September 2007Posted by Johanna Tue, September 25, 2007 11:10:35Nu är jag hemma efter en helg i olivlundarna. Vi åkte till Ushimado i Okayama i lördags och stannade där i några dagar och kom hem igår. Det var verkligen vackert där. Vi bodde i en "International Villa", vilket är ett slags projekt som Okayama kommun driver. Som jag har förstått det har man byggt upp lite ställen här och där i Okayama där man kan bo väldigt billigt om man är utlänning. Syftet med det hela är att visa hur fint det är i Okayama och få fler personer som kommer dit och turistar. Det finns 7 eller 8 stycken tror jag. Den vi bodde i nu låg ganska högt uppe på ett berg och man fick gå långt för att komma dit, men i gengäld låg den mitt bland olivträden:
Ushimado ligger precis vid vattnet och hade en fin liten småbåtshamn:
Det är ett väldigt litet ställe, så det fanns inte överdrivet många saker att hitta på där och det var inte heller överfullt av restauranger, men vi lyckades hitta en riktigt mysig liten restaurang första kvällen. Det lustiga med det hela var att väldigt få ställen hade öppet efter 18.00, även restaurangerna alltså, så vi hade tur att hitta en som var öppen ända till 20.00! Det är lite kul när man tänker på de flestas bild av Japan som ett land fullt av städer där allt är high-tech och fullt ös och massor av folk överallt. Jag vet inte hur många japanska små sovstäder jag har varit i, väldigt mysiga och gulliga, men helt pulslösa. Jag vet att japaner blir väldigt irriterade på den bilden som hela tiden skickas ut i världen genom filmer och annat eftersom den alltid ger samma samma samma bild av ett ganska stort land. Jag har inte träffat någon japan än som tycker om Lost in Translation till exempel, eftersom den verkar forma så många människors bild av vad Japan är för land, och den anses vara en mycket ensidig och klyschig film här. Jag kommer också ihåg när jag följde svenska dagstidningars bloggar när det var vm här och Anja Gatu på Sydsvenskan skrev att hon inte skulle kunna bo i Japan eftersom det var skyskrapor överallt och massor av människor hela tiden som man gick in i. Därför kunde hon inte bo i JAPAN. Hon var en vecka i Osaka och visste vad Japan var. Det är lite komiskt. Men på samma sätt uppfattar många japaner att folk kommer hit och vet vad Japan är för de har sett Lost in Translation...
Tillbaka till Ushimado: På söndagen tog vi färjan över till en ö som låg i närheten (kommer inte ihåg namnet...), hyrde cyklar där och cyklade runt hela dagen. Vi cyklade till en strand för att bada, men vattnet såg ganska smutsigt ut tyvärr, så vi satt mest och hängde ett tag innan vi cyklade vidare.
I går tog vi tåget till Ako och tittade på ett fint tempel...
...och sedan gick vi till den lokala onsen och badade i ett faktastiskt utomhusbad uppe i bergen innan vi åkte hem till Osaka igen.
Nu får jag ta mig samman lite här och jobba ordentligt i två dagar, för på torsdag åker vi till Tokyo och på måndag börjar terminen, så jag måste försöka förbereda mig.
Hantus
September 2007Posted by Johanna Thu, September 20, 2007 13:22:23Jag har ju skrivit tidigare om min kamp med japanskan, och nu har det uppstått ännu en sak som gör det hela mer komplicerat. I japanskan kan man, som i alla språk, välja olika stilar, mer eller mindre formella. Grejen med japanskan är att stilvalet inte bara på verkar ordvalet utan också hur man böjer ord. Det jag har fixerat mig vid på senare tid är verben.
Jag har tycker att det är konstigt att efter flera månaders studier av japanska fattar jag fortfarande inte vad folk säger när det pratar japanska med mig. Jag menar att jag knappt förstår någonting. Jag känner inte igen orden, jag har aldrig hört dem förr. Jag har nu äntligen förstått vad det beror på.
I japanskan finns det inte mindre än tre verbformer, en informell (används mellan kompisar och inom familjen), en artig och ganska formell (används med folk du inte känner, eller känner ganska lite) och en superformell (används ganska ofta av personalen på restauranger eller av butikspersonal). När jag går på mina lektioner lär vi oss bara mellanformen, den artiga/lite formella. För att vara helt ärlig är det helt ok eftersom det verbformen är väldigt enkel, regelbunden och logisk, men anledningen till att jag aldrig förstår vad folk säger är att jag i princip pratar japanska med två sorters människor: kompisar till kompisar och butiks/restaurangpersonal. Det betyder att den japanska som jag utsätts för är antingen den första, den informella, eller den sista, den superfomella. Ingen pratar någonsin mittenformen med mig, och det är den enda jag kan.
Jag har försökt få min lärare att lära mig att prata med informellt, men han vill inte. Han anser att jag har mycket större nytta av att kunna uttrycka mig artigt, och det kanske stämmer om man pratar om att PRATA japanska, men när det handlar om att förstå vad folk säger till mig måste jag lära mig att förstå informellt prat. Det är faktiskt så illa att de olika verbformerna är extremt olika varandra och ibland finns det ingen likhet alls mellan de olika formerna i samma verb. Jag har helt enkelt blivit tvungen att plugga informell japanska på egen hand.
Men men, nog om språknörderier. I övermorgon åker vi iväg igen på en liten minisemester, till Ushimado. Det ligger utanför Okayama, inte så långt från Naoshima, ön där jag var på semester i våras. Vi kommer att vara där lördag till måndag, så jag berättar mer om det hela när jag kommer hem igen.
Johanna
September 2007Posted by Johanna Tue, September 18, 2007 13:33:56Ja nu har vi spenderat fyra dagar i de riktiga bergen. Jag har hela tiden tyckt att jag bor i bergen, men jag ändrar mig nu till att mitt område ligger bland en massa kullar...
Vi började med en dag i Kanazawa. Det är ett sådant ställe som man alltid blir rekommenderad att åka till i guideböcker och så. En av de tre största och finaste japanska trädgårdarna ligger här så vi gick dit och inspekterade. Det var verkligen en stor park och den var oerhört fin med vattenfall och buskar och träd och allt möjligt. Vi gick omkring i flera timmar.
Vi gick också till ett ganska nytt konstmuseum för modern konst som fanns där, och återigen, ett bra museum som fokuserade på upplevelsekonst, där varje konstverk fick sitt eget rum.
Vid 22-tiden kom George och Takashi med tåget på väg mot Toyama så vi hoppade på och åkte sista biten med dem. Takashis mamma bor en bit utanför Toyama, i Namerikawa, mitt bland risfälten, men med utsikt över bergen. Det var ett riktigt japanskt hus hon bodde i. Det var ganska nybyggt och det hade alla de detaljer i japansk design som jag gillar: fina trägolv och härligt badrum.
I lördags åkte vi iväg upp i bergen, till Tateyama, Japans näst högsta berg efter Fuji. Utsikten på väg upp var helt fantastisk och man kände i öronen att man verkligen var högt upp.
Väl uppe visade det sig att det var dåligt väder på toppen så man fick inte gå dit. Vi gick i stället en promenad i vulkanområdet som fanns där. Jag lovar, det luktade så äckligt av vulkangaserna att man nästan dog, men det var coolt att se när de kom upp ur marken.
Efter en rejäl promenad åkte till vårt Ryokan (japanskt värdshus). Det finns sådana överallt i Japan och det är ställen där man kan bo och som har allting "Japanese style", det vill säga, tatamirum med futonmadrasser på golvet, ofta har de en onsen, eller åtminstone ett bad, och sjukt mycket mat. Jag har aldrig sett någon äta så mycket som japaner gör. När man själv är så mätt att man håller på att trilla av stolen kommer det in 10 rätter till. Inne på vårt ställe kunde man springa omkring med morgonrockar och tofflor och mysa runt lite.
Vi sov förstås alla i samma rum, men vi hade det ganska lyxigt för vi var fem personer i ett rum som var för tio.
Det var en intressant upplevelse att hänga en helg med Takashis mamma (jag vet faktiskt inte vad hon heter. Hon kallades hela tiden Okasan (mamma) av alla). Det blev hela tiden tillfällen när jag fick vara ensam med henne och jag tror att hon trodde att jag kunde betydligt mer japanska än jag kan. Hon pratade så mycket och förklarade allt väldigt ingående och jag ansträngde ihjäl mig för att förstå, men det var så svårt. Värst var när vi skulle till badet på vår ryokan. Allting har ceremonier i Japan känns det som. Man kan alltså göra fel när man badar. Det ska gå till på ett visst sätt. Sen tror jag också att Okasan var ganska bestämd med att saker skulle vara på hennes sätt. Jag fick lära mig hur man vred ur tvättlappen på rätt sätt, hur man sköljde ur tvättlappen ordentligt, i vilken ordning man tvättade sig osv osv osv, allt accompanjerat av en aldrig sinande ström av japanska...Men jag måste säga det att jag har nog aldrig varit så ren som man blir efter en ordentlig japansk badomgång. Det liksom gnäller i huden efter.
Sen blev det mat, mycket mat, och kvällen avslutades med att vi köpte en massa öl i ölautomaterna som fanns där, klättrade upp på taket och låg och tittade på stjärnorna (jodå, lite pretto, men det var så oerhört mycket stjärnor).
Dagen efter var det den stora klättringsdagen. Vi klättrade upp till närmare 3000 meters höjd (ja vi började ju ganska högt upp från början) och det var faktiskt ingen dans på rosor. Det var en ganska farlig klättring med en massa lösa stenar och det var riktigt brant nästan hela vägen.
Jag tror att det tog ungefär 2 timmar att ta sig till toppen, och alla var rejält svettiga när vi kom upp.
Väl på toppen fanns där en shintopräst som bad någon bön och välsignade oss och vi fick lite sake. Det tosigaste med det hela var att prästen klättrade upp dit varje dag för att ha dessa ceremonier. Alltså, vi var helt döda efter klättringen, och så visar det sig att den minst 60-åriga prästen drar upp dit varenda dag!
Klättringen ner var mer skrämmande men gick lite snabbare och väl nere var det lunchdags.
På kvällen åkte vi hem till Namerikawa igen och firade Okasans födelsedag med att åka till en nybyggd onsen och badade järnet. Det fanns härliga bassänger utomhus, massagebad, bastu, allt möjligt, och jag fick i vanlig ordning ännu en lektion om hur allt går (ska gå) till. Jag har till exempel lärt mig att om man sitter och kämpar med att försöka skrubba sig själv på ryggen kommer det alltid en tant och hjälper dig. Det är ganska kul att titta sig omkring och se alla som sitter och skrubbar varandra på ryggen i långa rader ibland. Födelsedagen avslutades med att jag kläddes i en hemmasydd (Okasan jobbar som skräddare) yukata (sommarkimono), som jag sedan fick behålla och ta med mig hem, och så åt vi massor av sashimi. Jag blev mätt dubbelt så snabbt som jag brukar på grund av brist på plats i magen som i sin tur var på grund av en riktig hårt snörad yukata...
En mycket trevlig helg för att summera det hela. Mycket mat, mycket motion och mycket japanska.
Johanna
September 2007Posted by Johanna Thu, September 13, 2007 14:21:52Så var det dags att snart åka iväg på en minisemester. I morgon tar vi tåget norrut och åker först till Kanazawa. Det är ett ställe som är känt för sin japanska trädgård. Det finns tre trädgårdar i Japan som anses vara de finaste/bästa och den i Kanazawa är en av dem. Vi kommer också att passa på att se en nytt stort konstmuseum som finns där, och också de gamla geishakvarteren som är bevarade.
Vi stannar bara där över dagen i morgon, för vi 22-tiden kommer George och Takashi med tåget som går genom Kanazawa och vi hoppar på igen och åker vidare till Namerikawa i Toyama för att hälsa på Takashis mamma. Hon verkar vara en riktig friskus. Hon har bokat in oss på en natt i några stugor högst uppe i bergen och jag tror att man måste gå/klättra dit. Det sägs att hösten har kommit dit redan och att allt är gult och rött överallt. Det lär dessutom ligga kvar en massa snö från förra året högst upp, så det kommer definitivt bli en kontrast mot 30 grader och sol som det är i Minoo just nu.
Jag rapporterar om det hela när jag är tillbaka igen på måndag.
Johanna
September 2007Posted by Johanna Wed, September 12, 2007 16:22:05Så kom cykeln. Jag behövde inte vänta till klockan åtta i kväll. Den kom redan halv två. En sån fin cykel! En blå Panasonic. Man kunde köpa Saab-cyklar också (Henrik kommer nog att lägga upp bilder på dem senare) men de var mycket dyrare än min Panasonic.
Men så här ser den ut:
Den har alla möjliga finesser. Här på vänstra handtaget ser det ut så här:
Knappen längst till vänster är knappen som man sätter på batteriet med. Den i mitten är superknappen, om man hamnar i en riktigt jobbig backe. Längst till höger sitter, som alla nog förstår, knappen som sätter på lyset. Men grejen är att jag inte behöver ha batteriet på mer än i uppförsbackar. Cykeln har nämligen också tre växlar:
Och så klart kommer också ett foto på batteriet...
...och ett på laddaren:
Det fina med det hela var också att jag fick en liten broschyr till cykeln så att jag kan veta hur jag ska använda den på rätt sätt. Här kan jag till exempel se att jag inte får koppla batteriet till en stereo:
Och här kan man se (nere i vänstra hörnet) att man inte får ge sig ut och cykla efter för mycket sake:
Finns elcyklar i Sverige? Det känns som om det borde finnas, men jag har aldrig träffat någon som har en. Det hade varit en fin idé i Lund till exempel. En av de bästa sakerna med det här köpet är att nu vet jag precis vad jag ska svara på polisens alla frågor nästa gång de stannar mig, för nu är verkligen allt i sin ordning (det har det varit innan också, men det är tydligen konstigt att ha fått sin cykel av en kompis...). Jag är registrerad, jag har ett inköpsställe, jag har kvitto, jag har lampor på cykeln, jag har allt. Ska nog fira med en pina colada på balkongen ikväll:)
Johanna
September 2007Posted by Johanna Wed, September 12, 2007 12:28:34I dag kommer min cykel. Den skulle levereras mellan klockan 9 och 14 i dag, men klockan 9 ringde de och sa att tiden hade ändrats. Den kommer levereras mellan klockan 12 och 20 i stället. Suck...Å ena sidan är jag glad över att jag faktiskt kan förstå ett sådant samtal på japanska, men också irriterad över att jag inte kan säga "hörru, jag vill inte sitta hemma och vänta hela dagen". Ja ja, i teorin kan den faktiskt komma klockan 12. Det är ganska ofta man måste vara hemma och vänta på leverans. Man hämtar t.ex. inte ut rekommenderade brev på posten och så, utan det kommer en person hem till dig med det. Så varje gång man har beställt något som inte kan skickas med vanlig post, t.ex. ett bankkort, måste man vänta hemma på leverans. I bland är de så schyssta att de ger en ganska begränsad tid, t.ex. mellan 10 och 12, men det har hänt ett par gånger att jag har fått beskedet "leveransen kommer mellan 10 och 18", eller som idag 12-20. Nu för tiden går det ju ganska bra eftersom Henrik oftast är hemma och kan ta emot grejer, men innan han kom var det mer problematiskt. Allting bygger på att det finns en hemmafru i varje lägenhet som kan vara hemma och ordna sådana saker.
Ibland funderar jag på hur mycket Japan kommer att förändras under ganska kort tid. Befolkningen sjunker i en rasande hastighet vilket innebär att landet kommer att innehålla betydligt färre människor inom en ganska snar framtid. Det måste innebära att effektiviseringen kommer att komma hit. Man måste sluta att ha jättemånga anställda på varje ställe, man kommer att börja använda internet betydligt mer...väldigt många saker kommer att bli annorlunda. Jag tror att många saker kommer att förbättras (eftersom jag har växt upp i ett supereffektivt samhälle tycker jag givetvis att det är bra:) men många saker kommer så klart att bli katastrof, som försörjningen av de gamla.
En annan sak som kommer att förändras snart är att de unga mer och mer struntar i de gamla idealen att gifta sig snabbt, skaffa barn och för tjejernas del - bli hemmafruar. Så klart är det många tjejer fortfarande som planerar bli hemmafru så fort de får barn, men det verkar som om fler och fler inte kan tänka sig att ha det så. Jag har ständiga diskussioner med min japanskalärare när det gäller genusspråk. Jag läser japanska ihop med en kille från Filipinerna, och ofta när vi går igenom saker säger min lärare till mig att "Carlito kan säga så, men du måste säga annorlunda". Han menar att kvinnor pratar annorlunda än män och att jag borde lära mig kvinnospråket. Det handlar om att prata artigare som kvinna. Ni kan nog allihop räkna ut med lilltån vad jag tycker om det. Men min lärare är 65 år gammal och detta stämmer säkert när det gäller hans fru och hennes kompisar. När jag frågar mina studenter verkar det som om detta håller på att försvinna, sakta visserligen, men ändå.
Alla dessa förändringar innebär så klart stora förändringar för samhället, och det skrämmer ju alltid många. Det är givetvis en massa traditionella kulturella saker som försvinner och förändras i och med detta, och eftersom Japan är ett land där tradition är stort och viktigt är detta skrämmande och jobbigt. Det är faktiskt ganska kul att vara mitt i detta som iakttagare.
Från det ena till det andra: I går vidgade jag mina vyer igen och gick på bio för första gången i Japan. Jag fick förhandsvisningsbiljetter till "Perfect Stranger" (jodå, filmerna kommer ganska sent hit) och åkte in till Umeda för att kolla. Det var roligt att se alla människor som kom direkt från jobbet och därför hade med sig en massa mat som de satt och åt innan filmen började. En del hade med sig stora sushibrickor som de skickade runt i raderna. Men så fort filmen började försvann alla störande moment och det blev helt tyst. Alltså, jag pratar om en salong med kanske 300 människor. Det var tyst. Ingen mobil ringde under hela filmen, ingen satt och käkade chips högljutt eller någonting. Jag hatade att gå på bio i Malmö. Alltid var det någon som var störig och förstörde filmen. En rolig detalj med kvällen var att det började ösregna när vi skulle hem, men eftersom i princip hela centrum är ihopbyggd under marken kan man gå huuuuur långt som helst under marken och vi behövde inte gå ut i regnet en enda gång förrän vi nästan var hemma.
Så, nu ska jag fortsätta vänta på cykeln. Klockan är halv ett. Kanske bara 7 och en halv timme kvar...
September 2007Posted by Johanna Tue, September 11, 2007 12:51:45En märklig grej: Både Henrik och jag har gått omkring de senaste dagarna och känt att det nog börjar bli höst. Man kan sova utan luftkonditionering och luften är lättare att andas och så. I morse när vi gick upp var det riktigt kyligt i lägenheten och vi satt och diskuterade om det var slut med värmen. Henrik gick ut och kollade termometern och det var 27 grader ute. Klockan var 9 på morgonen. Kan det vara så att vi har vant oss vid att det alltid är 35 grader att 27 känns svalt? Det är den allra finaste svenska sommaren ute just nu, men jag skulle aldrig få för mig att åka till standen nu. Det är ju höst. Det är snart dags för polotröja:)
Igår gjorde jag något nytt. Vi ska ju åka till Toyama i helgen och det är ganska långt dit, så man behöver köpa tågbiljetter i förväg och boka plats och så. Då kan man göra en ganska smart sak. Om man går ner ett par våningar i källaren i Umeda och klurar runt i korridorerna ett tag kommer man till sist fram till ett område med en massa rabattbiljettställen. Där kan man köpa i princip alla tågbiljetter garanterat billigare. Vi sparade 3000 yen på våra biljetter. Man lär sig liksom nya saker hela tiden.
Jag har ju tjatat en del om Yodobashi Camera, så jag tänkte skriva lite om ett par andra affärer som jag också gillar och handlar mycket i. Min bästa klädesaffär är
Uniqlo. Det är en blandning av H&M och American Apparel. Det är mest baskläder, typ samma tröja finns i 10 olika färger, och allt är riktigt billigt. Det är sällan en t-shirt kostar mer än 1000 yen (60 kronor). Men de har också specialiserat sig på jeans och det finns massor av jeans i alla olika modeller, OCH de är riktigt snygga. De har dessutom en superbra underklädesavdelning och en sportavdelning med riktigt bra träningskläder och allt är superbilligt. Det bästa med det hela är att de har "västerländska storlekar". Visst är det sjukt att man går omkring och blir glad över en sådan sak. Men det betyder en del för mig att kunna gå in i en affär och köpa en tröja i storlek S och inte XL. Löjligt men sant. Klicka gärna på länken ovan och kolla in höstens mode i Japan.
Nästa butik jag tänker göra reklam för är min favoritbokhandel:
Kinokuniya. Förutom att det är en av de få bokaffärer som säljer engelska böcker är det en supervälsorterad affär. De har en riktigt bra avdelning med böcker i japanska som främmande språk. Jag har köpt både en och annan bok i ämnet. Mitt senaste inköp var den här boken:
Ja, jag har inte börjat prata flytande japanska än, men jag antar att man måste kunna lite mer japanska än vad jag gör för att kunna använda sig av de 13 tipsen...
Jag har ju skrivit en hel del om min japanska favoritmat, okonomiyaki, och jag har dessutom skaffat mig en favoritsort. Den heter Kyotenyaki och ser ut så här:
Bilden är från menyn, för jag var tvungen att ha med texten så att jag kunde be mina japanska vänner att översätta till mig. Det är en vanlig okonomiyaki i grunden, bestående av vitkål, ägg och mjöl, och ovanpå kan man välja om man vill ha "mikusu", vilket är blandad fisk, eller "butaniku" vilket är fläsk. Man kan också välja att inte ha något av det, men det tar alltid ganska lång tid att förklara det. Överst ligger "kaiware" vilket är groddar från rättika. Rättika är jättestort här och man får det till nästan allt man äter. Till sist är det en massa majjo ovanpå det och det hela blir en Kyotenyaki. Det är riktigt riktigt gott.
I går kväll, när Henrik och jag åkte hem med tåget från Umeda vid halv tio-tiden, hamnade vi på samma tåg som en massa män som var på väg hem från jobbet. Jag var tvungen att ta en bild på deras skor. Det såg så kul ut. Ingen bra kvalitet tyvärr för bilden är tagen med min mobil:
Till sist: Grattis på födelsedagen pappa! Hoppas att det blir en bra en!
Kram Johanna
September 2007Posted by Johanna Sun, September 09, 2007 12:40:37Jo, nu har jag faktiskt köpt mig en elcykel. Bara grejen att ha en elcykel är ju skitkul, en cykel med en liten motor som man laddar upp lite då och då, och som hjälper en upp för backarna. Jag har funderat ett tag innan jag köpte den, eftersom de är ganska dyra, men så damp det ner lite Grey’s Anatomy-pengar igen och då var saken klar (för er som inte känner till Grey’s Anatomy-historien finns det en förklaring längst ner i det här inlägget).
Jag köpte en som hade två lägen: vanlig elhjälp och superhjälp. Jag kan redan nu komma på två backar på vägen till jobbet som kommer att kräva superhjälp. Jag kan tyvärr inte visa några foton av den än eftersom den inte är levererad. Den kommer på onsdag och då kommer det också bilder! I och med att inköpet gjordes i den bästa affären genom tiderna – Yodobashi Camera – samlade vi på oss en massa pointo på vårt pointo cado och gick och bytte ut ett par poäng mot sladdar så att vi nu kan kolla på Columbo på tv:n i stället för på datorn.
Men tillbaka till cykeln: Det här kommer att förändra mitt liv. Först kommer jag nog behöva tänka mer på vad jag äter eftersom min cykla-upp-för-sjuka-backar-motion kommer att försvinna. Å andra sidan kommer jag att palla cykla till jobbet varje dag, OCH jag kommer tillhöra det coola gänget som går och kånkar på halvmeterstora batterier för att ladda upp dem i lägenheten. Det här är finfina grejer alltså. En sak som oroar mig lite är att jag helt plötsligt tillhör gruppen ”pigga tanter”, den gruppen av människor som man mest ser cykla omkring på den här sortens cykel…
Johanna
Ps: Bakgrunden till Grey’s Anatomypengarna är denna: När jag gick på högstadiet hade min lillebror Nalle ett band. De ville göra låtar på engelska men eftersom de inte hade pluggat engelska så länge var det lite svårt. Jag skrev en låttext till dem som handlade om att det var skittaskigt att Ivanhoe dödar den där killen i slutet av filmen. Senare startar Nalle sitt band
The Sunshine och de återanvänder delar av den där texten till en ny låt, ”C’mon Yeah”, och den låten kommer med i ett par avsnitt av
Grey’s Anatomy (låten handlar inte alls längre om Ivanhoe…). Eftersom jag någonstans är med på ett litet hörn av låten dimper det ner pengar lite då och då för olika saker. Den senaste nerdimpningen var pga en ”clip show”, vad nu det är, där låten hade spelats igen, vilket resulterade i en elcykel från Yodobashi Camera. Ds
