Oktober 2007Posted by Johanna Wed, October 31, 2007 14:53:54I går skrev jag om att japaner har det så otroligt ljust hemma, medan svenskar ofta kör med mysbelysning. En förklaring till detta kulturfenomen kan ju faktiskt vara helt biologiskt. Svenskar har ofta ljusare ögon än japaner och ljusa ögon är mycket ljuskänsligare än mörka ögon. Människor med ljusa ögon har ju till exempel oftare solglasögon än människor med mörka ögon. Att jag och många andra tycker att det vita ljuset är obehagligt beror kanske på att det faktiskt är för ljust för oss. Det sticker i ögonen och man måste kisa och får ont i huvudet osv osv. En japan är sällan ljuskänslig och kan brassa på hur mycket som helst med ljus utan att behöva kisa. Det är för övrigt extremt få japaner som har solglasögon, även i den soligaste solen.
En annan sak som är grymt intressant när man tänker på det är att vi inte har samma kroppstemperatur som japaner. När jag var på sjukhuset för att kolla mina lungor innan sommaren fick jag ta tempen också. Det ansågs att jag hade hög feber. Jag hävdade att jag mådde hur bra som helst så jag kunde inte ha feber. Men det ansågs fortfarande att det var feber, och jag fick se termometern, som stod på 37,8. Grejen är att en vanlig japansk kroppstemperatur är 35,5. En japan med 39 graders feber är i princip döende. Det riktigt intressanta i det hela är att den japanska kroppstemperaturen har ändrats. Medelålders och äldre människor har ofta 35,5 medan yngre människor har mellan 36 och 36,5. Det har ökat bara de senaste 20 åren. Alltså, hur skumt är inte detta egentligen...
Oktober 2007Posted by Johanna Tue, October 30, 2007 10:30:41Förra veckan bad jag en grupp studenter skriva en text om saker som är typiskt svenska. Förutom de mest självklara sakerna som att svenskar "äter extremt mycket potatis" och "älskar sommaren" kom det upp ett par saker som jag tyckte var värt att kommentera här. En sak som många japaner reagerar på när de bor i Sverige ett tag är att maten är så otroligt salt. Jag vet att svenskar älskar salt, men jag har ju bott i Sverige i hela mitt liv, så jag märker nog inte exakt hur salt maten är. Flera av mina studenter som har bott i Sverige har knappt kunnat äta maten, utan hållit sig till fil och andra saltfria saker i stället. Det märkliga är att som svensk i Japan reagerar man över att allt är så oerhört sött. Det går knappt att äta godiset eller glassen eller kakorna här för de är så otroligt söta. De smakar bara socker. Svenskar och japaner har förstört sina smaklökar på olika sätt helt enkelt.
En annan sak som också var lite lustig var att många skrev att det var konstigt att svenskar släcker ljuset inomhus mer och mer ju mörkare det blir ute, och att mitt i vintern har många bara "mysbelysning" och levande ljus inne. En del tyckte att det var jättemysigt och en del tyckte att det nog måste förstöra synen. Jag förstår att man reagerar på detta som japan. Jag har aldrig sett ljusare hem. När man är på fest hemma hos någon tänder de alla lampor de har, även taklamporna som bara har lysrör i sig, och det är helt vitt ljus inne. Personligen tycker jag att det är lite fabriksbelysning och inte alls särskilt mysigt, men japanerna verkar tycka att det är viktigt att se hur allt ser ut. De tycker ofta att det är väldigt jobbigt när det är lite skum belysning.
Det första jag gjorde när jag flyttade in i min lägenhet var att byta ut min lysrörslampa i vardagsrummet mot en med vanliga glödlampor, och jag märker att många japaner som kommer hem till mig tycker att ljuset är lite jobbigt, inte tillräckligt ljust helt enkelt. Det är väl skitskumt vilka saker man reagerar på i andra kulturer.
Vill du se hur man firar halloween (varför man nu gör det) i Japan, kolla här: http://www.svd.se/nyheter/bildspecial/utrikes/artikel_542299.svd
Johanna
Oktober 2007Posted by Johanna Mon, October 29, 2007 12:49:02Alltså, jag befinner mig för långt bort. Kan inte någon som är lite närmare de här knasbollarna åka tid och ge dem en smäll:
http://sydsvenskan.se/malmo/article275891.ece
Oktober 2007Posted by Johanna Sun, October 28, 2007 21:28:51Ah, här sitter man nu en söndag klockan 21 och ska försöka sammanfatta helgen. Det är på något skumt sätt alltid lite vemodigt med söndagskvällar. Jag gillar verkligen mitt jobb och det är inte alls någon belastning att ta sig till jobbet på måndagarna, men ändå är det lite tråkigt när söndagen börjar närma sig sitt slut. Jag kan passa på att klämma in här att nu när Sverige har ändrat till vintertid skiljer det 8 timmar mellan Sverige och Japan och inte 7 som tidigare. Japan ändrar nämligen inte tiden.
Jag tog mig ett litet snack med Okumura-sensei (min lördagslärare i japanska) i lördags, om att jag gärna ville att vi hade våra lektioner helt på japanska i stället för nästan helt på engelska. Det tyckte han var en riktigt bra idé, och så snodde han min lärobok, som är på romaji (latinska bokstäver) och ersatte den med en bok på japanska och tyckte att nu var jag redo att sluta fuska och börja plugga japanska på riktigt. Jag lovar, två timmar senare skulle jag kunna sova 20 timmar i sträck. Men bra var det. Nu har jag lovat Okumura-sensei att springa iväg och köpa min lärobok på japanska och ställa undan fuskboken...
Resten av lördagen spenderades med våra kompisar Moto och Naoko. Det är två tandläkare som bor på helt andra sidan staden jämfört med oss. De ska flytta till Sverige om två år, så Naoko pluggar svenska för Henrik och Moto ska nog också börja så småningom. De bjöd hem oss på middag, så vi hängde där, ja, hela lördagen faktiskt.
Idag var en rolig dag. Det var festival på universitetet och alla studenter spelade pjäser från sina "länder". Mina studenter spelade "När Emil fastnade med huvudet i soppskålen". Det var så roligt. De var skitduktiga. Om du vill kolla på foton, kolla på
Henriks blogg.
Det var helt underbart väder idag. Jag hade i någon slags förvirring satt på mig en polotröja eftersom det är "höst". 25 grader var det visst. Men ändå lite höstkänsla, eller vad sägs om den här bilden:
Sist vill jag skicka en stor kram till min farfar som ligger på sjukhus. Hoppas att du mår bättre snart! Och en lika stor kram till farmor som inte har det så lätt just nu.
Johanna
Oktober 2007Posted by Johanna Fri, October 26, 2007 13:52:13Nu har jag precis haft min första lektion med min nya lärare i japanska: Kioko-san, en privatlärare. Hon kör med 2-timmarspass och Henrik och jag delar på ett pass, en timme till mig och en till Henrik. Kioko-san är en grymt bra lärare. Hon är utbildad till lärare i japanska och försörjer sig på att ha privatelever. Nu ska jag bara övertyga min lördagslärare, Okumura-san att undervisa mig helt på japanska (och inte på ENGELSKA som han gör nu) så kommer jag faktiskt att prata japanska kanske 3 timmar i veckan. Fantastiskt...Jag vet inte hur jag ska bära mig åt för att prata japanska varje dag utan att skaffa mig en massa privatlärare. Jag har en så enorm förståelse för alla invandrare i Sverige som tycker att det är så svårt att lära sig svenska för att de aldrig får tillfälle att prata svenska.I kväll ska Henrik jobba på sin privatskola, så jag är ensam hemma! Jag blir så uppspelt över att få vara ensam hemma att det ofta inte blir någonting av det hela. Förra gången somnade jag i soffan och vaknade inte förrän Henrik kom hem...Det är värsta åskovädret här idag, men jag tror ändå att jag ska ge mig ut och köpa en flaska vin, eller kanske lite sake, ta på mig joggingbyxor, och spendera hela kvällen framför tv:n och kolla på en massa gamla avsnitt av Twin Peaks. Johanna
Oktober 2007Posted by Johanna Thu, October 25, 2007 09:02:29En lite bisarr sak hände igår. Jag skulle till finansavdelningen på universitetet för att lämna in lite papper. Jag skulle lämna det till en viss Mori-san, men visste inte vem det var, inte ens om det var en man eller kvinna. Så jag tog tag i första bästa person på avdelningen och frågade vem Mori-san var. MOOOORI-SAN??!! ropade han jättehögt. Jag svarade att visst, det var Mori-san jag frågade efter. MOOORI-SAN??!! ropade han igen så jag antog att han kanske inte fattade vad jag sa, så jag visade honom lappen jag hade med Mori-sans namn på, med latinska bokstäver. AAAAHHHH, MORI-SAN!! ropade han och hela avdelningen började skratta (kanske 20 personer). Jag skattade också jättemycket, men jag har ingen aning om vad jag skrattade åt. Kanske var det så att jag uttalade Mori-san med lite för långt ooo? Det är mycket kinkigt i japanskan att skilja mellan långa och korta vokaler (men givetvis är de inte långa och korta på samma sätt som i svenskan...) och att skilja mellan långa och korta konsonanter känns nästan ännu viktigare. Jag gör hela tiden misstaget att presentera Henrik som mitt ljud och inte min man (ljud = oto, man = otto).
Jag undrar vad Moori betyder. Säkert något skitroligt. Jag ska fråga någon japan idag.
Johanna
Oktober 2007Posted by Johanna Wed, October 24, 2007 15:10:04Jag har nyss lärt mig ett nytt och roligt ord. Det heter KY (uttalas keiwai) och är en förkortning av kuuki ga yomanai, vilket ordagrant betyder "kan inte läsa atmosfären". En person som är KY är en som inte fattar hur han/hon ska bete sig i olika sammanhang. Jag är definitivt en KY ofta i det här landet. Skönt att ha ett namn på det...
En annan rolig sak som också nyss förklarades för mig är att alla reklamfilmer/samhällsinformationsfilmer som jag har sett från företaget JT är reklam för ett tobaksbolag. Reklamfilmerna handlar alltid om att man ska tänka på hur man uppför sig när man röker, till exempel inte gå och röka hur som helst på gatan, att inte röka nära någon annan, att alltid ha ett litet askfat med sig så att man inte askar eller fimpar på marken och en massa sådana saker. Jag trodde att det var någon form av samhällsinfo från kommunen eller staten eller något, men det är reklam för JT:s cigaretter. Fniss...
Johanna
Oktober 2007Posted by Johanna Mon, October 22, 2007 11:31:42I dag är blodbussen på universitetet och jag kom därför att tänka på en massa intressanta och roliga saker som jag har fått höra när det gäller blod här i Japan. Det första är att det är otroligt viktigt vilken blodgrupp man har här. Det visar nämligen precis vilken personlighet du har. Ni vet att man ibland kan stöta på folk i Sverige som är helt tokiga i stjärntecken och blajar en massa om hur man är som person om man har ett visst stjärntecken? Ja, så är det med blodgrupper här. Det lustiga är att jag har en otroligt vanlig blodgrupp här, den allra vanligaste. Den är inte så vanlig i Sverige. Jag visste väl att jag egentligen var japan!
Den andra intressanta saken är att det är otroligt ovanligt att vara minus, alltså att ha en blodgrupp som är negativ. Det är ju inte helt ovanligt i Sverige eller i den delen av världen, men det är ju riktigt ovanligt i resten av världen. Här är det så ovanligt att de som har minus startar stödgrupper. Om något händer med en minusperson kan man alltså kontakta dennes stödgrupp och få blod levererat direkt, så kan sjukhuset slippa få panik över att de inte har något minusblod inne.
Sista intressanta saken är hur man samlar in blod här. Blodbussen som står här utanför är helt frivillig och det åker runt sådana ibland och ställer sig på speciella ställen, så att vem som helst som får lust kan gå in och lämna blod, precis som i Sverige. Men förutom det åker de till skolor och alla barnen lämnar blod. Man liksom bara gör det (så klart inte om barnet inte kan av någon anledning, men alla andra) precis som om det var fluortanten som kom eller något. På det sättet får man en massa blod. Jag tyckte att det var en bra idé för Sverige också faktiskt.
När jag ändå är inne på sjukhus och sådana saker måste jag lägga till en grej. Jag har just nu en student som ska skriva sitt examensarbete om svensk akutvård. Han har varit i Sverige i ett år och gått på folkhögskola, som många andra av mina studenter. Det han berättar om när det gäller svensk akutvård stämmer bra med vad så gott som alla studenter som jag har och som har bott i Sverige ett tag berättar om, nämligen att svensk akutvård är skrämmade usel. Flera stycken har varit med om att de har blivit sjuka på olika sätt och behövt åka till sjukhus, men eftersom de har befunnit sig på landet (folkhögskolor ligger ju ofta där) har inte ambulanserna kunnat åka dit och hämta dem och de har blivit rekommenderade att ta taxi istället. Alla som någon gång har bott på landet vet hur lätt det är att få tag i taxi mitt i natten dit. Det är ganska många som berättar om att de inte har fått vård när de har behövt, och framför allt att de inte har fått ambulans för att de har varit på fel ställe (antingen för långt ute på landet eller för långt inne mitt i Stockholm). Det är en stor chock för japanerna som är vana vid så riktigt fin sjukvård som man har här, där alla sjukdomar tas på allvar och där man har riktigt effektiv akutvård. Jag blir mycket hellre sjuk i Japan än i Sverige, helt klart.
Johanna
