Februari 2010Posted by Johanna Tue, February 23, 2010 22:35:22Jag har inte så jättestor tillgång till internet här, så det blir ett kort litet inlägg. Nu är jag på Bali och är kvar några dagar till. Jag har gjort en massa här redan; klappat apor, sett konstiga djur bajsa kaffebönor som sedan blir världens dyraste kaffe, surfat och fått ont i muskler jag inte visste att jag hade och blivit lite solbränd på näsan. Bali är trevligt, helt klart, men jag måste säga att jag ångrar att jag inte tog några av mina Balidagar och lade dem på Singapore istället. Jag ÄLSKAR den staden. Det var inte sista gången jag var där. Jag ska göra betydligt bättre uppdateringar från resan när jag kommer tillbaka till Onohara-higashi. Våren har tydligen kommit till Kansai så det blir nog ett trevligt återvändande.
Johanna
Februari 2010Posted by Johanna Thu, February 18, 2010 11:32:23Imorgon åker jag. Det blir 30 graders värme på dagarna och aldrig under 25 på nätterna i en hel vecka. Är jag överlycklig? Jo, det kan man säga. Min inomhuskyleskadade axel kommer att må så bra (har nu även testat akupunktur. Skriver ett inlägg om det senare) och det kommer även min sommarälskande själ att göra.
Tidigt imorgon bitti tar jag flygbussen till flygplatsen. Jag har så många poäng på mitt milagekort att det banne mig blir business class den här gången, om det finns plats för uppgraderare. Singapore är första destinationen. Jag älskar den här staden redan innan jag har varit där. Jag vet att jag kommer att älska stället. Det står Johanna skrivet överallt, på varenda hus där. Jag längtar och har alltid längtat dit. Jag ska strosa, dricka Singapore Sling, åka på safari, shoppa, och jag ska simma i Hiltons takpool på natten med utsikt över hela staden. Jag ska göra så mycket jag kan av mina tre dagar där.
Sedan blir det Bali, stället som jag hela min barndom har haft som det ultimata paradiset (förutom Okinawa förstås). Jag ska gå på surfskola, vara kulturell, men mest sitta på min balkong och sippa tropiska drinkar, äta frukt och ha ett fånigt smil på läpparna konstant.
Jag har med mig datorn, så kanske blir det någon uppdatering under veckan.
Johanna
Februari 2010Posted by Johanna Thu, February 18, 2010 11:22:57Hur mycket jag än kommer att sakna Japan kommer jag alltid att vara glad över att slippa det ändlösa pappersskrivandet, det eviga arkiverandet av papper, underskrifter, stämplande, det meningslösa konfirmerandet av meningslösa detaljer. Jag är helt klart för ett byråkratiskt samhälle. Herregud, utan byråkrati finns det inte mycket till säkerhet. Men man vet hur man tar det ett steg längre här.
Jag kom till Japan 30 mars 2007. Visumet i mitt pass säger att jag kom då och att jag får stanna till 30 mars 2010. Vill jag stanna längre måste jag ha ett nytt visum. Min sista lektion hölls i måndags. Det är lite möten kvar och så är det förstås examen 23 mars. Utöver det har jag inte så mycket mer att göra än att packa och fylla i papper. Men jag får absolut inte lämna Japan innan 1 april, för så säger Osaka universitet. Mitt kontrakt gäller till 31 mars så jag måste förstås jobba till och med den dagen. Jag har ansökt och tjatat och gnällt och hållit på, och universitetet var nådigt: Jag får åka till Sverige 31 mars. Spelar fet roll. Mitt visum har gått ut då ändå.
När det visade sig att det inte fanns något att göra, inget överklagande som skulle gå igenom (och nej, man får inte ta ut semester i slutet heller) så fick jag helt enkelt ta tåget till andra sidan jorden, dvs till Cosmo Square ute i Osaka hamn, för att sätta mig i kö på Immigration Office för att förlänga mitt visum med en dag. Det tog fyra timmar. I kön alltså. Men tåg och allt tog det 6 timmar. Ingen pratar engelska där (men de ska ha cred för att det finns personal som pratar både kinesiska och koreanska) så jag fick böna och be på min finaste japanska om att få min förlängning fixad samma dag. Det fick jag inte. Jag måste åka dit igen om två veckor, två timmar på tåget, och sitta i kö i fyra timmar igen för att få min stämpel som garanterar min extra dag i landet. 4000 yen kostar det utöver reskostnad, och det betalar inte universitetet.
Men jag har ju tid så jag ska inte gnälla. Det är faktiskt ganska roligt att vara där. Det är en enorm blandning av nationaliteter på ett sätt man sällan ser i Osaka, den renrasiga japanska staden. Där är thailändare, koreaner, kineser i mängder som vanligt (varför är alltid kineser i mängder?) och en och annan europé/nord/sydamerikan. Alla är högljudda och skojar och tramsar och alla verkar känna varandra. Det är som en liten världsoas i den annars så strikt japanska miljön. Faktum är att jag nog skulle vilja rekommendera stället för den vanliga turisten i Japan. En tur till Immigration Office ger en rolig inblick i hur knasigt det blir när det kommer främmande inslag in i Japan. Kulturkrockarna är kolossala och underhållande. Åk dit och njut av att slippa sitta i kön bara för att betrakta spektaklet.
Johanna
Februari 2010Posted by Johanna Sun, February 14, 2010 11:21:53I fredags blev jag rejält överraskad. Jag gick iväg för att gå på avslutningsfest för de studenter som ska ta examen i slutet av mars. Föga anade jag att det även var en avskedsfest för den gamla läraren. Det var världens finaste fest med världens finaste studenter (nästa 70 av dem var där). Jag fick ett album från alla årskurser med foton, hälsningar, teckningar, massor av minnen och roliga saker som vi har upplevt tillsammans under de här 3 åren. Alla studenter som är i Sverige nu hade också skickat hälsningar och allt var så fint. Jag fick en massa minnessaker från Osaka och ett helt gäng små Totoro, min favorit.
Det var så rörande alltihop och jag har fortfarande inte riktigt hämtat mig från den fantastiska kvällen. Jag tycker att det ska bli jätteroligt att komma tillbaka till Sverige, men jag börjar känna att det kommer bli jäkligt hårt att lämna Japan.
Jag har förstås inte särskilt många foton från kvällen. Jag hade fullt upp med att kramas, gråta, skratta, gråta lite till och kramas igen. Men min fina mastersstudent Aya hade huvudet med sig och tog några bilder med min kamera, så här är ett par från kvällen:
Och några bilder på de fina presenterna:
Det var verkligen något av det finaste jag har varit med om. Fullständigt oförglömligt.
Johanna
Februari 2010Posted by Johanna Thu, February 11, 2010 12:22:32Jag har skapat ett rykte kring mig. Jag är ”den där svensken som älskar knasiga japanska drycker”. Verkligen. Folk som jag inte känner vet vem jag är på grund av detta. Igår fick jag en godisdryck:
Morinaga's Caramel är egentligen en gräddkola, väldigt god, som nu har kommit ut i dryckform. Jag fick den av en kille som arbetar på universitetet, på administrationen tror jag. Grejen är att jag inte riktigt vet. Jag har träffat honom som hastigast en eller max två gånger och aldrig pratat med honom. Men ryktet om mitt knepiga intresse nådde honom och han gick iväg och köpte den här till mig, som ett tillägg till samlingen. Vilken sötis! Och drycken är en riktig sötis den också. Jäkligt god, en av de bästa jag har provat, men jag har borstat tänderna tre gånger efter jag drack den. Hallå karies!
Nu har äntligen bryggeriet Sapporos chokladöl kommit till Kansai (jag bloggade om den förra året, men då fanns den bara i Hokkaido) och den testades för ett par veckor sedan.
Det är en mörk öl, och givetvis en aning söt, men den inte bara luktar choklad, den smakar choklad också. Jag är en stor motståndare till smaksatt öl (vi minns väl citronölen och körsbärsölen, öööörk) men den här funkar. Åtminstone en. Till efterrätt. Mindre kalorier än choklad och man blir lite full dessutom. Ekonomiskt på mer än ett sätt alltså.
Johanna
Februari 2010Posted by Johanna Wed, February 10, 2010 18:25:07Igår skulle jag ha min sista lektion med mina andraårsstudenter. När jag kom fram till salen såg det ut så här utanför:
Det var värsta surprisen där inne. Studenterna har köpt en massa kakor och godis och läsk, och ritat så fint på tavlan:
Efter ett tag kom de in med världens finaste tårta. Kolla bara hur de har fått konditorn att skriva på svenska:
Sedan hade de förberett en japansk sång som de sjöng för mig allihop, väldens finaste sång med världens sötaste innehåll. Det blev ett riktigt gråtkalas. Inte ett öga torrt. Shit vad de är gulliga de här studenterna. Hur fanken ska jag kunna åka härifrån?
Johanna
Februari 2010Posted by Johanna Wed, February 10, 2010 18:15:17Som många av er vet har jag lite axelproblem. Förra veckan hängde jag på sjukhuset och fick en massa medicin, men inget av det hjälpte ett dugg. Axeln blev faktiskt värre. Det var efter 5 sömnlösa nätter som jag fattade beslutet. Det var dags att öppna sig för alternativen. Ni som känner mig skrattar nog ihjäl er över bara tanken att Johanna funderar på alternativmedicin. Det är ju bara inte mig grej. Allt som involverar någon form av tro finns inte i min värld. Allt som kan bevisas vetenskapligt är accepterat. Jag säger som Skalman: Jag tror bara vad jag vet.
Jag beställde tid hos kiropraktorn på andra sidan kvarteret igår (jo, jag vet att det är fullt accepterad läkarkonst, och att det inte är något mumbojumbo med det, och att det inte behöver ha något med tro att göra, men jag är ju jag så det tog hårt på mig att göra det). I Japan har den där rycka tag i huvudet och vrida ett par varv så att det knakar och krasar inte slagit igenom. Här är det sofuto chairo (mjukkiropraktik) som gäller. När jag kom in fick jag en mysdress och blev visad till ett omklädningsrum. I min fina lånade mysdress blev jag sedan tryckt på, masserad och mina kotor blev bankade med någon manick i en hel timme. Jag hade faktiskt ganska kul, men tyvärr hjälpte det inte. Lika ont idag som tidigare.
Eftersom jag nu hade vandrat in på alternativets väg tänkte jag att jag lika gärna kunde fortsätta, så idag bokade jag tid hos en akupunktör (en som kan svenska!). På lördag ska jag dit och se om det kan få ordning på mig. Går inte det återstår bara voodoo.
Johanna
Februari 2010Posted by Johanna Wed, February 10, 2010 18:02:19För några veckor sedan infördes en ny rutin på universitetet. Vi fick alla en skrivplatta med en massa papper fastsatta på. Man skulle fylla i sitt namn och lite annan info och så skulle man fylla i att man hade säkerhetskollat sitt rum. Det var frågor som ”eldar du med gasplatta i rummet?” eller ”har du 100 000 grenfördelare i eluttagen” osv. Man skulle lova att man inte hade sådant och hänga plattan på väggen utanför sitt kontor. Det gjorde jag. Efter ett tag kom det en stämpel på pappret och efter ytterligare några dagar försvann mitt papper och ett nytt tomt var där i stället. Det har jag ignorerat. Min strategi när det gäller onödigt pappersarbete är att låtsas att det inte finns. I 99 fall av 100 försvinner det faktiskt. Det gjorde inte detta. Så här såg det ut i morse:
Kolla bara in antalet utropstecken:
Som ni ser har jag nu fyllt i pappret. Jag fick veta att man ska fylla i det varje vecka. Varje vecka ska man lova att man inte sysslar med osäkerhet på kontoret. Varje vecka ska någon gå och titta på mitt papper och sätta en stämpel att jag har lovat ok. Jag blir så sugen på att bedriva osäkerhet i rum A609, bara för att. Nu ska jag se hur länge jag kan ignorera pappret till nästa gång jag blir utskälld med röda utropstecken.
Johanna
