November 2007Posted by Johanna Fri, November 30, 2007 23:34:01Idag var vi i vanlig ordning inne på Yodobashi Camera och skulle fixa oss ett trådlöst internet. Sladdarna börjar ta över vårt arbetsrum nämligen. Så vi tog oss till Apple-avdelningen och kollade runt lite, men hittade inget, så jag gick för att fråga. Så klart visste jag inte vad det hette på japanska, men jag gissade på att det hette som på "svenska": airport. Så jag gick till informationen och frågade:
- Airport wa doko desu ka? (Var finns airport?)
Två eeeeeeeextremt förvånade tjejer tittar på mig och frågar:
- Airport?
- Hai, airport.
- Kansai airport desu ka? (Menar du Kansais flygplats?)
- Iie, Appuru airport desu (nej jag menar Apple Airport)
Jag kan inte beskriva hur konstigt de tittade på mig. De tittade på varandra och på mig och varandra och på mig. Till sist försökte jag med:
- Wireless internet?
- Aaaaaaah, airmac!
Det hette alltså inte airport på japanska, så de trodde verkligen att jag frågade efter flygplatsen...hahahahahaha. Jag skrattade hela vägen hem på tåget.
November 2007Posted by Johanna Tue, November 27, 2007 22:06:19
Bild på Johanna under kotatsun med en Bailey's framför julgranen. Låt mig förklara. Jag börjar med julgranen. När jag flyttade hit lämnade min företrädare Lars kvar lite grejer till mig, bland annat en julgran. Den har vi nu satt upp och den lyser så fint varenda kväll med sina röd-gröna ljus, och i vanlig ordning har jag överöst granen med alldeles för många saker. Den som vill ha en smakfull julgran har inte fattat vad det handlar om. Även ett par julstjärnor har kommit upp och så klart en julkrans på dörren. Jag vet att det inte ens är december än, men här i Japan är vi faktikst sena. Det har varit juligt här i snart en månad.
Bailey's behöver väl ingen närmare förklaring. Det är dags att ta bort tantstämpeln på denna gudomliga dryck. Vet någon om den finns i lightvariant...
Och sist men inte minst: kotatsu. Det är en av de bästa uppfinningar jag har stött på. Eller åtminstone om man ska bo som vi gör. En kotatsu är ett bord med ett element under. Man stoppar i sladden och så blir det helt varmt under. Bordet har dubbla bordsskivor, och mellan dessa lägger man ett stort täcke och så sitter man där under täcket med fötterna under bordet hela tiden så slipper man frysa. Som svensk kan man ju tycka att det hade varit betydligt fiffigare att uppfinna ordentliga hus som är varmare inomhus än utomhus, men det verkar inte japanerna tycka. De är otroligt förtjusta i att i stället uppfinna en massa saker som håller en varm i de kalla husen. Och jag vet inte, jag börjar nästan tycka att det är helt ok att det är så kallt så att man verkligen uppskattar de där små mysiga sätten att hålla sig varm på. Som min elektriska filt. Varje kväll, sådär 20 minuter innan jag går och lägger mig, sätter jag på min värmefilt, som ligger under mitt lakan. När jag sedan ska gå och lägga mig fryser jag ihjäl under den korta tiden när jag tar av mig kläderna, men den känslan att lägga mig i en helt uppvärmd säng, ja, det är inte många saker som slår det. Att sedan gå upp på morgonen är en annan fråga...
Men tillbaka till kotatsun - det var mina studenter som övertygade mig att kotatsu var den enda vettiga lösningen i ett kallt hus, så förra veckan beställde vi en i vår favoritmöbelaffär, Nitori, och idag kom den. Den är beroendeframkallande kan jag säga. Man är inte direkt sugen på att gå och fixa med saker i lägenheten när man väl har satt sig under kotatsun. Det är en plåga att komma ut i kylan (som så klart känns ännu kallare när man kommer direkt från värmen).
Det japanska ordet katatsu-muri betyder snigel, den sorten som går omkring och alltid har sitt lilla hus med sig. Gissa vad en kotatsu-muri är? En sån här kanske:
November 2007Posted by Johanna Sun, November 25, 2007 20:25:24Inte mindre än tre gånger har jag blivit nekad att få ett japanskt kreditkort här. Eftersom jag har ett ordnat jobb med stabil inkomst, visumet är i ordning och jag har en arbetsplats som är respekterad, är det ganska frustrerande att inte kunna få tillgång till något så enkelt som ett litet kreditkort. Detta har lett till att jag ständigt får gå omkring med stora mängder kontanter på mig. Visst, jag bor i världens säkraste land. Jag oroar mig inte för rån. Det är mer risken att jag ska gå och tappa plånboken eller något sådant som skrämmer skiten ur mig.
Jag bråkade i två omgångar med American Express och skaffade mig till och med en helt egen personlig handläggare som kämpade för mig, men det gick inte. "Du har inte bott i Japan tillräckligt länge". "Hur länge ska man bo här för att få ett American Express?" "Tja, det beror på." "Vad beror det på?" "Olika saker." "Men i mitt fall, hur länge ska JAG bo här för att få ett kort?" "Det beror på." (Stigande vrede, men behärskad röst). "Vad beror det på i mitt fall?" "Om du till exempel byter jobb, eller ditt visum går ut." "Men om jag jobbar kvar och mitt visum inte går ut, hur länge behöver jag bo här då?" "Jag kan inte säga det, det är inte upp till mig. Det är en annan avdelning som sköter det".
Så här har jag hållit på och bråkat med olika personer ända tills jag fick reda på att man kan få ett finfint kreditkort via mitt universitet. Jag fyllde bara i en lapp och skickade in den och i dag kom en snubbe och överlämnade två kreditkort (Henrik fick ett av bara farten), Japan finaste, DC guldkort med inbyggt VISA. Jag har slösat en massa energi och tid i onödan alltså. Länge leve genvägar!
November 2007Posted by Johanna Fri, November 23, 2007 23:35:22Idag var det helgdag i Japan. Man tackar alla som arbetar med att ha en extra helgdag för dem. Eftersom det är en fredag blir det långhelg och den här specifika långhelgen är en inofficiell ”gå ut och titta på hösten-helg”, så det var precis vad jag gjorde idag. Jag åkte till Tofuku-ji, ett tempelområde i Kyoto prefektur, med Moto, Naoko och en av deras ryska kompisar, och hade en dag med temat japansk tradition. Många hade tänkt sig samma sak och tåget var fullständigt fullsmockat. Det gick minsann inte ens att stoppa händerna i fickorna om man skulle vilja det, för armarna var helt fastklämda. Det var köer överallt. Här är en bild på människor som precis har gått av tåget och står i kö för att få komma av perrongen. Bara det alltså.
Jag hade tur som åkte dit med Naoko, för hennes moster hade ordnat fantastiska biljetter till oss. Man betalar för det mesta för att komma in på tempelområden och eftersom alla människor var på väg till samma ställe var det enorma köer för att få komma in. Men våra specialbiljetter kunde vi bara glajda förbi kön och gå in. Dagens första uppgift var att vara med i en teceremoni. Jag vet egentligen fortfarande inte riktigt vad en teceremoni är, förutom att det är en gammal religiös tradition som har överlevt. Vi var kanske 20 personer som deltog. Tanken är att man ska sitta ner på knä under hela ceremonin, det vill säga, ungefär 20 minuter. Det är allmänt känt att utlänningar har lite svårt att sitta på det viset under lång tid, men få vet att många japaner inte heller fixar det. Men det har uppfunnits en liten stol:
Man kan ha den här stolen under sig och sitta på den, men det ser ut som om man sitter ordentligt, så ingen ser att man fuskar. Lite småfiffigt tyckte jag.
Hela ceremonin började med att man fick en servett och en träpinne. Sedan kom det kakor som skulle läggas på servetten och träpinnen skulle användas till att äta kakan med. Under tiden man gjorde det tillverkades det te på ett mycket komplicerat sätt. Sedan serverades alla te, också på ett komplicerat sätt. Det som serverade teet till mig snurrade runt skålen tre gånger innan den ställdes framför mig, och då skulle man buga djupt och ta skålen, snurra den två gånger och sedan dricka upp teet. Någon gång under det hela skulle man visst också titta noga på skålen och tycka att den var jättefin tror jag. Och jag tror också att man skulle snurra skålen på något vis innan man ställde ner den igen. Som sagt, jag har inte så bra koll på det hela, men det var ändå rätt så kul.
Vår fantastiska biljett inkluderade också en skål nudelsoppa, så efter teet blev det kitsune soba i solskenet:
Dagen avslutades med en lång promenad i tempelområdet med ungefär en miljon andra människor, och alla, inklusive jag, skulle fotografera höstträden. Det som är fint med Japan är att det alltid är blommor här, oavsett vilken årstid det är. Vinterblommorna har precis börjat komma, så här är först en bild på en vinterblomma, och sedan ett gäng på den japanska hösten. Mycket nöje!
November 2007Posted by Johanna Tue, November 20, 2007 13:11:59"Jag tycker ju om att köra bil, så min högsta dröm är nog att bli taxichaufför". Detta hörde jag för inte allt för länge sedan här på universitetet. Taxichaufför. Inte köra rally eller bli något inom bilsport, utan taxichaufför.
Jag hade en lektion idag där vi diskuterade drömmar och om möjligheterna att uppfylla sina drömmar. Jag har länge förundrats över unga japaners (sett ur min synvinkel) brist på drömmar. Jag menar inte att de flesta svenskar förljer sina drömmar i någon större utsträckning, men de finns åtminstone där. Alla vet vad de egentligen skulle vilja bli om de fick välja precis vad som helst. Det hör man inte så ofta här. Allt är så förnuftigt och logiskt...och tråkigt. Drömmen om att jobba på ett stort företag. Drömmen om att få jobba upp sig och tjäna mycket pengar. Drömmen om att få jobba med import. Drömmen om att få jobba i en möbelaffär. Den stora stora drömmen om att få jobba på turistinformationen eller på resebyrå...Väldigt få sträcker sig ut i overkligheten och drömmer på riktigt. Och väldigt få som vågar drömma gör verklighet av sin dröm.
Jag frågade idag mina studenter vad det var som gjorde att japaner nästan aldrig storsatsade på en tokig dröm. Svaret var självklart redan innan jag fick det: Man måste tjäna pengar. Om man inte har en säker inkomst kan inte de framtida barnen gå i en bra skola. De framtida barnen kan inte heller gå på universitet. De framtida gamla föräldrarna måste tas om hand och då behövs det ett hus så att de har någonstans att bo. För att kunna köpa ett hus behöver man mycket pengar. Pengar pengar pengar. I ett samhälle där alla förväntas ta hand om sig själv blir fixeringen vid pengar givetvis stor. Man kan inte riskera att stå där med en liten inkomst. Man kan inte riskera att allt skiter sig. Man kan inte chansa. De enda som har den möjligheten är de som redan är rika. Detta vet alla redan när de är mycket unga. Så varför drömma?
November 2007Posted by Johanna Mon, November 19, 2007 10:58:13Det är väl allmänt känt att man ofta inte är riktigt medveten om sin egen kulturs alla sidor förrän man stöter på en kultur som inte är likadan. Jag har inte vetat tidigare hur djupt det ligger i mig att man är tyst och lyssnar när någon pratar på ett möte eller en föreläsning eller liknande. Är det typiskt svenskt eller är det bara jag?
Jag minns att jag hade problem med detta när jag jobbade med utbytesstudenterna i Lund. Ganska ofta när jag stod och pratade med hela klassen satt det ett par studenter och pratade ganska högt med varandra. Det var inte bara det att de inte lyssnade på mig, utan de störde de andra också. Oftast var dessa studenter från Tyskland eller Frankrike. Jag fick senare höra från kolleger som hade jobbat på tyska resp. franska universitet att så var det helt enkelt. Det var inget konstigt att studenterna satt och pratade under en föreläsning i varken Tyskland eller Frankrike.
Jag tror att det oftast är så i Sverige att det är viktigt att visa att man lyssnar på vad talaren säger. Om man inte gör detta upplevs det som oartigt av svenskar. Givetvis finns det alltid personer som inte kan vara tysta och lyssna på möten eller föreläsningar, men om någon börjar prata är det alltid någon i närheten som reagerar och tittar argt eller säger till. För att komma till saken: Så är det inte här. Även i Japan verkar det vara helt ok att publiken sitter och småpratar under en förläsning eller att mötesdeltagare sitter och diskuterar annat under tiden som någon försöker prata. Kanske är det så att de flesta länder tycker att detta är ok, utom Sverige, vill säga.
I lördags var jag på en liten tillställning på TES Nihongo, stället där jag studerar japanska. Det var en form av reklam för skolan så allmänheten var inbjuden och lärarna och studenterna skulle presentera sig (på japanska) och berätta lite om hur det var att studera japanska. Alla satt i en ring och en efter en ställde vi oss upp och pratade. Vi var kanske 30 personer. Under tiden någon stod upp och pratade passade nästan alla andra på att sitta och skratta och prata med varandra. Precis där jag satt, satt också ett gäng rumäner, ryssar och kineser, och de fnissade högljutt med varandra och pratade så högt att man knappt hörde vad den stackaren som presenterade sig just då sa. Även japanerna uppförde sig på ungefär samma sätt. Helt plötsligt började min lärare prata med mig om något helt annat, också ganska högt. För mig är detta totalt obegripligt. Jag kan inte tänka mig något mer oartigt än detta. Men så tänker jag lite till och inser att oartighet är otroligt kulturellt bundet och uppfattas så klart helt olika av olika personer. Men det sitter djupt kan jag berätta. I början blev jag mycket irriterad på att mina studenter ibland satt och pratade med varandra när jag undervisade, men det har löst sig genom att de dels har lärt sig att det uppfattas som oartigt av svenskar och de har slutat med det, och dels att jag har slutat ta det fullt så personligt.
Från det ena till det andra: Hösten börjar bli jättefin här nu. Det sägs att den är som finast om två veckor ungefär när alla bladen har blivit röda. Just nu är det mesta fortfarande grönt. Precis där vi bor finns det en allé som är ganska känd för att vara oerhört vacker på hösten. Detta innebär att många japaner åker hit och fotograferar träden. Jag fotade också träden lite idag…
…men jag fastnade efter ett tag för att fotografera fotograferna istället. Det gick faktiskt inte att se en enda människa utan kamera längs gatan.
För ungefär två veckor sedan började julen här i Japan. Det är julgranar överallt i stan…
…och i alla affärer finns det massor av julsaker. De flesta blinkar i massor av ljus och har en mängd ljud för sig. Julkorten är superavancerade, för att inte tala om julgransprydnaderna. I Japan slutar julen 25 december, för då börjar förberedelserna för nyår, en egentligen mycket större högtid här. Det lustiga är att julen i Japan är en kärlekshögtid, ungefär som alla hjärtans dag. Har man ingen pojk/flickvän på julafton är det jättejobbigt, vilket har lett fram till stora singelfester på just julafton. Jag ska skriva mer om detta när det närmar sig.
Johanna
November 2007Posted by Johanna Thu, November 15, 2007 16:14:04Igår hade några av mina studenter surströmmingslunch. En av dem hade varit i Sverige i somras och hade tagit med sig två burkar surströmming hem till Japan. Det var många som ville prova denna delikatess som de hade hört så mycket om (ja inte av mig, det kan jag garantera. Det finns få saker som gör mig så illamående som surströmming, skåning som jag är) så det var nog ett gäng på 15 personer som samlades i univeritetsparken och skulle äta surströmmingslunch. De hade nog inte helt och hållet förstått exakt hur mycket det faktiskt luktar. Jag tror att många hade berättat det för dem, men det verkade inte som om budskapet hade gått fram helt och hållet. De var ganska chockade när jag träffade dem efter.
De hade förberett sig bra dock. De två tjejerna som hade i uppdrag att öppna burkarna hade köpt varsin regnkappa som de hade på sig när öppningen skedde, kappor som sedan slängdes i soporna. Det finns inte tunnbröd här, så de hade köpt tortillas i stället, men de hade med potatis och lök och allt man ska ha (förutom den extremt viktiga snapsen förstår. Det var ju trots allt skoldag). Allt förbereddes mycket noga, men ingen av dem kunde äta mer än en pytteliten bit. En kräktes.
Efter lunchen var det lektion med mig. Att gå in i det klassrummet där surströmmingsluncharna satt var som att gå in i en stankvägg. Det luktade så mycket att det knappt gick att vara där inne. Det visade sig att några hade tagit med sig några påsar, visserligen väl förslutna, som låg i väskorna, för att visa hemma, eller för att skoja med storebror eller liknande saker. Att ha lektion i det klassrummet i 90 minuter gjorde att jag sedan gick omkring och luktade fis hela dagen. Så var det med det.
November 2007Posted by Johanna Sun, November 11, 2007 17:50:05
Det finns inget bättre sätt att spendera en söndag än att cykla iväg till K's Denki och smita in på deras massagestolsavdelning och sitta några timmar. Det finns hur många som helst som man kan prova, och alla har sin lilla specialitet. När man är klar med stolarna kan man gå vidare till fotmassageapparaterna. Den enda nackdelen är att man blir lite tokig av att höra affärens lilla melodi som spelas jättehögt i högtalarna hela hela hela tiden: Keesuu denki wa yasuiiiiiiii (Det är billigt på K's elaffär). Det är det som till sist faktiskt får en att masa sig därifrån.
Idag åkte vi vidare till ett av våra favoritköpcenter, Carre Four, ett franskt köpcenter med massor av roliga affärer, men den största anledningen till att man tar sig dit är mataffären. Man hittar allt möjligt där som inte går att hitta på så många ställen (pepparkakor, grovt bröd, ost, thaikryddor, pastasåser...). Det bästa med att åka dit på söndagar är att man får provsmaka så många grejer. Man kan gå dit istället för att äta lunch faktiskt.
Precis i anslutning till detta mecka ligger Mille Cote, världens bästa alkoholaffär. Vi kom hem med bland annat detta efter vår shoppingtur idag:
Vi ska ha julfest 15 december, så vi var tvugna att fylla på vårt julsnapsförråd. Därav två flaskor Skåne. De fyra flaskorna alkohol gick på under 500 svenska kronor sammanlagt. Rödkålen är också till festen (jag hatar rödkål, men vi har utlovat en svensk julfest, så det får det bli). Brunkål går inte att få tag på här, så om någon är duktig på sådant får den gärna skicka en liten beskrivning på hur det går till att göra den enklaste möjliga brunkålen.
Ha det fint!
Johanna
