom slöseri med sval luft att gå och lägga sig tidigare. Så jag håller igång med en massa saker på nätterna som jag inte pallar med när det är för varmt på dagarna, som att plugga japanska, jogga och en massa annat. När jag ska lägga mig är jag helt uppspelt och har massor av saker i huvudet och kan som sagt inte sova. I förrgår natt somnade jag inte förrän klockan 5. Vid halv fem var jag så klarvaken att jag bestämde mig för att gå upp och titta på tv (Fab 5 går då) men när jag gick ut från luftkonditioneringen in i värmeväggen insåg jag att det var bättre att vrida och vända på sig i kylan i stället, och så somnade jag.
Undrar om det beror på att jag joggar så sent? Jag brukar aldrig egentligen bli pigg av att träna, utan jag blir sjukt sömnig och sover hur bra som helst. Men det kanske är någonting med det. Kanske blir jag tokig i huvudet av att jogga i värmen? Jag har hela tiden Camilla Thuréns visa råd i huvudet när jag joggar: "Du ska inte ta ut dig som en tok när du är otränad. Det är därför du alltid blir sjuk när du börjar träna". Undrar vad som händer när man joggar i 35-gradig värme mitt i natten.
Från det ena till det andra: Häromdagen gjorde vi slag i saken och gick till Nitori (typ Japans IKEA) och beställde en ny soffa. Den vi har nu är minst sagt intressant. Det är en svart plastsoffa i mycket liten storlek med tillhörande två fåtöljer. I den här värmen klistrar man fast i dem. Det gör jätteont att resa sig upp från soffan när man har suttit ett tag och ska försöka skala sig loss. Den åker nu in i det rum som vi kallar kontoret. Den nya soffan är en beige tresits, mer bekväm än snygg och riktigt billig (under 2000 kronor). Den kommer på fredag ihop med en hylla till badrummet och en stor soptunna till köket. Ah, det kommer att bli fint.
Nu ska jag och kolla på ett avsnitt av Colombo, världens bästa serie (tack Tobbe B för alla avsnitt!).
Hejsvejs
